FILMÅRET 1974

Hejsan hoppsan 1974, nu är det din tur! Min lista för året börjar med en relativ svag första halva för att sedan växla upp och bli en skönt stark topp-fem med en riktig favoritfilm på första plats.

Vad väntar jag på? Bara att ta tag i macheten och bege sig in i djungeln va?

10. Flörtkulorna
(Les valseuses, Regi: Bertrand Blier)

Jag minns inget mer av den här filmen än att jag har sett den och att Gérard Depardieu var med och fortfarande såg bra ut. Det var 40 år innan han tyckte det var en bra idé att svepa 14 flaskor rödtjut om dagen. MEN, hur kackig den än är, en film som fått en sån genomlökig svensk titel MÅSTE få plats på listan.

.

9. Stoppa pressarna!
(The Front Page, Regi: Billy Wilder)

Här får vi se snubbarna som tjugo år senare var griniga gamla gubbar på film: Jack Lemmon och Walter Matthau. Och Susan Sarandon är också med.
Jag har svårt att inte charmas av filmer som utspelar sig på tidningsredaktioner.

.

.

8. Foxy Brown
(Regi: Jack Hill)

Pam Grier är bland det tuffaste man kan se på film i kvinnoväg oavsett om hon heter Foxy Brown eller Jackie Brown.

.

.

7. Sista vittnet
(The Parallax View, Regi: Alan J. Pakula)

En konspirationsfilm är alltid en konspirationsfilm och är den sedan regisserad av Alan J. Pakula kan man ge sig tusan på att den är sevärd. Warren Beatty spelar huvudrollen och detta 16 år innan han hade en romans med Madonna och 43 år innan han gör sig känd som La la land-sjabblaren på Oscarsgalan.

.

.

6. Rännstensungar
(Regi: Torgny Anderberg)

Det här är barndom för mig. Rännstensungar med Cornelis Wreeswijk, Anita Lindblom och den där förlamade toksöta ungen och jag bölade och bölade och BÖLADE där jag satt uppkrupen i soffan och nynnade med i ”I min lilla lilla värld av blommor”. Jag tycker mycket mer om denna film än om originalet från 1944. Tror det beror mest på Cornelis.

.

.

5. Stilla natt, blodiga natt
(Black Christmas, Regi: Bob Clark)

Julmysskräckisslashers växer inte på träd och den här är RIKTIGT BRA. Ej att förväxla med remaken från 2006. Den är det inte. Bra alltså.

.

.

4. Avlyssningen
(The Conversation, Regi: Francis Ford Coppola)

Avslyssningen är den snyggaste icke färgglada film jag någonsin sett. Här är det inte fyra nyanser av brunt, det är fyrtiofyra eller fyraHUNDRAfyra och jag blir fan handsvettig av den scenografiska briljansen filmen bjussar på. Det jag skrev i min recension stämmer. ”Jag sitter här och klappar händerna så det liksom kli-svider i handflatorna. Kanske dreglar jag en smula, kanske rycker det i ögonfransarna, kanske måste jag byta strumpor, jag vet inte riktigt för det jag upplever nu är filmeufori av den högre skolan. Avlyssningen kan nämligen vara den SNYGGASTE film jag någonsin sett”. Och Gene Hackman alltså, han spelar SAXOFON!

.

.
3. Motorsågsmassakern
(The Texas Chain Saw Massacre, Regi: Tobe Hooper)

Säga vad man vill om Motorsågsmassakern, den har en stämning i vilken man kan skära med kniv. Underbar filmjäkel, otäck också fast man inte får se nåt. Eller kanske just precis därför. Gunnar Hansen (rip) har för evigt förkroppsligat Leatherface.

.

.

2. Skyskrapan brinner
(The Towering Inferno, Regi: John Guillermin)

GOSSE! Här snackar vi katastroffilmernas katastroffilm. OTROLIGT välgjort katastrofdrama med mängder av karaktärer man bryr sig om, en byggherre man vill slå på truten och ett slutresultat som håller mer än väl 43 år senare.

.

.

1. Gudfadern II
(The Godfather: Part II, Regi: Francis Ford Coppola)

Han var på plats fyra också den gode herr Coppola och på förstaplatsen är han HELT ohotad. Gudfadern II är den bästa uppföljaren kanske både dittills och hittills.
Episk. Ikonisk. Underbar. Felfri. Ett mästerverk helt enkelt!

 

 

Det är fler filmspanare som just idag listar sina favoriter från 1974. Klicka på bloggarnas namn för att komma till listorna. Trevlig läsning!
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmitch
Flmr
Jojjenito

SISTA VITTNET

En omtyckt senator skjuts med två skott uppe på Seattle Space Needle och efter tumult mellan den trolige revolvermannen och ett gäng vakter ramlar mördaren ner från byggnaden och dör. Case closed.

Tre år senare har sex av vittnena till mordet dött under mer eller mindre mystiska omständigheter och TV-reportern Lee Carter söker upp journalisten Joe Frady (Warren Beatty). Hon känner sig livrädd för att vara näst på tur men Joe tycker mest hon verkar lida av paranoja. Varför skulle hon mördas? Mordet på senatorn är ju uppklarat, herregud, what´s the fuzz about liksom.

Lee dör bara några dagar senare i något som klassas som självmord då sprit och tabletter är inblandade. Joe börjar bättre-sent-än-aldrig-forska i dom övriga dödsfallen och befinner sig snart i en jävligt tovig härva av konspirationer och allt verkar bottna i en mystisk organisation som heter Parallax.

Filmen är absolut inte uttalat baserad på en verklig händelse men mycket har hänt i USA´s historia som jag lätt kan dra paralleller till den här filmen, dödade politiker och andra höjdare, Watergateskandalen, Kennedy, konspirationsteorier är vardagsmat och medborgarna misstror samhället och maktens män allt mer.

Det här är alltså en film som benämns som en av dom bästa politiska thrillers som någonsin gjorts. Jag håller inte riktigt med. Sista vittnet är en tät thriller med ett smart upplägg men jag saknar ganska många bitar för att den ska nå upp till toppbetygen, en trovärdig huvudrollsinnehavare till exempel. Det är möjligt att Warren Beatty spelar och utstrålar precis det som står i manus att han ska göra men i mina ögon är han inte trovärdig alls. Han är bara en tight-ass-snubbe med högt skuren denimbyxa och ledsna ögon som hamnar i klistret alldeles för lätt hela tiden.

Regissören Alan J Pakula gjorde Alla presidentens män två år efter denna och som jag ser det är förhållandet mellan dessa två filmer som skillnaderna mellan en förrätt och varmrätt. Är då Pakulas Pelikanfallet från 1993 desserten? Ja, kanske det kanske.

Movies-Noir och Filmmedia har också skrivit om filmen och båda med betydligt fler superlativer än jag bjussade på. Rörliga bilder och tryckta ord gillade den också medans Fripps filmrevyer not so much.