DAVID WINGO-TISDAG: ALEX OF VENICE

Alex (Mary Elizabeth Winstead) jobbar och hennes man George (Chris Messina) är ”hemmapappa” med sonen Dakota (Skylar Gaertner). Jag skrev hemmapappa inom citationstecken eftersom det kanske inte är riktigt hela sanningen. Dakota är nämligen tio och George drömmer om ett liv som konstnär, därför är han inte helt nöjd med tillvaron som städare/kock/ föräldramötesdeltagare/alltiallo till svärfar Roger (Don Johnson) som också bor med dom i huset.

Roger var med i en TV-serie för länge sedan (kanske möjligtvis en liten blinkning till Miami Vice?) och drömmer om att få en roll på en teaterscen. Men han är vimsig och glömsk och har svårt att komma ihåg sina lines men han lyckas i alla fall få en liten roll som gammal butler, en roll han är mycket stolt över.

Hemma får George nog. Han behöver en time out. Han behöver vara ifred och tänka. Kvar blir resten av familjen som ska försöka få vardagen att fungera utan det där navet dom tagit för givet.

Alex of Venice är en såndär fin liten film som liksom knackar en på axeln och säger ”hejhej, här är jag och nu ska vi gå sida vid sida i nittio minuter sen får du klara dig utan mig” och man tittar upp och ler lite till filmen bredvid en och säger ”hej, vad mysigt, nu är vi tillsammans en stund och det räcker jättebra för du gör mig glad i magen under tiden”.

Chris Messina regisserade, David Wingo komponerade ett jättefint score som förhöjer stämningen hela filmen igenom och Mary Elizabeth Winstead är sjukt jävla bra!

Fler David Wingo-filmer finns här.

 

I SMILE BACK

I smile back är en liten film som för alla inblandade säkerligen är bland det största och jobbigaste i livet.

Sarah Silverman spelar Laney, en mamma och fru som försöker hålla sitt liv så ”normalt” hon kan trots att hon mår psykiskt väldigt dåligt och tar både medicin och droger. Men det går inge bra. Hon skiter i medicinerna, hon snortar kokain när hon känner för det och hon känner för det ofta och hon ligger med olika män när hon får chansen. En främling på en bar eller bästa vännens man, det spelar ingen roll. Hur hennes egen man och barnen mår spelar lika lite roll som hur hon själv känner när hon ser sig i spegeln. Hon befinner sig liksom i en nedåtgående spiral som snurrar och vrider sig fortare och fortare för varje dag som går och ingen kan hjälpa henne om hon inte själv vill bli hjälpt.

Jag kan inte säga annat än att Sarah Silverman är lysande i den här filmen. Satan alltså, hon är bra! Filmen är också bra. Jag tänker på efteråt och den är klart sevärd under tiden men magkänslan får bestämma betyget och då blir det en stark trea.

Jag pratar lite mer om denna film i avsnitt 36 av Snacka om film.