I en liten lokal radiostation i en liten gudförgäten by någonstans i Kanada sitter Grant Mazzy (Stephen McHattie) vid mikrofonen och gör det han gör bäst: pratar och retar upp folk. Hans två kvinnliga medarbetare Laurel-Ann (Georgina Reilly) och Sydney (Lisa Houle) uttrycker sin irritation på väldigt olika vis (Sydney utåt, Laurel-Ann inåt) men att båda två hyser en slags hatkärlek för sin medarbetare står ganska klart.
Det finns inte många nyheter att rapportera om från byn. En katt har sprungit bort, ja, det är ungefär det och Grant gör sitt bästa för att tjomma till även denna lilla händelse till någonting större än det är.
Men så ringer Ken in till studion. Ken flåsar, han har smått panik i rösten och berättar om ett hus som exploderat och att människor nu ligger i högar – döda. Det är ett upplopp någonstans inne i stan, han pratar om en kille som alla känner som blivit av med händerna och att människor flyr. ”Från vad?” frågar Grant men får inga svar. När NBC ringer för att intervjua Grant om vad som hänt tror han nästan det är ett skämt, att han är med i Blåsningen. Han vet ju inget! Han har ingen aning om vad som hänt, vad det är som får människor i massor att plötsligt bara….dö. Dessutom har han inte sett ett endaste dugg med egna ögon.
Hela filmen utspelar sig inuti denna radiostation. Det är både bra och dåligt rent dramaturgiskt. Bra för att det stundtals blir klaustrofobiskt och hjärnan får arbeta med att fantisera ihop hemskheterna istället för att jag blir överöst av blod och klafs. När det inte längre funkar – för mig – är när allting nystas upp och det mystiska inte är så mystiskt och läskigt längre utan bara blir en ganska larvig ”twist”.
Det jag gillar är skådespelarna. Alla tre är riktigt bra och Stephen McHattie (från 300, Watchmen, A history of violence och The fountain bland annat) ser ut som urtypen av en fårig men mänsklig gammal kameraväska. Tjejerna är och spelar vanliga tjejer, absolut inga våp, inga skrikhalsar, inga töntnissar, bara två vanliga tjejer som har en rätt ovanlig dag på jobbet. Att filmen sen inte höll hela vägen – för mig – känns tråkigt för jag trodde på den. Kanske är det en film som växer av en omtitt, jag tror det.
