THE BAY

Jamendåså. Då går det några år till innan jag badar i nån form av väta som inte är badkar eller inomhuspool. Tack för den, Filmitch!

Nu är det ju inte så att nämnde Filmitch gaffatejpat fast mig i en fåtölj och satt tändstickor i ögonen på mig för att jag inte ska kunna blunda (sådär som jag gjorde på min lillebror när han var liten och vägrade se Terror på Elm Street för att han var för rädd), jag valde att se The Bay alldeles själv, precis som jag väljer att se alla andra filmer med läbbiga undervattens(o)djur fast jag vet att det inte är bra för mig. Jag och vatten är inte en helt logisk kombination.

The Bay är nåt så olyckligt som en vattenskräckis som faktiskt inte känns särskilt överdriven. Gigantiska alligatorer, sjöodjur och sandhajar i all ära men vattenlevande parasiter kan faktiskt finnas – på riktigt. Dumpar man tonvis med kycklingbajs i sjön och kycklingarna är uppfödda på stereoidtillsatt mat så kan det bli tok och det blir tok. Jävligt tokigt till och med.

The Bay är en found-footage-film. Det är upphittade filmsekvenser som visas, det är övervakningskameror och klipp från sociala medier och det ger en dokumentär känsla som fungerar riktigt bra här. Jag tycker annars att det gått inflation i den här subgenren, jag känner mig lite mätt på ”filmare som spårlöst försvunnit” och  skakiga handkameror men när det används rätt så blir det oftast väldigt medryckande och verkligt. Att effekterna dessutom är smaklösa gör inte saken sämre. Jag tycker Barry Levinson visar att han fortfarande är en regissör att räkna med och jag tycker det är bra att det inte är några stora namn i rollistan.

Sverige är det enda land i Europa som ser snö som avfall. Efter att ha sett The Bay och min fantasi löpt amok så är jag glad för det. Dumpad snö i sjöar och hav kan med lätthet bli grogrunden till The Bay 2 och den vill jag inte vara med i.