Rudyard Kipling skrev The Jungle Book 1894. Om han var före sin tid, en smart businessman eller bara red på en räkmacka förtäljer inte historien men redan året därpå kom han ut med uppföljaren (med det fullkomligt utflippade och jättekonstiga namnet *obs! ironi*) The Second Jungle Book.
Sagan om den lilla människovalpen Mowgli och hans äventyr bland stockar, lianer och vilda djur i den indiska djungeln har lästs av många generationer och redan 1942 kom den första spelfilmen, nominerad till fyra Oscars men vann inte någon. 1967 kom Disneys tecknade version av filmen och utan att ha läst böckerna så känns dagens film mer som en remake av den tecknade filmen än som en adaption av boken. Flera av låtarna från Disneyfilmen har till och med återanvänts i denna film, en film som i Jon Favreaus händer blivit ett datoranimerat CGI-spektakel av sällan skådat slag.
Alltså, missförstå mig rätt här, filmen är otroooooooligt snyggt gjort. Alltså otroooooooligt! Alla dessa djur, alla dessa pälsar i närbild. Pälsar som ju inte finns på riktigt men som är så verkliga att jag nästan blir förbannad. Dom indiska vilda djuren pratar av nån anledning felfri engelska allihop – ett mindfuck man helst ska undvika att tänka på om man ska få nån behållning av filmen – men det är fint på nåt sätt tycker jag, munnarna rör sig helt perfekt (såklart) och ja, jag tror på att dom kan prata, jag köper det.
Jag tycker Neel Sethi som Mowgli är ett rackarns obehagligt litet barn. Han kommer inte hamna på någon av mina mer positiva listor över barnskådespelare MEN ett plus ska grabben ha och det är att han trots allt agerat mot och med INGENTING genom hela filmen. Han kan inte ha gjort annat än travat runt på en green screen-inspelning och försökt agerat som om det var helt naturligt att prata med kryss och pilar. Så jag känner mig lite taskig som dissar honom men likväl, även om han klär i knutna röda underbyxor och påminner om den tecknade Mowgli så utstrålar han nåt obehagligt.
Jag tycker det bästa med filmen är dom små grejerna som händer liksom i periferin. Den lilla sköldpaddan i slutet till exempel, den som fastnar mellan två boksidor. Jon Favreau känns som en man som inte struntar i det andra skulle kalla petitesser och det gillar jag. Jag gillar dom där konstiga djuren också, dom där med mössliknande ansiktena, oproportionerligt stora öron och knepigt smala fågelben. Vetetusan vad dom heter, jag är inte så bra på djur, men söta var dom.
Den här filmen har biopremiär idag och har 11-års åldersgräns. Ett tips till alla föräldrar med små barn, även om kidsen får gå i målsmans sällskap så är detta ingen film för dom riktigt små knattarna. Det är många högljudda och spännande actionscener, det är ond bråd död och faktiskt lite läskigt ibland. Att det är så pass verkligt gjort gör att det kan vara svårt att vifta bort detta med att det ”bara är en film”.
Upplevelsen av IMAX-salongen i Filmstaden Scandinavia:
Den här gången hade jag perfekt plats, mitt i mittenraden mitt i salongen. Jag hade linser i ögonen istället för glasögon på och 3D-glasögonen var sprillans nya och fräscha. Ändå….ändå…..ÄNDÅ var det en värdelös 3D-upplevelse. Rörde jag huvudet det allra minsta blev halva duken suddig och sista halvtimmen fick jag kisa för att ögonen skulle orka med och för att försöka hjälpa konturerna på traven. Vilka konturer förresten? Den där glasklara bilden som presenteras i reklam-förfilmen har jag hittills inte sett en enda sekund av i dom vanliga filmerna (varken i denna eller i Star Wars: The Force Awakens).
Helt ärligt, jag orkar inte ens vara arg. Jag känner mig mest besviken och blåst på konfekten. Skitsalong! Jag kommer att ge IMAX:en EN chans till då jag vill se en icke-3D-film i den salongen, men 3D-filmer behöver jag inte se vare sig där eller någon annanstans. Trams! Bläk!
