THE SECRET LIFE OF WALTER MITTY

För det första, jag var tvungen att dubbelkolla om The secret life of Walter Mitty var baserad på en verklig historia INNAN jag såg filmen.

Nu för tiden vet man ju inte, inte ens en film som The Wolf of Wall Street som vid första anblicken så uppenbart skulle kunna vara påhittad var det. Så att Walter Mitty hoppar mellan hus som värsta Spider-Man, simmar bland hajar, slåss med portföljer, åker långboard, gjuter en staty i brons, övervinner sina fobier genom att flyga till Grönland och – faktiskt (!) – visar känslor för en tjej han gillar skulle kunna vara sant känns inte helt offside – men det ÄR det. Filmen är inte based on a true story men den är heller inte helt igenom fräsch och nyskriven, det är en remake på filmen The secret life of Walter Mitty (svensk titel Här kommer en annan) från 1947, dock verkar manuset vara en smula omarbetat.

I originalet är det dansmannen Danny Kaye som dagdrömmer om ett mer spännande liv, i den här filmen är det Ben Stiller. Jag tror att jag hellre hade sett Danny Kaye även här trots att han dog 1987.

I reklamen för den här filmen jämförs den med Forrest Gump. Det kan vara bland det jävligaste jag någonsin sett. The secret life of Walter Mitty har ingenting, absolut ingenting, gemensamt med Forrest Gump. Forrest Gump levde i nuet i hela sitt liv. Han blev visserligen serverad räkmackor och snubblade på bananskal från tidig ålder men han uträttade saker, var med om äventyr, levde livet varje dag. Walter Mitty är en snusgrå kontorsråtta, livrädd för allt, saknar ryggrad men dagdrömmer rätt hårt om att vara nån annan. Att han skaffar sig ett pass och odlar skägg doesn´t do it for me. Det blir bara kvasi-intellektuellt, det blir som ett slags manlig tonårsvariant av Eat pray love fast Walter är medelåders och framförallt, Ben Stiller kan ALDRIG jämföras med Tom Hanks!

Jag vet inte vad det är som gör att filmen håller sig på rätt sida om det lägsta betyget, kanske beror det på mysfaktorn att Kristen Wiig är med men hon är med alldeles på tok för lite. Kanske beror det på Adam Scott i (fult) skägg, kanske beror det på Sean Penn i (glest) skägg? Kanske beror det på att det var roligt att se en haj nafsa i närbild igen. Kanske beror det på att jag just idag känner mig extremt jävla givmild. Det kan bero på mycket men det beror definitivt inte på Ben Stiller och inte på att han green-screen-åker longboard i motljus.

The secret life of Walter Mitty lämnar mig inte med någon god eftersmak, snarare med nåt beskt bittert jox mellan tänderna (grapefruktkött?) som påminner om Punch Drunk Love.

Movies-Noir har också sett filmen och han tyckte den smakade ganska gott.