LYCKAN, KÄRLEKEN OCH MENINGEN MED LIVET

14 november, 2010

”Getting a baby is like getting a tattoo in the face. You have to be totally committed.”

Elizabeth Gilbert skriv boken Eat Pray Love, en roman om en 30-årig på ytan lyckad kvinna som när hon skrapar sig själv en smula på ytan är allt annat än lycklig och som därför beger sig ut i världen för att hitta sig själv.

Boken har blivit en succé och, som jag förstått det, lite av en kvinnlig bibel. Fördomsskatan på min axel kraxar högt och hostar som en gammal storrökare – klart som faaaaan att kvinnor har lätt att ta till sig boken när den handlar om män, om mat, om att hitta gud och sig själv (eller om det nu är samma sak?), om att vägra känna skuld och om att kunna äta en pizza utan att tänka på vikten (lösningen är inte att tycka om sig själv precis som man ser ut, det är vetskapen om att det går att köpa större byxor).

Filmen Lyckan, kärleken och meningen med livet gör mig varken glad, kär eller hjälper mig att hitta någon form av mening. Däremot vet jag att jag inte är alla, den kan säkert hjälpa någon och jag tänker inte vifta bort den som likgiltigt plastanalyserande nyandligt krafs även om jag tycker att mycket av filmen är just det.

Det jag inte tycker om med filmen är att huvudkaraktären (Julia Roberts) måste åka till såna uppenbara platser som Rom, Indien och Bali för att hitta ingredienserna till sitt medvetna liv.

Det jag tycker om är att filmen även pekar på dom små små sakerna, vardagssaker som kan vara otroligt vackra bara man öppnar ögonen och TITTAR. Att sånt som kan kallas ödet, ovanliga möten nya människor emellan, faktiskt kan ske när som helst och var som helst. Du behöver inte åka till Livets ord i Uppsala, till Ängsbacka, till Peterskyrkan, till nån currydoftande guru i Indien, till en medicinman eller bli buddhist för att hitta andlighet, det räcker att gå ner till ICA, sitta en stund på en brygga med fötterna i vattnet, gå en promenad i skogen, titta i en stjärnkikare eller åka skridskor på en djupfrusen sjö. Allt sitter i ditt eget huvud.

Julia Roberts är självklart jättebra i rollen som Liz, hur skulle hon
inte kunna vara det? Tuva Novotny är supercharmig som svenska Sofie som bor i Rom och lär känna Liz av en slump och Javier Bardem är en av världens ballaste män och här är han en kombo av inkännande, übermacho, snygg, gråtmild och intelligent och det är säkerligen många kvinnor som ser filmen som mentalt bokar en enkel till Bali för att försöka hitta mannen i sitt liv.

Att hitta både mannen i sitt liv och meningen med detsamma är ingen lätt sak och även om en glättig hollywoodrulle som denna kan få nån enstaka sökande människa att öppna ögonen, få balans och tänka klarare så känns det som om denna film vill vara så väldigt mycket mer än den är.

Det är lite som att inbilla sig att man badar i söderhavet fast man sitter dubbelvikt i en uppblåsbar färgglad barnpool och sprattlar med benen.

{ 5 comments… read them below or add one }

Sofia november 15, 2010 kl. 14:33

Men det förstår du väl att man inte kan hitta livets mening på ICA, då skulle ju vem som helst kunna göra det och hur skulle världen då se ut? Livets mening är till för rika människor med tid. 😉

Svara

f i f f i november 15, 2010 kl. 20:22

Sofia:
Du menar att Livets mening är för folk som tror att pengar är livets mening? 😉

Svara

Sofia november 16, 2010 kl. 19:17

Nåt i den stilen 😉

Svara

Martin (Nit89ram) november 20, 2010 kl. 08:20

Min fördoms-o-meter slår ut i fulla drag kring den här filmen och det känns verkligen inte som om den kommer att passa mig, så jag avstår nog från den i alla fall till en början.

Men jag håller med dig om att även de små sakerna i vardagen kan vara vackra, bara man tar sig tid att uppleva dem. Jag har själv en förkärlek att bara titta ut ur mitt lägenhetsfönster och notera de olika människorna i olika lägen i livet rör sig utanför och ska ta sig an sina egna uppgifter i sin vardag. Eller alla fåglar och andra djur som rör sig runt i närheten.

Kommer framförallt ihåg en händelse nyligen där två skator satt på kanten till en papperskorg och försökte därifrån plocka upp ett helt inplastat bröd (vad heter det egentligen ett vanlig bröd man köper i butiken med plast runtomkring?). De kämpade länge med att få upp denna godsak och de turades om att försöka (blev även lite bråk mellan dem då ingen kunde klura ut det hur de skulle lösa problemet). Här kunde jag stå nästan hur länge som helst kändes det som och bara observera dessa djur som bara försökte få sig ett ordentligt skrovmål.

Vet inte hur jag kom in med livets mening här riktigt, men det är i alla fall dessa små tillfällen som förgyller min vardag något extra 🙂

Svara

f i f f i november 20, 2010 kl. 11:41

Martin:
Vilken mysig liten story från din och skatornas verklighet. Det är ju SÅNT som är lycka, sånt som ät LIVET, man måste inte nödvändigtvis att åka till Bali, lukta på rökelse, strö orkidéeblad omkring sig och bli nyandlig – även om det OCKSÅ kan vara en del av livet 😉

Men, precis som du säger, låt den här filmen hamna långt ner på din måste-se-listan. Titta på den om den går på SVT om tio år, annars, se nåt annat ;D

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: