DÖDLIGT VAPEN

Det går inte att tycka illa om en film som börjar till tonerna av Jingle Bells. Hela grejen med actionfilmer som utspelas i juletid är magisk på nåt vis. Kolla bara på Die Hard och Die Hard 2.

I Dödligt vapen finns granar och julkulor men ingen direkt snö. Det enda vita pulvret som existerar är inpackade i påsar och har ett väldigt högt kilopris.

Roger Murtaugh (Danny Glover) fyller femtio och gratuleras av hela glada sjungande familjen (ja, jag får Cosby-vajbs). Martin Riggs (Mel Gibson) bor i en husvagn, är suicidal efter hustruns hastiga död och skjuter vilt omkring sig även på arbetstid. Dom båda blir ihoptotade och skall med gemensam ansträngning försöka hitta vem som mördade den halvnakna blondinen Amanda Hunsacker. Eller mördade? Hoppade hon inte självmant från balkongen?

Att se om Dödligt vapen är en orgie i nostalgi. Jag såg den på bio när den kom och har visserligen sett den nån mer gång sen dess men jag hade inte historien i superfärskt minne. Att jag sålde in filmen till sonen som en ”jättekul actionkomedi” var väl kanske inte så smart men jag ville ha sällskap och trots att han inte förstod det roliga med filmen så gillade han den. Den var väldigt lång men ganska bra, sa han när eftertexterna rullade.

I långa stycken är den här filmen ett klassiskt exempel på 80-talsfilm – oavsett genre. Det är nog saxofonslingan som gör det. Den där George Michael-saxen som knorvlar sig runt i bakgrunden under hela filmen är ett genomgående tema i sitcoms, actionfilmer, porrfilmer, thrillers och barnprogram från den här tiden. Saxofonen var helt enkelt ett trendigt instrument. Där jag växte upp gick det dock inte att välja saxofon som instrument på kommunala musikskolan. Alla andra instrument gick att spela och fanns för utlåning, till och med tuba, men saxofonen lös med sin frånvaro. Men att jag valde klarinett berodde inte på att jag egentligen ville spela sax, det berodde på att jag helt saknade omdöme.

Jag tycker Dödligt vapen är okristligt underhållande. Jag myser faktiskt där jag sitter uppkrupen i soffan och dricker mitt kaffe med mycket mjölk  i stor mugg med tvåhandsfattning, som sig bör, jag är ändå av kvinnligt kön (och fördomar stämmer ibland) . Nu kan jag även förstå varför Mel Gibson ansågs vara dö´snygg 1987, det fattade jag inte då. Då var han ju ”gubbe”, dubbelt så gammal som jag.

Nu längtar jag efter uppföljaren. En sån tur att jag köpt boxen! Fortsättning följer nästa fredag.