FILMÅRET 2008

2008 var ett jättestarkt filmår tycker jag. Massor – alltså MASSOR – med kanonbra filmer kom detta år och listan var allt annat än lätt att göra.

Nu när den är klar och jag kan titta lite objektivt på den känns det faktiskt som att det finns en röd tråd genom nästan alla filmerna jag valt. Den röda tråden kanske egentligen är svart för den stavas mörker.

.

10. MARIA LARSSONS EVIGA ÖGONBLICK
(Regi: Jan Troell)

Maria Heiskanen fick en mycket välförtjänt Guldbagge för Bästa kvinnliga huvudroll, Jan Troell regisserade och Mikael Persbrandt har sällan varit bättre än här (och mer lik Allan Edwall). Filmen var även Golden Globe-nominerad för Bästa utländska film. Personligen blev jag otroligt berörd av Maria Larssons öden och äventyr, hennes kamp för att både faktisktjobba och att jobba med det hon älskade allra mest: fotografera.

.

.

.

9. DEN ANDRA SYSTERN BOLEYN
(The Other Boleyn Girl, Regi: Justin Chadwick)

Så JÄVLA otippat att jag föll för den här filmen! Man kan tro att det är föga intressant med den engelske 1500-talskungen Henrik VIII och hans passionerade kärleksaffärer med systrarna Mary och Ann Boleyn (Scarlett Johansen och Natalie Portman) men hallå, kom igen, det här ÄR en toppenfilm! Sen blev jag lite kär i Eric Bana också vilket jag bara trodde var möjligt när han var grön.

.

.

.

8. HORTON
(Horton Hears a Who!, Regi: Jimmy Hayward och Steve Martino)

HahahaahAHhahahahaha! Helt vriden film det här! Påtänd till max. Den där Dr Seuss måste ha marinerat hela hjärnan i hallucinogena droger innan han skrev den här boken. Och hon den lilla gula, fina fina Katie-mys-bollen med massa massa små små tänder och stora lugna ögon.

.

.

.

 

7. GRAN TORINO
(Regi: Clint Eastwood)

Filmer om surjävlagubbar går det tolv på ett dussin av känns det som. Så otroligt vanligt med grumpy gamla gubbs som man ska känna sympati och förståelse för och yada yada yada, man gäspar ju ihjäl sig. MEN, ibland dyker det upp en film där surgubben kanske inte riktigt är den surgubbe man från början tror. På pappret är inte det här (heller) en film jag borde tokgilla men efter 116 minuter i Walt Kowalskis (Clint Eastwood) sällskap är jag glad att jag gav filmen en chans.

.

.

.

 

6. DIE WELLE
(Regi: Dennis Gansel)

I dagens samhällsklimat borde det vara en medmänsklig skyldighet att se Die Welle och speciellt att visa den i skolorna som diskussionsunderlag. När jag såg den med barnen ville samtalen efteråt aldrig ta slut även om dom var bra skeptiska innan till att se ”en tysk film som handlar om en våg”. Gruppdynamik, sammanhållning, den styrka som krävs för att vara och förbli annorlunda i en grupp, rädslan att vara utanför, medmänsklighet (och brist på sådant) samt svår politik som kan förklaras på ett enkelt pedagogiskt sätt. Filmen handlar om allt detta och mer därtill och, dessutom,  är den bra.

.

.

.

 

5. EDEN LAKE
(Regi: James Watkins)

Dom allra flesta filmer som får en fyra eller mer av mig i betyg är filmer som jag mer än gärna skulle vilja se om. Eden Lake är inte en av dessa filmer. Det här är en film som fick en mycket stark fyra av mig. Mitt psyke klarade av att se den EN gång men troligtvis aldrig mer. En sån jävla brutal film. Kolsvart. Ångestframkallande. Aggressionsfrämjande. Michael Fassbender och Kelly Reilly får ett ungdomsgäng att bita i och själv bet jag både i kudden och ned fingernaglar.

.

.

.

4. THE DARK KNIGHT
(Regi: Christopher Nolan)

Det känns som att det var med The Dark Knight som töntighetsstämpeln på superhjältefilmer försvann på riktigt. Heath Ledger blev utvald till att spela Jokern och många var redigt skeptiska men Ledger agerade, Ledger dog, han Oscarsnominerades och vann postumt och Christopher Nolan kunde med rätta se sig i spegeln och le med hela ansiktet åt den vågade castingen. Det här är en film som håller för många omtittningar, den är lika spännande varje gång. Och fina Aaron Eckhart med fitthakan är med, icke att förglömma!

.

.

.

3. SLUMDOG MILLIONAIRE
(Regi: Danny Boyle)

Jag har i hela mitt liv försökt suga i mig all sorts information och uppmuntrat mig själv till att kasta mig in i saker som kanske inte är helt självklara. Jag har helt enkelt försökt säga ja istället för nej och tänker att alla erfarenheter är bra erfarenheter, även dom som kan kännas både  vidriga, konstiga och kanske till och med onödiga Att se Slumdog Millionaire blev på nåt sätt ett bevis för mig att jag tänkt rätt. Man vet helt enkelt aldrig när man kan behöva ”meningslös information”. Danny Boyle regisserade filmen och den vann hela åtta Oscars!

.

.

.

2. THE WRESTLER
(Regi: Darren Aronofsky)

Regissören Darren Aronovsky är en mästare på att köra slalom mellan filmgenres och han gör en sällan besviken. Men Mickey Rourke alltså. Vilken uppvisning! Vilken film! Hjärtat går alldeles sönder…

.

.

.

1. SORAYA M
(Regi: Cyrus Nowrasteh)

Det gör det här med, hjärtat går sönder, det liksom imploderar. Filmen utspelar sig 1986 i Iran och handlar om den sanna historien om Soraya (Mozhan Marnò) som anklagas för otrohet. Jag säger inget mer. Har du inte sett den, ta ett djupt andetag och gör det. Har du sett den förstår jag om du inte vill se om den.

.

Bubblare: Revolutionary road, Vicky Cristina Barcelona, Forgetting Sarah Marshall, Role Models, Pojken i randig pyjamas, Wall:E, Avsked,  Sagan om Despereaux och Iron Man.

Intressanta filmer kvar att se: In Bruges och Eagle Eye.

Idag är det ett gäng filmbloggare som skriver om just detta fina årtal. Klicka dig vidare för att se deras topplistor.

Jojje

Sofia

Henke

Johan

Steffo

Cecilia

Magnus

Christian

VICKY CRISTINA BARCELONA

Javier Bardem idag är det Antonio Banderas var 1995 – mörk, snygg, het och spännande. Helt enkelt en snubbe alla kvinnor ville ha och alla män ville va.

Sen gifte sig Antonio med Melanie Griffith och snubbarna tänkte ”Njäääää, bättre än så kan han väl, jävla looser?” och tjejerna tänkte ”Vad fan håller han på med, han kan få vilken tjej han vill i hela världen så väljer han en sönderopererad alkisföredetting?” och sen blev det inte så mycket mera intressant på filmduken för hans del.

Att Woody Allen valde just Bardem till förste älskare i sin film Vicky Cristina Barcelona förvånar mig till en början, men vid närmare eftertanke förvånar det mig inte alls.
En Woody Allen-film där Woody Allen själv INTE är med och spelar förste älskaren/gigolon-som-alla-kvinnor-vill-ha hör inte till vanligheterna och kanske är det just därför han bjuder in Bardem till dans. Han behöver inte slåss om uppmärksamheten. För vad vore skinntorre Woody i samma filmsekvens som Javier Bardem? En bortglömd stump purjo längst in i kylskåpet mot en 80-kilos välhängd serranoskinka. Jag menar, hallååååå.

Filmen handlar om två amerikanska tjejer, den osäkra sökaren Cristina (Scarlett Johansson) och hennes kompis Vicky som snart ska gifta sig (Rebecca Hall). Dom får ett ryck och åker till Barcelona några veckor och en kväll träffar dom den vivida konstnären Juan Antonio (Javier Bardem) som charmar skiten ur dom båda, fast det kommer att yttra sig på lite olika sätt.
Han är nyseparerad från sin något galna och aningens våldsamma flickvän Maria Elena (Penelope Cruz) men kan inte riktigt släppa taget och det blir starten på ett ruggigt underhållande triangeldrama.

För underhållande, det är det. Ytligt, ja, en smula. Typiskt Woody-Allenskt, ja, litegrann. Gillar man Woody Allen-filmer är det klart man känner igen sig, även om Vicky Cristina Barcelona kanske inte är råtypisk eftersom filmen för ovanlighetens skull inte utspelar sig på Manhattan.

Det som sätter sig bäst i minnet efteråt är förtextsången som vid första lyssningen är hemskt enerverande men eftersom den går som ett tema genom filmen är det svårt att värja sig. Den fastnar. Jag nynnade på den efteråt, i veckor. Smart av Woody att musikmässigt lobotomera sina filmtittare, men, det kunde vara värre. Det kunde vara soundtracket till Enkel resa.