Veckans dokumentär: WASTELAND

Jag tänker ofta på det här med sopor. Jag kan få ångest när jag ser hur mycket skit jag själv slänger – dagligen. Hur ska det gå liksom? Var tar soporna vägen? Hur mycket sopor kan jorden klara av egentligen?

Konstnären Vik Muniz verkar ha en liknande hang-up på sopberget när han beger sig till sin hemstad Rio de Janeiro för att fota människorna som samlar på sånt som vi kallar skräp men som dom kallar förnyelsebart material och prylar som ger dom lön och mat för dagen.

Ordet karnivalssopor är det enda som andas lite glamour i den här filmen, resten är ett samelsurium av gamla matrester, trasiga kläder, PET-flaskor, metall och vanligt hederligt bös men människorna som porträtteras är mysiga.

Det är nånstans en må-bra-film mitt i smutsen och odören av ruttet kött. Människorna ser glada ut men ögon ljuger inte. Dom klagar inte, dom kämpar på men vem av oss skulle ärligt vilja byta liv med dom och hur reagerar man när man hittar ett dött barn bland soppåsarna?

Moby har gjort musiken, Lucy Walker har regisserat och vi alla hjälps åt att fylla på sophögarna.