Etikett: Vinessa Shaw

Publicerat

COLD IN JULY

Det finns filmer och det finns Filmer.

Det finns filmer man hör en massa om, läser en massa om, har koll på, ser trailers, längtar efter, tror på och så finns det filmer som liksom bara dyker upp som från ingenstans och är alldeles självklara och alldeles strålande bra. Mud var en sån film, Killer Joe likaså.

Jag vet inte om det är ett kosmiskt sammanträffande att det är just dessa två filmer min hjärna direkt hittar när jag letar jämförelser eller om det beror på att Matthew McConaughey är med i dom båda och att Don Johnson är med i Cold in July och är så inihelskotta lik en äldre McConaughey både till utseende och tal att jag ibland nästan tror att det är samma person.

Utan att berätta för mycket kan jag beskriva Cold in July som en thriller som utspelar sig i Texas 1989. Den välskrivna och ytterst välspelade historien kretsar kring tre män som spelas av Michael C. Hall, Don Johnson och Sam Shepard. Det är mörkt, det är tungt, det är beväpnat och det lättas endast upp av ett 80-talsinspirerande soundtrack som stundtals för tankarna till Kavinsky och Drive. För att vara gjord 2014 är det helt enkelt väldigt mycket 1989 över filmen.

Jag sitter helt ärligt som på nålar. Jag blinkar inte i onödan. Mina tankar är inte nån annanstans än mitt inne i filmen. Jag har helt enkelt svårt att värja mig. Fast varför måste jag värja mig mot nåt som är svinbra?

Jag hoppas att jag inte ger någon orimliga förväntningar nu men jag tror Cold in July kommer leta sig upp på mångas årslistor när 2014 ska sammanfattas. Än så länge har den i alla fall en given plats på min.

Tack Filmmixern för tipset. Det här är en film jag sannolikt inte hade sett utan era superlativ.

Publicerat

TWO LOVERS

När Joaquin Phoenix visar sig på film då slutar min objektiva del av hjärnan att fungera.

Joaquin Phoenix har det där dom förenklat kallas ”det” men som lika gärna kan beskrivas som närvaro, begåvning, utstrålning och sexappeal förpackat i en manlig men ganska ordinär kropp och om jag kunde göra lustiga ljud genom näsborrarna av ren glädje skulle jag göra det. Eller gå bananas med den gamla favoriten hockeytutan. Eller bygga ett sandslott av spackel på vardagsrumsgolvet med hjälp av en röd spade, en gul badanka och några hyperaktiva dagisbarn.

Det här har ju ingenting med filmen i sig att göra men det har med mitt sätt att se på film att göra. Jag ska försöka förklara.

Ibland blir jag bara så jävla glad! Filmen jag tittar på behöver inte vara speciellt bra, det kan vara en liten scen som berör mig ända in i hjärteroten, det kan vara filmmusik som sätter sig som rosa bomull doppad i champagne i hörselgångarna och det kan vara en skådespelare som briljerar mitt i ett manus som egentligen är ganska torftigt. Just nu handlar glädjen om det sistnämnda. Joaquin Phoenix har precis visat mig att han på egna axlar kan bära en film trots att han har namnkunniga birollskollegor som Gwyneth Paltrow, Isabella Rossellini och Elias Koteas vid sin sida. Dom blir skuggfigurer. Dom blir den där otäcka citronskivan man alltid får i colan på krogen. Dom blir den svampliga dillkvisten på skagentoasten. Dom blir det där som blir över på pappret när man suddat ut en matematisk uträkning i affekt. Dom blir som dom där tio blågula fotbollsspelarna som är på plan när Zlatan gör fjärde målet på cykelspark. Joaquin Phoenix är helt enkelt alldeles tillräcklig precis som han är.

Leonard Kraditor (Phoenix) är mammas och pappas pojke. Han ställer upp för familjeföretaget så pass mycket att han går på dejt med dottern till den man som vill köpa deras företag. Mamma och pappa Kraditor tycker det är utmärkt och hejar på för glatta livet. Samtidigt får familjen en ny granne (Paltrow) som är vacker, känslomässigt bräcklig och tillsammans med en gift man. Leonard kan inte hålla sig borta från henne – heller – och brottas med sina känslor.

Historien är varken nyskapande eller särskilt intressant men med en rykande Phoenix i huvudrollen kan jag inte göra annat än att säga att filmen helt klart är sevärd – ändå. Han äger varenda scen. Och kanske mig litegrann. Jo, så är det nog, i alla fall i dessa nittio minuter.