WIN WIN

Mike Flaherty (Paul Giamatti) jobbar ideellt som lokal brottartränare. Han kan ha å göra med Amerikas sämsta brottarkillar, det finns inte tillstymmelse till talang laget. Mike är inte någon gladlynt person direkt, det är hans nuna som dyker om om man slår upp POSITIVISM i Nationalencoklypedin. Han känns låg, håglös, lite som att livet håller på att rinna honom mellan fingrarna och därför dyker Kyle upp och blir nästan som en gudagåva för Mike.

Kyle (Alex Shaffer) är en ung kille som rymt hemifrån och som säger sig vara barnbarn till en man som Mike har lite skumraskaffärer med. Kyle vill egentligen bo hos sin farfar men hamnar i Mikes familj OCH även i brottningslaget då det visar sig att han är en uppcoming brottar-star from Ohio.

På nåt sätt blir Kyle som ett plåster i den något dysfunktionella familjen Flaherty. Fru Flaherty (Amy Ryan) tar sig an honom och pappa Mike får något som kan liknas vid livsgnista i ögonvrån och när allt jobb med brottningslaget plötsligt får utdelning, ja, då är livet riktigt kul plötsligt. En win-win-situation för alla helt enkelt.

Jag tycker det här är en mysig film. Enkelt gjord, ett schysst hantverk, snygga och strategiskt utplacerade prylar i klara färger lite i Wes Andersons anda. Paul Giamatti kommer inte upp i Sidewayshöjder men å andra sidan, gör han någonsin det nuförtiden?

Regissören Thomas McCarthy är förutom The Station agent mest känd som skådespelare och att han i 11% av filmerna han medverkat i (4 av 37) spelar någon som heter Bob.