Asiensommar: SILENCED (Do-ga-ni, 2011)

Under en femårsperiod i början av 2000-talet misshandlades och våldtogs ett antal döva barn på en internatskola i Sydkorea. I verkligheten hette skolan Gwangju Inhwa School, i filmen Benevolence Academy men händelserna i filmen är för övrigt verklighetstrogna och manuset är baserat på en roman av Gong Ji-young som beskriver övergreppen samt dom rättsliga turerna kring dessa hemskheter. Filmen hade premiär i september 2011 och fick en sån genomslagskraft att åtalen mot dessa rektorer och lärare fick öppnas igen och nya domar föll.

När filmen är slut är jag detsamma och jag är så arg, så jävla arg. Fy fan för människor i maktposition, fy fan säger jag bara. Gå och dö alla era jävlar som sparkar nedåt, som står på redan drunknade axlar för att hålla er själva flytande och finns det ett helvete så må ni brinna där – levande – tills ni inte kan skrika längre.

Hur FAN kan människor i alla tider, i alla samhällen, i alla världsdelar få för sig att dom har RÄTT att förstöra andra människors liv? Vilka tror dom att dom är? Vad FAN är problemet??

Den här filmen visar vuxna som – i mitt tycke – med sitt beteende har avsagt sig rätten att kallas människor. Vuxna som misshandlar barn blodiga helt öppet i lärarrummet inför andra kollegor som inte höjer på ögonbrynet. Vuxna som mörkar sanningen, som vet om att små killar och tjejer blir våldtagna av skolans personal innanför skolans väggar under alla tider på dygnet, år ut och år in och som med sitt handikapp är utsatta och utlämnade på SÅ många sätt. I flera fall är barnen dessutom föräldralösa och har inte NÅGON att anförtro sig till.

Fy fan, säger jag. Fy fan. Att se den här filmen var ingen lek men filmer som berör ända in i magen är väldigt bra att se ibland. Att jag kan tycka att filmen ibland är lite omständligt berättad får underordnad betydelse när magkänslan säger sitt.

Här är en lista på alla filmerna jag hittills skrivit om i årets sommartema. Nästa tisdag kommer en ny film.

TRAIN TO BUSAN

Även i en till synes ganska enformig genre som zombiefilmer händer det ibland att det kommer en film som liksom injicerar både liv, framtidstro och ett jävlaranamma i hela tjofaderittan.

2004 var det Shaun of the dead som tog i från tårna, vilket även Zack Snyder gjorde med den kalasbra remaken av Dawn of the dead , 2009 var det Zombieland och sen dröjde det ända till 2013 när World War Z lyckades med bedriften att gjuta lite nytt blod i dom levande döda (i alla fall till en viss del) och bara för några veckor sedan kom The girl with all the gifts. (Tillägg i efterhand på förekommen anledning då en av mina läsare har bättre koll på mig än vad jag själv har: Maggie för helvete, jag glömde ju MAGGIE!) Och redan nu är det dags igen med sydkoreanska Train to Busan. Jag skulle utan att skämmas kunna gå så långt som att säga att det här är Den Perfekta Zombiefilmen.

Sang-ho Yeon har med sitt välskrivna manus och fingertoppskänsla i regin fått till en zombiefilm som imponerar i allt från minimala effekter till masscener, i tankeväckande scener som behandlar gruppdynamik och vi-och-dom-känslor, det handlar om frånvarande föräldrar, närvarande barn, om graviditet, om miljön, om kreativitet och handlingskraft i pressade situationer och framförallt är det spännande som själva fan att följa dessa intressanta karaktärers vedermödor på ett tåg mellan Seoul och Busan.

118 minuter svischade förbi, jag blinkade knappt, jag bara njöt. Och återigen, det störtsköna plusset med att se en icke-amerikansk film av detta slag, den går liksom inte att avkoda. Det går inte att förutspå vem som ska överleva och vem som ska dö, koreansk film är underbar på det sättet. Det här är helt enkelt en måste-se-film för alla som någon gång tyckt att en zombiefilm är det minsta underhållande. Och alla andra med förresten.

Filmitch har också sett denna sprudlande tågfilm och den föll även honom i smaken.
Vill du läsa vad Fripps filmrevyer tycker, klicka här, vill du läsa Flmr-Steffos tankar, klicka här. Movies-Noir var dock lite svalare i sina zombiekänslor.