SPIDER-MAN: FAR FROM HOME

I och med att Spider-Man: Far from home intog biograferna känns det som att blockbustersommaren 2019 är igång på riktigt. Jag var inte superpepp på filmen på förhand MEN som en generell Spider-Man-älskare är det solklart att jag travade iväg till bion – med mina barn som sällskap.

I Avengers: Endgame hände en del grejer där Peter Parker/Spider-Man var inblandad och mitt enda råd inför denna film är att man bör ha sett Endgame. Inte så mycket för att man ska förstå just denna film utan för att slippa bli spoilad. Spider-Man: Far from home börjar nämligen med en In Memoriam-scen som både berättar och förklarar det som hände i Endgame (på femton sekunder) och det var fint gjort, speciellt eftersom det var något som skulle vara ihopklippt av skolans nyhetsreportrar och som visades på TV-skärmar i skolans korridorer.

Det närmar sig nämligen skolresa för Peter Parker och hans vänner. Dom ska ta sig till Europa, till Venedig närmare bestämt och Peter bestämmer sig för att inte packa ner Spider-Man-overallen TROTS att Nick Fury ringer honom på repeat och att det är monster-a-la-dom-fyra-elementen igång, monster som en man vid namn Quentin Beck (Jake Gyllenhaal) gör sitt bästa för att förgöra. Peter och hans vänner börjar kalla honom för Mysterio, vilket Peter också berättar för Mr Beck när Nick Fury till slut lyckas sammanföra dom. Men Peter Parker vill i vilket fall åka på skolresa som en vanlig kille, han har värsta planerna för hur han ska berätta för MJ (Zendaya) att han gillar henne och ingenting ska få förstöra detta.

Men.

Såklart.

Shit goes down.

Om jag jämför denna film enbart med dom andra filmerna i Spider-Mans egna universum tycker jag den är ganska eeeeeh. Lite blek kanske? Lite mycket, lite långa, lite föööööör många CGI-slagsmål med vatten och eld och Mysterio i det där dykarklockshuvudet som gör att man inte ser Jake Gyllenhaals ansikte utan bara uppfattar eländet som ett TV-spel. Men, jag märkte i salongen att kidsen inte höll med mig här. Inte mina och inte heller kidsen runtomkring. Det kändes som att denna film, till skillnad mot tex Spider-Man: Homecoming, var precis på pricken så ”ungdomlig” som kidsen behöver för att kunna ta den till sig. Michael Keatons skurk i Homecoming blev ett vuxet inslag för mycket, kanske? Här är det skolresa, det är tonårsförälskelser, det är hormoner, det är humor, det är mysigt och det är unga skådespelare som är SKITBRA på sina jobb. Det denna film inte har är dock en skurk som adderar spänning. Det denna film istället har är flum, nästan lika mycket hallis-flummeri-scener som i Doctor Strange och DET vill inte säga lite.

Jag måste dock tillägga MED EMFAS att det här är en bra film. En underhållande film. En välgjord film. Spider-Man-franchisen lyckas verkligen ta varje film till ett helt nytt ”plan” och jag uppskattar verkligen det. Till och med min son som envist hävdar att ”det var bättre förr” och att det är orättvist att Tobey Maguire inte fortfarande får spela Spider-Man trots att han numera är 44 år.

Sevärt och mysigt i sommarnatten.

Mitt betyg:

Min dotters betyg:

Min sons betyg:
 (egentligen 4,6)

THE GREATEST SHOWMAN

Otroligt va? En TRISS i Zac Efron-filmer den här veckan! Vilken högoddsare va? Men hur mycket Zac än sjunger och dansar i den här filmen så är den Hugh Jackmans, det måste man säga. Han är nästan lika härlig som sång-och-dansman som han är som hårig bister järv. Men jag ska ta det från början.

Jag, som den ivriga trailerhatare jag är, älskar trailern till The Greatest Showman. Den är underbar! Den har ALLT! Jag får rysningar, längtar efter en sing-a-long-version av filmen på Bio Rio, vill se om Les Misérables som uppvärmning och önskar att jag hade haft mer av en trapetsvänlig kropp när jag ser Zendaya flyga fram under cirkustaket. Att trailern tjonkar på med boost-låten ”This is me” OCH det episka citatet ”No one ever made a difference by being like everyone else” gör att jag gråter varenda gång jag ser den. Trailern alltså. Ja, jag som avskyr trailers. Du hör ju. Den här filmen har nåt alldeles extra, nåt som når ända in i mig, in genom märg, ben och kevlarhud.

Jag fick inte med mig nån till bion. Inte nån. Jag tror inte jag fått med mig någon ens om jag bjudit på biljetten. Rättare sagt, jag VET att jag inte skulle fått med mig nån oavsett för jag försökte, jag körde med mutor och allt möjligt men nej, jag fick gå själv. Och SOM jag var glad för det! Innerst inne vet jag ju att det här är en typ av film jag helst av allt ser själv. Jag, en stor mugg kaffe och ett tiopack näsdukar. Den här typen av film kan nämligen – när och om den är bra – få mig att krackelera fullständigt och även om jag inte har något problem att gråta tillsammans med andra på bio så….fulgråta, det gör jag gärna ensam. Om filmen inte heter Jag, Daniel Blake. Då fulgrät jag tillsammans med hela filmspanargänget för kroppen kunde inte hålla emot. Då är det bara att gråta på. Enklast så.

Jag trodde att The Greatest Showman var ett drama med musikaliska inslag. Jag hade fel. The Greatest Showman är en musikal, no more no less och som sådan är den bra. Bra låtar, bra nummer, bra sångare och sångerskor. Ingenting att klaga på. Men det The Greatest Showman också är är en boats, en sann historia om P.T Barnum (Jackman) som enligt Wikipedia var en cirkusdirektör och underhållningsentreprenör. Sant, båda grejerna. Det han också var var en obotlig optimist, en glad skit helt enkelt OCH han hade en förmåga att se dom udda filurerna, ”freaksen” i samhället, som något alldeles extra. Dvärgen, den skäggiga damen, världens längste man, siamesiska tvillingar, albinos, tjockisar, supertatuerade män och diverse andra knasbollar, alla fick vara med och dom fick inte vara med som ”djur i bur” utan för att dom kunde saker, dom dansade, sjöng och underhöll sin publik bigtajm.

En musikalisk boats alltså där jag är riktigt nöjd med musikaldelen men kanske lite mindre nöjd med hur manusförfattarna Jenny Bicks och Bill Condon tagit sig an boatsbiten. Dom gör det väldigt lätt för sig och skrapar bara försiktigt (och toksnabbt) på den yta som är Barnum och jag kan inte låta bli att tycka att det är synd. Filmen är förnämliga 105 minuter men det hade inte stört om den var tio minuter längre OM den med detta blivit aningens köttigare.

Hugh Jackman då, sköter han sig? Klart han gör. Mysig karl det där! Michelle Williams spelar hans fru och livsförälskelse Charity och det gör hon stabilt med vänsterhanden. Hon har inte mycket att bita i annat än att se nöjd, glad och på gränsen till dum-lojal ut mot sin idéspruta till man. Rebecca Ferguson har fått den tacksamma rollen att spela den svenska näktergalen Jenny Lind och hon är den som mimar bäst. Alla dom andra sjunger själva på soundtracket (men mimar till sina egna röster i filmen) men hon mimar till en annans röst men är den som fixar det absolut bäst. Snyggt jobbat. Hon fortsätter imponera. Zac Efron är en frisk fläkt och gör det han ska men som sagt, det är inte hans film även om han är med rätt mycket.

Regissören Michael Gracey är en man jag inte känner till sen tidigare men att han tittat mycket på Baz Luhrmans Moulin Rouge känns rätt solklart. Han saknar dock en hel del vad gäller visuell kreativitet innan han kommer upp ens till midjan på Baz men habilt är det, tro inget annat. Habilt, underhållande och….lättglömt. Ja, jag sa det. Lättglömt. Eftersmaken är tunn och jag bär inte med mig några direkta känslor från filmen även om jag drog på soundtracket i bilen direkt på vägen hem.  Jag behövde helt enkelt inte näsdukarna. Den där lille ensamme tåren som snitslade sig ner från ögat och över kinden stoppades av tröjärmen och sen var det klart. No more crybaby för mig den här kvällen. Däremot vill jag se om Logan nu. Vill man inte alltid det förresten?

SPIDER-MAN: HOMECOMING (IMAX)

Allt som inte är Maguire är dåligt i mitt huvud”.

Det sa sonen när vi var på väg till IMAX-salongen i Filmstaden Scandinavia för att se pressvisningen av Spider-Man: Homecoming. Han – liksom jag – ÄLSKAR Sam Raimis tre filmer om Spider-Man med Tobey Maguire i huvudrollen, han är liksom uppvuxen med dessa, det är som bröstmjölk och majskrokar för honom. Sort of.

Jag tycker att dom tre filmerna blandar svärta, spänning och serietidningsaction på det mest perfekta sätt MEN å andra sidan gillar jag även filmerna med Andrew Garfield i huvudrollen, jag gillar dom SKARPT till och med. Kanske är det så att det egentligen är Spider-Man som figur jag vurmar för, historien om hans förflutna, att han är lite ensam, ”bakom”, nördig, ständigt olyckligt kär och missförstådd av sina närmaste.

Att se trailern för dagens film första gången gjorde ont. Att se postern var ännu värre. Det där collaget av utklippta filmfigurer som ser ut som ett kreativt sammelsurium skapat av en serietidning, barnsax, björnklister och glitterspray imponerar föga på mig. Tvärtom. Allt förhandsjox gällande filmen fick ner mina förväntningar på en nivå som var under nollpunkten, något som med facit i hand väldigt sällan är av ondo.

När filmen började trodde jag att jag blivit tokig. Allt var suddigt. Det gick inte ens att läsa COLUMBIA när första loggan visade sig över hela duken. Jävla jävla IMAX-3D-skit satt jag och svor och pickade på glasen i glasögonen för att se om det saknades några, bilden var ju så jävulens oskarp. Jag tittade mig omkring och märkte till min glädje att alla andra hade precis samma problem. Några minuter senare stannades filmen och en representant från filmbolaget kom in och sa att 3D-filen var paj och att filmen istället skulle visas i 2D. Jubel! Hela salongen applåderade och filmbolagsmannen bad om ursäkt återigen för att det inte blev 3D. Han kanske skulle ha lyssnat istället, kanske tagit till sig applåderna som ett bevis på att 3D ÄR SKIT?!

Nåja. Vi numera på förhand mer nöjda filmälskande människor i publiken fick istället njuta av en 2D-visning som var helt felfri. På alla punkter. ALLA. Filmen visade sig nämligen vara tusenmiljoners gånger bättre än jag någonsin kunde tro.

Tom Holland är 21 år gammal och spelar Peter Parker, 15 (Tobey Maguire var 27 när han spelade in första Spider-Man, Andrew Garfield var 29!). Ändå känns som Holland nästan yngre än den Parker han spelar. Tills han tar av sig tröjan och man inser att det inte finns en 12-åring i världen som ser ut sådär. Det jag vill komma fram till är dock att han är en trovärdig Peter Parker, precis lika trovärdig som han lyckats spela i ALLA filmer jag sett honom i. Som en av sönerna i tsunamidramat The Impossible, som en av sönerna i pappadramat Edge of winter och i den för övrigt halvdana valdramat In the heart of the sea. Jag gillar honom SKARPT och det känns som han har en väldigt fin framtid i skådespelaryrket om han bara lyckas välja rätt filmer.

Ett stort plus med denna film är att den inte börjar om från början IGEN med själva origins-storyn, den har vi sett (*host* till leda) och den behövs inte berättas ännu en gång. Spider-Man: Homecoming är istället en fräsch, charmig och ungdomlig film som känns väldigt modern (i brist på bättre ord). Den har löst Avengers-tråden på ett mycket smart sätt och det var länge sedan jag var SÅ underhållen från början till slut som under denna visning. Filmen har inte några direkta dippar alls, det är full fräs, sitt i båten.

Jag tycker att den här filmen klår både The Mummy och Transformers: The last knight i sommarblockbustervärde och ingen kunde vara mer förvånad än jag över min åsikt. Sonen tyckte den var ”lite för rolig och lite för ljus” men även han var betydligt mer nöjd med helheten än han trodde han skulle vara. Så HEJA TOM HOLLAND säger vi och övar på spindelnätstricket med handlederna.

Mitt betyg:

Sonens betyg: