PARKLAND

13 november, 2013

Jag stod och väntade över en timme på att dörrarna till biografen Park skulle öppnas. Jag skulle byta en biljett och ville få det gjort innan filmen. Tiden när bion skulle öppnas ändrades hela tiden beroende på vem som knackade på och frågade personalen. Jag kom dit kl 17. Festivalpersonalen 17.30. Dörrarna öppnades strax efter 18. Givetvis var det ett helt gäng med folk som stod och väntade och givetvis öppnades endast en dörr och givetvis inte där jag stod. Så jag som köade först hamnade sist. Sånt är festivallivet. Det är bara att räkna till tio och hacka i sig.

Jag längtar efter Biomater och vanliga biobiljetter med platsnumrering.

.

22 november 1963 mördades USA´s president John F Kennedy i centrala Dallas. Det är en händelse som knappt går att undvika om man tycker om att se på film. Flashpoint (1984), In the line of fire (1993), Executive Action (1973), Ruby (1992) och givetvis Oliver Stone´s JFK (1991), alla är mer eller mindre lyckade filmer som på ett eller annat sätt vinklar händelser och försöker suga musten ur allehanda konspirationsteorier.

I Parkland får vi se mordet från en synvinkel vi aldrig sett förut. Från alla runtomkring. Från människorna som just denna dag gjorde sina vanliga sysslor men som just den där dagen blev sysslor dom aldrig kom att glömma. Den enda vi aldrig riktigt får se är presidenten själv, inte annat än som blodigt icke-fokus liggande på en brist i ett hysteriskt aktivt akutrum på Parkland Hospital.

Jag är inne i filmen redan första scenen och nittio minuter senare försöker den släppa taget. Det visade sig inte gå så bra. Jag satt med ståpäls på armarna under hela filmen, kände med den unga läkaren Charles James “Jim” Carrico som först fick panik och sedan kämpade febrilt för presidentens liv när alla andra gett upp, med Abraham Zapruder som filmade hela händelsen, presidentens livvakter som vägrar låta kistan åka som bagage på flyget, med Lee Harvey Oswalds bror Robert som tvingas sjunka så omänskligt lågt när ingen kommer på broderns begravning och han får gå fram till paparazzimännen och be om hjälp med att bära kistan. Det sistnämnda är för övrigt filmens finaste scen. Hjärtskärande. Jag vill bara gråta.

Jag tänker mycket på JFK-filmen när jag ser Parkland. Jag tänker “HA, Oliver Stone, det är SÅHÄR en film om mordet ska göras!” Det är så befriande att slippa alla artsy farsy sjuttioelva-klippningar-i-sekunden och alla tusenmiljoner karaktärer spelade av utklädda stora skådespelare. Men vänta, det är ju samma sak här, stora namn överallt i rollistan men ändå tänker jag inte på att det är skådisar, jag köper alltihop rätt av och filmen blir trovärdig in i minsta detalj för mig.

Jag såg filmen med Jojjenito och jag vet att han inte håller med mig här. Inte alls faktiskt. Han suckade under eftertexterna av helt andra anledningar än jag. Jag suckade för att jag inte ville att filmen skulle ta slut. Jag suckade för att jag hade en klump i bröstkorgen och för att tragedier sprider så många ringar på vatten. Det är så många som blir drabbade, som får sina liv förstörda i ett nafs och det är lätt att glömma det (här kommer det finnas länk till Jojjenitos recension när den är färdigskriven).

För mig är det här nästan en fullpoängare och det är den solklart bästa film jag sett om mordet på JFK.

{ 8 comments… read them below or add one }

Sofia november 14, 2013 kl. 10:03

Låter som en variant av Bobby från ’06? Den var dock inte så särskilt bra…

Svara

Fiffi november 14, 2013 kl. 13:32

Sofia:
Håller med, Bobby var inte så bra. Den här är mycket bättre 🙂

Svara

Movies - Noir november 14, 2013 kl. 14:03

Som jag minns det var Bobby bättre än denna, medan JFK är klart bättre. Men smaken är så klart olika. Kul att denna gick hem så starkt hos dig.

Så här skrev jag om Parkland.

Svara

Fiffi november 14, 2013 kl. 22:43

Movies-Noir:
Skillnaden i betyg i detta fall kanske beror på att du tyckte JFK var utmärkt medans jag inte tyckte det. Jag tyckte infallsvinkeln med dom “vanliga människorna” runt omkring kändes fräsch och intressant, skönt med ett annorlunda fokus.

Svara

Pladd november 14, 2013 kl. 22:35

Bobby var minsann visst bra! Och den här verkar ju ännu mer intressant! Skall ses.

Svara

Fiffi november 14, 2013 kl. 22:44

Pladd:
Bra där! 🙂

Svara

filmitch november 16, 2013 kl. 11:47

Än ett tips jag tackar för

Svara

Fiffi november 16, 2013 kl. 14:03

filmitch:
Varsego 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: