PHILOMENA

14 december, 2013

Det här med livet är ganska knepigt, är det inte? För att inte tala om orättvist. Det räcker med att scrolla nån timme bakåt på twitter för att känna att hela mänskligheten står vid ättestupan och vinglar och det behövs bara en någorlunda dåligt borstad utandningspust för att vi ska trilla över kanten.

Livet är verkligen bajs ibland. Det är tungt som fan att gå upp på mornarna när det är alldeles kolsvart ute och sen är det mörkt igen lagom till eftermiddagsfikat och är det inte snöslask så är det storm eller alldeles för varmt. Segt är det jävlarimej. Det mesta känns bra onödigt också. Jobb och skit. Barn som snorar. Sura gubbar överallt. Kärringar på bussen som suckar och stirrar. Jag har ont i ryggen med. Och vattnet i kranen blir aldrig riktigt kallt. Vad fan är det? Ska inte kallvatten vara kallt?

Klaga går ju ganska lätt, kanske lite för lätt kan man tycka, men varför ska vi inte klaga när livet ändå suger? Det är väl bara att passa på medans man kan? Imorgon kanske fingrarna eller tungan har trillat av, det är så dax då att vara sugen på lite gnäll.

Det händer ibland att jag ser en film som på nåt konstigt sätt är större än sig själv, kanske till och med större än livet. Larger than life liksom. Och precis så som Backstreet Boys sjunger i låten med just den titeln, så känner jag efter att ha sett Philomena. ”All you people can’t you see, can’t you see, how your love’s affecting our reality. Every time we’re down  you can make it right and that makes you larger than life.”

Philomena Lee (Judi Dench) lämnades som ung att växa upp i ett nunnekloster när hon efter en härlig natt med en vacker pojke så oturligt blivit gravid. Nunnorna ”hjälper till” genom hela graviditeten och som tack tvingas Philomena stanna kvar i klostret för att ”jobba av” skulden. Kvar på klostret bor även lille sonen Anthony. Philomena, liksom dom andra unga mammorna i klostret, tillåts att umgås med sitt barn en timme om dagen och fick mammorna bestämma själva skulle dom helt klart vara med barnen jämt. Men nu bestämmer dom inte över mycket alls och definitivt inte över sina barns öden. Anthony blir bortadopterad och Philomena kan inte göra någonting åt saken.

Femtio år efter Anthonys födelse berättar Philomena historien om honom för sin dotter. Dottern blir så tagen att hon i sin tur berättar detta för ”mellan-två-jobb-journalisten” Martin Sixsmith (Steve Coogan) och precis som livet självt så leder det ena till det andra till det tredje och hux flux är Martin och Philomena på väg på en resa, en letan efter en mycket saknad son.

Jag sitter i en nästan fullsatt biosalong bland mandarinsmaskande pensionärer och känner att filmen tar över min kropp nästan som dom där aliensarna gjorde i Puppet Master. Jag var helt oförberedd när ögonen hux flux började droppa. Andra gången det hände likaså. Tårarna rann och rann, jag tittade på filmen, tankarna snurrade, jag var inte ledsen men kände plötsligt att livet, precis såhär är livet! Livet är att lära sig leva med den skit man får sig tilldelat och livet är att göra det bästa av det man kan kontrollera.

Jag grät några gånger till innan filmen var slut, en gråt som följde med mig hela vägen hem i bilen. Det är nåt speciellt med riktigt gamla människor på film, det blir så påtagligt att livet faktiskt kommer ta slut för oss alla och att vi som lever nånstans i mitten av vår tid här på jorden lever som om vi vore odödliga, som om just vår tid aldrig kommer ta slut. Vi låter dagar gå, vi låter möten rinna ut i sanden, vi låter oväsentligheter uppta våra hjärnor, vi låter dåliga relationer leta sig in i våra hjärtan och vi fortsätter gnälla på skitsaker som om det vore synd om oss.

Philomena Lee har så mycket att lära oss alla. Det är en fantastisk liten stor människa. Och det filmen lyckas göra med mina känslor och tankar är större, bättre och coolare än filmen i sig så hur betygssätter man en film som denna? Jag vet i ärlighetens namn inte. Jag vet bara att jag vill dela en Igloo med nån som skrattar högt åt roliga saker, jag vill blåsa maskrosgrejs över en gräsmatta, jag vill köpa alldeles för stora gummistövlar och hoppa i en vattenpöl, jag vill vara vaken tills jag somnar och somna om när jag vaknar, jag vill spela tennis med nån som inte heller kan, jag vill lukta på en nybakad kardemummamuffin, jag vill klappa nåt lurvigt, jag vill ta på mig oanvända strumpor, jag vill sova i nytvättade lakan, jag vill locktånga hela håret, jag vill se solen gå upp och månen gå ner och jag vill äta mjukost från fingret. Det är ju också livet. Det glöms bort ibland.

Filmitch, Fripps filmrevyer och Movies-Noir har också sett och skrivit om filmen.

{ 14 comments… read them below or add one }

Boknörden i Söderförort december 14, 2013 kl. 19:52

Du är bäst! Jag grinar utan att ens ha sett filmen. Fina, dina ord.

Svara

Fiffi december 15, 2013 kl. 16:04

Boknörden:
Gulle! Men du, se filmen! 🙂

Svara

Jojjenito december 14, 2013 kl. 20:38

Fin text. 🙂

Svara

Fiffi december 15, 2013 kl. 16:05

Jojjenito:
Tack. 🙂

Svara

filmitch december 15, 2013 kl. 12:52

Med lite tur kan jag locka med min fru på den här filmen. De går i K-d åtminstone nästa vecka. Gillar som bekant både Coogan & Dench

Svara

Fiffi december 15, 2013 kl. 16:06

filmitch:
Det tycker jag absolut du ska göra. Slå in ett biobesök i för tidig julklapp så kan hon inte säga nej. 🙂

Svara

filmitch december 19, 2013 kl. 23:32

Det blev vare sig denna eller Escape plan då jag däckades i tisdags med feber och filmerna slutat gå i K-D. Får vänta till dvd släppet 🙁

Svara

Fiffi december 20, 2013 kl. 08:28

filmitch:
Attans! Men har du frisknat till nu?

Svara

Sofia december 15, 2013 kl. 14:49

Återigen, misstanken om att din text ger en större upplevelse än filmen. Fint!

Svara

Fiffi december 15, 2013 kl. 16:06

Sofia:
Säg inte det, du kanske skulle gilla filmen som tuuuuuusan? 😉

Svara

Henke januari 23, 2014 kl. 12:03

Bra text! 🙂

Intressant att filmen fick dig att ta den vinklingen OCH ge den en ”pepp”. Jag håller inte riktigt med dig om att det var fint eller stort av Philomena att reagera som hon gör i filmen/verkligheten(??).

Samtidigt som jag gillade filmen och skådespelarnas insatser lämnade jag bion med en känsla av att blivit manipulerad. Sådant gillar jag inte. så totalen blir grumlig för mig. Det är också obegripligt för mig att filmen säljs in som en komedi.

Däremot är det klart att man skulle vilja att fler, och jag själv ibland, hade förmåga att se det positiva istället för att gnälla på skitsaker. Den tanken kan vi stå gemensam sak för. 🙂

Svara

Fiffi januari 23, 2014 kl. 22:49

Henke:
Tack! 🙂

Jag tycker det är alldeles extraordinärt stort det hon lyckas med, att förlåta vidrigheterna hon utsatts för och inte tillåta sig bli bitter och leva hela sitt liv i hat. Att vara ledsen är en sak, hat en helt annan. Det kommer inte något gott ur hat, inget livskraftigt alls. Det är som att spruta Round-up på sig själv. Jag tror och känner att många många måååånga människor har mycket att lära av Philomena.

Svara

Movies - Noir januari 23, 2014 kl. 15:01

Jag kände mig inte direkt manipulerad som Henke uppenbarligen gör. Däremot kunde man känna att det var lite tillrättalagt på sina håll, speciellt mot slutet. Den är trots allt ”inspirerad” och inte baserad på verkliga händelser. Känns som de valt att tolka en del saker fritt för att höja filmupplevelsen.

Komedi? Jo, lite komedi var det allt under första halvan, men främst är det ett drama, utan tvekan.

Svara

Fiffi januari 23, 2014 kl. 22:53

Movies-Noir:
Om det är någon form av manipulation i filmen så kanske det är att dom gjort både Philomena och Martin lite överdrivet _mer_ åt båda håll än dom kanske var i verkligheten. Nu behöver/kan vi som tittar ta ställning till om vi är en ”Martinmänniska” eller en ”Philomenamänniska” när vi ser dom båda reagera på det som händer i filmen.

Men komedi? Det förstår jag inte alls…

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: