Svensk söndag: POJKEN MED GULDBYXORNA

28 september, 2014

.

.

.

Det roligaste med Pojken med guldbyxorna är när pojken med guldbyxorna blir jagad av pojken med guldbyxorna.

Så skulle jag kunna sammanfatta filmen med en enda kort mening. Ska jag beskriva filmen lite mer ingående kanske?

Pojken med guldbyxorna är en film baserad på TV-serien som kom 1975 där Harald Hamrell spelade pojken Mats som hittade ett par byxor där fickorna var en aldrig sinande källa av sedlar. Nu är det Lukas Holgersson som spelar killen med 60-talsnamnet Mats som har kläder som var moderna 1975 men köper TV-spel från 2013. Hans kompis med det futuristiska namnet Brinck däremot (Svante Åhman) klär sig i sedvanlig äppelknyckarmundering a la 40-tal och punktjejen Livli (Nina Sand) har blått hår, piercing och SLANGBELLA!

Mats pappa (Shanti Rooney) ser ut som min pappa gjorde i slutet av 70-talet, även lägenheten verkar ha stannat stilmässigt nångång då. Samtidigt är sedlarna nya och alla har mobiltelefoner.

Jag kan inte tro annat än att detta tidsmässiga mischmasch är ett medvetet val av filmens regissör Ella Lemhagen och jag hoppas hon är nöjd med resultatet. Jag är det inte. Jag är å andra sidan inte den primära målgruppen för filmen, å andra sidan är jag kanske just det eftersom jag minns TV-serien med ett nostalgiskt skimmer och har svårt att tänka på manchesterbyxor utan att drabbas av sedelnoja och köpsug.

Den gula T-shirten med små blå kronor som Mats bär under stora delar av filmen är såklart en homage till TV-serien (bildbevis här) men jag tror ändå att den ytliga “krock” filmen visar upp kommer göra att dom unga biobesökarna kanske inte riktigt kan ta till sig själva baktanken med filmen.

Det är en smart berättelse, själva kärnan är inte dum alls. Pengar kan liksom inte bara dyka upp, det är i alla lägen alltid nån som betalar. Som verkligheten ser ut just nu verkar många ungdomar tro att deras föräldrar har guldbyxor på sig jämt och vuxna själva verkar tycka att guldbyxor är toppen. Att pengarna i många fall kommer från kreditkortsföretag eller banklån tänks det kanske inte alltid på, framförallt, det behöver ju inte nån annan veta. Byxfickorna får gärna se ut att vara oändliga, konsumtionssamhället har lyckats, amen.

Det bästa med filmen är att det jag skrev överst, att Harald Hamrell spelar polis och jagar filmens Mats. Sen är musiken kanon, det är en skön nerv och bra driv i den. Och kungen av biroller Jimmy Lindström är perfekt som uteliggaren Zeke.

.

Det här var den allra första filmen jag såg på Malmö Filmdagar. Hade det varit den sista hade jag sannolikt inte haft lika mycket tålamod med den. Å andra sidan kommer det inte spela någon roll vad jag skriver, en sån här film funkar alltid på bio, det är en familjefilm. Synd bara att Mats inte heter Sune.

Några av mina filmbloggarkompisar har också sett filmen. Länkar dyker upp här vartefter texterna publiceras.

Jojjenito

{ 6 comments… read them below or add one }

Henke september 28, 2014 kl. 09:02

Bra text och tack för att du beskrev lite om den anakronistiska misch-mashen som filmen är uppbyggd runt. Jag har inte ens sett filmen, men bilder från den har varit förvirrande. Pojken verkade vara klädd och ha frisyr från 70-talet och hans kompis, tjejen ser ut att vara från framtiden. Årets STORA äventyrsfilm verkar inte vara något för mig.

Svara

Fiffi september 28, 2014 kl. 20:06

Henke:
Filmen är väldigt förvirrande. Otroligt spretig. Vissa smådelar är jättebra men det blir liksom ingen helhet att tala om. Det känns som att det är alldeles för många kockar i soppan på nåt vis.

Svara

Jojjenito september 28, 2014 kl. 11:12

Ja, du har helt rätt. Jag vet inte vilken värld Ella har försökt skapa här men den funkar inte. När jag såg filmen var det som att jag noterade den konstiga skavande känslan av nåt var fel. Nu när jag läser din text så står det ju helt klart. Försökte hon sig inte på nåt liknande i Kronjuvelerna, en sorts tidlös känsla?

Svara

Fiffi september 28, 2014 kl. 20:07

Jojjenito:
Jo, jag tycker det var samma problem i Kronjuvelerna fast där blev slutresultatet så väldigt mycket värre. Den var knappt tittbar och riktigt SÅ illa tycker jag inte Pojken med guldbyxorna är.

Svara

Carl september 29, 2014 kl. 09:49

Klockren analys av det något spretiga modet. Jag kände att det gled över rätt ordentligt i filmens politik också. Får kanske återkomma med en full recension trots allt.

Svara

Fiffi september 29, 2014 kl. 17:45

Carl:
OppOppOpp, stretcha fingrarna nu och fram med tangentbordet. Jag vill läsa dina funderingar kring filmen 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: