Röd lördag: RED WING

30 mars, 2019

  • Det här med svågerpolitik kan vara rätt…intressant. I dom flesta fall hyschas det en hel del när släktingar får fördelar på grund av mer inflytelserika närstående, om inte annat av släktingen själv som fått fördelar. Dom flesta vill ju få cred för sitt jobb på egna meriter men där verkar denna films regissör Will Wallace spela i en helt egen liga.

Will Wallace styvfar heter Terrence Malick. Känns det namnet igen? Har du koll på detta temat läste du hans namn alldeles nyligen men har du inte koll så är han en välkänd regissör. Wallace själv har kämpat på i många år som skådespelare i periferin (som tex i mindre roller i flera av Malicks filmer) men även regisserat en del mer eller mycket mer okända filmer. När Red Wing startade en hemsida för filmen allena passade regissören på att göra reklam för sig själv och SOM han lyckades med det. “TERRENCE MALICK´S STEPSON WILL WALLACE SECURE CAST OF RED WING” står det och ja, med versaler (kolla här!). Det känns som att det är det som är grejen med filmen, inte historien, inte skådespelarna, ingenting annat.

Jag hittade den här filmen med hjälp av den nyligen avlidne Luke Perry. Jag gick igenom hans filmografi på IMDb och såg en film med Red i titeln. Klart jag nappade!

När jag gick på konstskola fick vi elever lära oss att kopiera kända mästares verk. Oklart varför men det var rätt kul. Jag målade The Siesta av Vincent van Gogh och jag var så jäkla noggrann att jag nog skulle kunna tjäna en liten hacka om jag sålde målningen. Att se Red Wing är som att beskåda Will Wallaces filmkopieringsläxa på regissörsakademin. Som om han valde att göra en Terrence Malick-film men grässtrån i närbild, blommande buskar med kort skärpedjup och hela konkarongen. Alltså detta är en helt oooootroligt opersonlig film, i alla fall med mina filmnördiga ögon. Kanske upplever en mindre insatt filmen på ett annat sätt….nä, jag vete fan.

HAN SÄTTER ALLTSÅ EN KAMERA UNDER MAGEN PÅ EN GALOPPERANDE HÄST! För att filma hästben och GRÄS!! Jag skulle kunna gå så långt att jag säger att rent filmteknisk är filmen BAJS på alla punkter. Det känns som att skådespelarna agerar framför rullgardinskulisser och att alla – utom Luke Perry – har haft bättre dagar på jobbet. Frances Fisher som äter hel majskorv så det skvätter, Bill Paxton ser ut att vilja sjunka genom jorden och Breann Johnson som “introduceras” i den här filmen har inte karisma nog att bära en huvudroll.

Samtidigt, vissa scener är rätt mysiga. Den lågmälda banjomusiken, ett nattligt nakenbad, stämningen på en byhålesylta. Filmen har “nåt” som får mig att inte vilja stänga av. Historien om den lille gossen, fosterbarnet Francis som bor i en husvagn och inte kan nåt, inte vet nåt, inte hör hemma någonstans och småbarnsmamman Maddie (Breann Johnson) som blir förd bakom ljuset av sin suput till man (Luke Perry). Francis tyr sig till Maddie och Maddie till Francis och kan det vara början på en livslång relation? Det är nåt med ensamma barn som inte har någon som är svårt att hålla ifrån sig och pojken som spelar Francis som liten (Austin Harrod) gör en jättefin prestation.

Nej, det här var inte bra men precis som med skoskav och tandvärk så vänjer man sig efter en stund. Jag kommer dock inte springa benen efter mig för att hålla koll på Will Wallace och hans livsgärningar, jag hoppas bara att han klipper navelsträngen till pappan som inte ens är hans.


 

 

{ 1 comment… read it below or add one }

Sofia mars 31, 2019 kl. 11:57

Fortsätter det i den här stilen är det kanske pappan som inte är hans som klipper banden? 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: