Fiffis filmtajm jämför: SAN ANDREAS och SAN ANDREAS QUAKE

31 maj, 2015

Jag sitter i biofåtöljen med mina 3D-glasögon och väntar på att San Andreas ska börja. Jag vet att jag ska få stänga av hjärnan i två timmar, jag bara VET det och det är en rätt soft känsla. Det här är en film som kräver lika mycket engagemang och intelligens av mig som tittar som en berg-och-dalbana kräver kondition och högt personbästa i bänkpress och ja, jag erkänner utan omsvep att jag njuter hämningslöst av filmer som denna ibland.

San Andreas är en katastroffilm med fokus på jordbävningar med stort J. Det jordbävas nåt så inihelvete i området kring Los Angeles och San Fransisco, alltså här snackar vi jordbävningar som närmar sig 10 på Richterskalan. Skyskrapor faller som korthus, tsunamis hotar att ödelägga San Fransisco, folk dör som flugor men filmens fokus ligger på räddningstjänsarbetaren Ray (Dwayne Johnson), hans soon-to-be-ex-fru Emma (Carla Gugino) samt deras dotter Blake (Alexandra Daddario).

Ray är en hyvens man, en man av typen som fan inte finns. Lojal, trofast, ärlig, extremt duktig på sitt jobb, beter sig vuxet i sin relation till ex-frun, älskar sin dotter och har inga problem med att visa det och SAMTIDIGT är han biffig och stabil som ett betongfundament. Dwayne Johnson visar än en gång vilken klippa (haha) till skådis han är när han porträtterar Ray totalt osmetigt och bara gör honom till en schysst människa. Och inga överdrivna oneliners! Det uppskattar jag.

Det finns mycket med filmen som jag uppskattar. Katastrofscenerna är till stora delar väldigt bra gjorda, det är till och med spännande ibland, ljudet på biografen var alarmerande högt men samtidigt gjorde det upplevelsen extra maffig när det mullrade så det sved i öronen. Jag är glad att slippa den obligatoriska katastroffilmshunden som ska räddas till vilket pris som helst och det var skönt att se både en mamma och en dotter som inte kan stava till handlingsförlamning. Det var bra drag i hela familjen!

Mitt enda riktiga störningsmoment var 3D:n. Som vanligt. Otrooooligt lökig 3D måste jag säga, tröttsamt att se en random filmad buske i ena hörnet av duken, eller Dwayne Johnson i profil, bara för att ge bilden lite “extra djup”. Filmen hade tjänat på att ses i 2D samt att bilden inte var så jävla….grusig. Eller grovkorning. Eller suddig. Eller hur jag nu ska förklara vad jag menar. Jag är allergisk mot filmer som inte har en klar bild med riktiga konturer. Det känns….fusk. Det känns som att det är billigare och enklare att göra effekter i en film som är lite sisådär filmad från början.

Jag lämnar biografen, åker hem och tar det obligatoriska “efter-3D:n-pillret” (huvudvärken gör sig allt som ofta påmind efteråt) och bestämmer mig för att gå all in. Det får bli en jordbävningsdag helt enkelt, jag drar på film nummer två på en gång, det är inget att vänta på.

The Asylum är ett produktionsbolag som gör filmer som påminner både i titel och i handling om aktuella storfilmer. Det är alltså inget slump att San Andreas Quake kommer samtidigt som San Andreas. Det är heller ingen slump att handlingen är nästintill karbonkopierad av lillebror.

I San Andreas är det Paul Giamatti som spelar en expert som lyckas förutspå tidpunkter och platser för jordbävningar men i denna film är det en kvinna, Molly (Jhey Castles) och för att liksom snabbspola filmen trettio minuter och göra den lite mer pang på rödbetan är rollfiguren Molly även mamma till en dotter som måste räddas PLUS att hon är väldigt lik Carla Gugino (mamman i San Andreas) utseendemässigt. Jhey Castles är alltså nån form av kinderägg i produktionen.

San Andreas Quake skiljer sig dock markant från sin storebror på två sätt:
1. Det är väldigt många och väldigt långa scener när Molly artikulerande och med extremt vita tänder ska berätta saker, förklara nåt, föra handlingen framåt. Detta görs i närbild. Väldigt nära närbild. Så nära att Jhey Castles KAN ha spelat in dessa scener i sin ensamhet på muggen med mobilkameran. Budgetbesparningar är ett ord för detta, långtråkigt som ett helvete är ett annat.
2. Det är minimalt med maffiga effekter för att vara en katastroffilm. Det är minimalt med halvtaffliga effekter också. Minimalt med effekter helt enkelt. Punkt och så. Effekterna man får se under förtexterna är bättre och lovar godare än resten av filmen tillsammans.

Såklart att San Andreas Quake är ren strunt, vem hade trott något annat? Den är inte ens sevärd om man gillar genren. Är man däremot ett fan av Jhey Castles och/eller har en fetisch för ett blekt garnityr är filmen nästintill ren porr.

SAN ANDREAS (2015)
Regi: Brad Peyton
Speltid: 114 minuter som kändes som 95
Budget: 110 miljoner dollar

.

SAN ANDREAS QUAKE (2015)
Regi: John Baumgartner
Speltid: 84 minuter som kändes som 184
Budget: Har inte lyckats hitta någon info men troligen låg. Väldigt låg.

Sofia har också sett San Andreas och hon var allt annat än nöjd.

{ 4 comments… read them below or add one }

filmitch maj 31, 2015 kl. 11:08

Då jag bor på landsbygden har det där med blekt garnityr inte riktigt kommit till oss än. Såg dock en tjej med detta när jag var i Västerås. Det såg ganska hiskligt ut. Först kom tänderna liksom lite av sig själv sedan kom personen.
Filmerna tar jag och skippar bägge två.

Svara

Fiffi maj 31, 2015 kl. 18:01

filmitch:
Sådär som Michael Douglas ser ut nuför tiden 😉

Svara

Sofia maj 31, 2015 kl. 15:24

Där ser man, bara att gratulera 🙂 Men det känns som om Asylum börjar spela ut sin roll, nu kommer det ju nästan bara tråkiga filmer från dem. Stor skillnad på det och dåliga filmer som kan vara rätt underhållande ibland.

Men bortsett från slutet, hur handlingskraftig fick Carla Gugino egentligen vara? Jag upplevde att hennes insats mest bestod av att med darrande underläpp titta på sin Starke Man och undra vad de skulle göra nu.

Svara

Fiffi maj 31, 2015 kl. 18:05

Sofia:
Hon sprang uppför en massa trappor när alla andra sprang neråt, hon hotade sin fegis till pojkvän till livet, hon körde båt och inte en enda gång skrek hon. Det är betydligt mer på plus än många liknande – kvinnliga – roller förr om åren. Men visst tittade hon med trånande och stolt blick på sin Stake Man också. Men vem hade inte gjort det? 😉

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: