Det här med att knyta näven i fickan verkar inte vara Boots Rileys starka sida. Som manusförfattare till och regissör av filmen Sorry to bother you visar han upp kanske det mest osvenskaste av alla världsliga beteenden. Han är uppenbarligen ASFÖRBANNAD – på mycket – och han är inte rädd för att visa det. Han gör därmed en typ av film som jag kan sakna i Sverige, en såndär redig slabbedasksatir, en tragikomisk twistad sanning sedd genom den förfördelades ögon. Spännande koncept.
Boots Riley är samhällskritisk som Spike Lee men visar också sidor i filmen som påminner om Terry Gilliam eller Michel Godry samtidigt som han känns frustande ungdomlig trots födelseår 1971. Man kan tycka att den här kombon är i det närmaste orgasmisk när det kommer till film och ja, på pappret är det nog det. Spännande koncept som sagt men slutresultatet blev faktiskt överraskande svagt.
Lakeith Stanfield, Tessa Thompson och filmets CGI-och-mask-team är en jättebra trio men jag undrar om inte filmen vunnit på att skippa dom delar som behövde den sista tredjedelen. Varför tänker jag inte skriva här, har ingen lust att spila något med filmen alls. Grundhistorien med telefonförsäljaren Cassius Green (ett av filmhistoriens smartaste namn?) och hans vedermödor för att klättra på karriärsstegen är i vilket fall en sevärd skröna – om än lättglömd.
Betygsmässigt kommer den inte upp i mer än en svag trea för mig men jag har förstått att många faller som furor och hyllar den till skyarna. Grattis till dom säger jag och grattis till Boots Riley vars kommande filmer jag ser mycket fram emot.
Jag såg filmen på Malmö filmdagar. När mina medtittares recensioner är publicerade kan du hitta länkarna här: Henke, Jojje.
Jag kommer lite att tänka på Get Out som även den var en snackis men som jag själv inte blev bortblåst av
Jojjenito:
Jämförelsen är inte helt tokig. Det blev samma sak för mig med Get out. 3/5. Bra men inte häpnadsväckande. 🙂