STAR WARS – THE LAST JEDI (IMAX 3D)

14 december, 2017

Jag skulle utan att tveka byta ut min originalaffisch på Star Wars  från 1977 som hänger på sovrumsväggen till den här versionen av Star Wars: The Last Jedi. Det här måste vara årtiondets snyggaste filmaffisch! Jag får hjärtklappning. Den röda färgen. Dom rundade kanterna. Rey. Mark Hamills blick. Det är perfektion tamejfan!

Tyvärr, ja jag använder mig av ordet tyvärr redan nu, det enda som är perfektion med den här filmen är just postern. Det mesta annat är mig väldigt likgiltigt. Konstigt likgiltigt. Irriterande likgiltigt. Jag menar, Star Wars-världen ligger mig varmt om hjärtat och jag såg fram emot filmen men var inte överdrivet pepp, inte sådär så att förväntningarna låg som en spikmatta mellan mig och upplevelsen. Jag satt där på IMAX-salongen i Solna exakt på min uträknade favoritplats, den som minimerar ögonstrul när man tvingas se film i bajs-3D. Jag hade kaffe med mig och kroppen var på helpaus då mobilen låg och vilade i en vaktad påse utanför entrén. Det fanns ingenting runtomkring som störde. Ingenting att skylla på. Jag kan bara säga att regissören och manusförfattaren Rian Johnson inte är en snubbe i min bok. Inte alls faktiskt. Och detta varken före eller efter The Last Jedi.

Filmen tar vid där Star Wars: The Force Awakens slutade, där Rey (Daisy Ridley) kommit till den där gröna ön där Luke Skywalker (Mark Hamill) befinner sig. Och sen är det det gamla vanliga med motståndsrörelser och farkoster och rymdkrig och sprängningar och ord man inte förstår och platser man inte sett förut och lasersvärd, CGI-gubbar, elakingar och snällisar och allt däremellan. Och den unga svarta killen och den unga vita tjejen och den stora håriga killen och han den långa med stora näsan och hon den jättelånga stormtroopern och den rödhåriga irländaren har nu fått en ny kompis i en manga-kindad asiatisk flicka och en stammande puertorican. Det är ju fint. PK-rätt och riktigt. Flera av dessa unga skådespelare gör sitt jobb mycket bra och en av dessa är inte Domhnall Gleeson.

Sen är det Laura Dern med världens längsta hals som i flera scener får mig att vilja sitta bredvid den blå anden från Aladdin bara för att kunna gnugga på den där flaskan eller vad det nu var och önska mig en skämskudde gjord av mörkläggningstyg. Den känslan kommer till mig lite då och nu faktiskt och det med fler skådisar i bild än Dern. Till och med Mark Hamill lyckas med den bedriften i en scen då han med uppspärrande ögon ser mer ut att passa i en SNL-sketch än någonting annat. Rian Johnson och personregi alltså. Ingen match made in heaven direkt.

Överhuvudtaget känns filmen i långa stunder tråkig för att sedan blixtra till här och där och bli om inte bra så väl en fröjd för ögat. Slutklämmen på den röda saltytan till exempel. Kanonfint. Men för övrigt, är det ett mastodontavsnitt av Planet Earth (Planet Space?) jag kollar på? Så SJUKT mycket djur överallt. Allt från ekorrar med samma gulliga uppsyn som Mästerkatten i stövlar när han vill “nåt” från white-walkers-rävar till nåt konstigt med fyra bröst och grön mjölk och det är ett helt GÄNG med fler djuriska varelser och jag kan inte låta bli att fundera på hur alla högljudda Jar-Jar Binks-haters tar detta. Funkar det? Är dessa gulliga gimmick-figurer okej? Blir det för mycket? Ja, jag tycker nog det. Det blir för mycket av både djuren och den underliga humorn som sipprar in här och där. Rian Johnson och humor alltså. Inga BFF´s direkt.

Det var länge sedan två timmar och trettiotvå minuter kändes längre än nu. Det var i april 2016 närmare bestämt och då hette filmen Batman v Superman: Dawn of justice. Betygsmässigt hamnar båda dessa filmer på samma betyg pga just tråkig, oengagerad och för lång. Det här med tajt klippning och kill your darlings är inte så dumt faktiskt. Hör du det Rian Johnson?

Jag, Steffo och vår gäst Frippe pratar mer om den här filmen i avsnitt 119 av filmpodcasten Snacka om film. Här kan du lyssna.

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia december 14, 2017 kl. 17:22

Jag hade för mycket annat att undra över för att reagera nämnvärt på eventuellt överspel 🙂

Svara

Fiffi december 19, 2017 kl. 15:29

Sofia:
Det finns onekeligen MYCKET att fundera över när det gäller den här filmen. Eller så släpper man det och funderar på viktigare saker? Det är trots allt bara en film (även om många inte skulle hålla med mig om det) 🙂

Svara

Voldo december 21, 2017 kl. 23:59

Jag håller med om att Domhnall Gleeson inte gör någon bra rollprestation. Annars tycker vi ganska olika då jag fann filmen väldigt underhållande.

Svara

Fiffi december 27, 2017 kl. 20:57

Voldo:
Frågan är, gör Domnhall Gleeson någonsin en bra rollprestation? Där kan man jämföra med hans pappa som i princip aldrig misslyckas med en enda roll 🙂

Svara

Leave a Comment

{ 4 trackbacks }

Previous post:

Next post: