SUBMARINO

21 maj, 2018

Festen, Jakten och Kollektivet, tre filmer av danske Thomas Vinterberg som ligger mig otroligt varmt om hjärtat. Eller varmt är nog helt fel adjektiv att använda förresten, ingen av dessa filmer ger en varm känsla någonstans i kroppen. Snarare obehag. Ångest. Sådär så jag vill krypa ur huden för det är så satans jobbigt. MEN, det är också filmer som sitter kvar i medvetandet en lång tid efteråt, för att inte säga för alltid.

Festen gav jag 5/5 i betyg, Jakten 4+/5 och Kollektivet 4-/5, det känns ganska självklart att jag därmed har en del förväntningar på Submarino, Vinterbergs film från 2010, gjord mellan Festen och Jakten i tid. Ramhandlingen här handlar om två bröder som växte upp i vanvettig misär, ensamma med en gravt alkoholiserad mamma och en nyfödd lillebror som dom sköter om själva efter bästa förmåga.

Att dom älskar sin lillebror från månen och tillbaka går inte att undgå, dom stjäl välling för att kunna ge honom man och dom pussar och gullar på honom som om han vore deras frälsning, räddaren i nöden. I själva verket är det dock precis tvärtom. En morgon vaknar inte lillebror och dom båda kommer därför leva i tron att det är dom som dödat honom. Den känslan lever dom med i resten av sina liv. Vuxenlivet när pojkarna blivit män har en hel del i övrigt att önska, det är inte mycket av “svenssonliv” i deras fall och det är där historien fortsätter.

Thomas Vinterberg är otroligt duktig på att få till skaviga scener, scener som gör fysiskt ont. Både Jakten och Festen är en orgie i dessa (på ett bra sätt), i Submarino är det lite färre men när dom väl kommer vispas det runt ordentligt i magen.

Skådespelarna gör sitt jobb med den äran, Jonas T. Bengtssons roman (som filmen är baserad på) är säkerligen minst lika hemsk och hjärtskärande att läsa som filmen är att titta på, musiken är helt på pricken rätt och när Hollow talk med Choir of Young Believers drar igång efter nittio minuter vrider sig hjärtat ännu ett varv. Det är ju introlåten till TV-serien Bron och maken till filmisk musik har man väl inte skådat/hört sedan Far from every road med The Handsome Family?

Jag tycker om den här filmen. Också. Thomas Vinterberg är otroligt stabil när han filmar på danska. Kanske den bäste danske regissören någonsin (ja jag räknar in både August, Bier, Bornedal och von Trier nu)? Det funkade inte riktigt lika bra i Far from the Madding Crowd tycker jag men på´igen Thomas, nu ser vi fram emot ubåtsdramat Kursk med Matthias Schoenaerts, Léa Deydoux, Colin Firth och Michael Nyqvist i rollistan. Nyqvists allra sista film om man läser på IMDb. Fram tills dess kan man dock med fördel både se och se om dom fyra danskspråkiga filmerna jag inkluderat i dagens text, otroligt bra filmer – allihop!

Leave a Comment

Previous post:

Next post: