Tarzan

15 december, 2010

Året var 1999. Min dotter var två och hade precis blivit storasyster. Hon kändes så stor, hon pratade och kunde göra sig förstådd och var antagligen precis så supermysig som varenda 2-åring i världen är men för mig var hon som bomull i hjärtat, knappt en meter ren kärlek.

Vi skulle ha tjejmys bara hon och jag och Tarzan hade precis haft premiär på bio. Vi hade varit på bio många gånger förut, på Alfons, på Nalle Puh och på andra tecknade kortfilmer och jag visste att hon fått min bio-gen med bröstmjölken. Hon tyckte det var mysigt med mörker, hon kunde sitta tyst en halvtimme eller så, men Tarzan var en långfilm! 90 minuter och kanske lite läskigare än Bananer i pyjamas, Teletubbies, Bamse och det andra hon var van vid att se.

Äsch, tänkte jag. Jag provar. Går det inte så går det inte. Så jag köpte biljetter och vi gick på riktig bio. Tillsammans. Jag minns känslan i magen fortfarande, hur det kändes att se på sitt barn i fåtöljen bredvid inte bara som ett barn utan som ett sällskap. MITT sällskap!

Tarzan visade sig vara en alldeles utomordentlig filmupplevelse för min 2-åring. Hon satt stilla och tittade som en intresserad ängel, frågade nåt ibland och när Phil Collins musik spelades gungade hon i takt med hela sin lilla kropp.

Jag var lite skeptisk till att se Tarzan på svenska med Frank Ådahl som Phil Collins, men det visade sig vara en helt obefogad oro. Han har en fantastisk röst och de musikaliska numren är jättebra. Dom känns varken krystade eller påklistrade, bra svängiga och välkomponerade.

Visst kan min helhetssyn på denna film vara färgad av hur sjukt mysig vi hade den där dagen för elva år sedan, men det bjuder jag på. En kalasfilm förtjänar kalasbetyg och kan den få en två-åring att sitta still i 90 minuter då ÄR det en kalasfilm.

{ 7 comments… read them below or add one }

filmitch december 15, 2010 kl. 09:33

Härlig reciension och berättelse man blir lite varm och hjärtat. Tarzan som film är en helt ok Disney film. Bortsett från den irriterande apan ( Tarzans sidekick ) gillade jag filmen.

Svara

Sofia december 15, 2010 kl. 10:17

Vilket sammanträffande — jag håller på och läser boken nu och hade tänkt ta ett omtag på filmen när jag är klar.Jag minns den inte som särskilt bra, men när din fina recension bara pyser nöjdhet och välbehag blir jag nästan övertygad om motsatsen. Vilket fint minne!

Svara

f i f f i december 15, 2010 kl. 16:37

filmitch:
Tycker du apan är irriterande? Ser man på 😉

Svara

f i f f i december 15, 2010 kl. 16:38

Sofia:
Filmen i sig kanske inte ÄR så bra som jag tycker, men för mig är det ett biominne jag kommer bära med mig tills jag dör 🙂

Svara

RJ december 16, 2010 kl. 09:34

Härlig text! Jag har nog inte sett den här filmen sen jag såg den på bio (var 10 då) men jag minns att jag gillade den. Povel Ramels röst var rolig att höra.

Svara

f i f f i december 16, 2010 kl. 10:48

RJ:
Kanske är dags att se om den? Om du var tio när du såg den kanske du får tillbaka såna där sköna barndomsnostalgikänslor för filmen? 🙂

Svara

anc888 september 16, 2012 kl. 03:55

Det ska börjas i tid med Kvalitets fil. Själv älska jag den här filmen. Och ska erkänna att jag fäller en tår 3 gånger i filmen varenda gång jag ser den.

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: