THE INDIAN RUNNER

19 januari, 2013

Om du någon gång varit inomhus ett par dagar, kanske varit sjuk eller bara inte känt för att träffa folk och sen går ut, hur känns det då? Tänk att det är lite svalt ute, inte iskallt bara bra mycket kallare än inomhus. Känn i lungorna hur det känns när du tar första andetaget, när utomhusluft blandar sig med den syrefattiga inomhusditon du matat den med timme ut och timme in. Du vaknar. Du lever. Den kalla luften letar sig in i kroppsliga skrymslen du knappt visste fanns och det blir som en kickstart, kallt ända ner i magen.

När jag satt i soffan och precis hade sett klart The Indian Runner gjorde jag precis just så. Jag gick nedför trappan, öppnade dörren och tog ett steg ut i snön i bara strumplästen. Jag andades och kände efter, kände mig glad ända in i levern fast det var ett jobbigt svart familjedrama jag just sett. Men det Sean Penn lyckats med här är att med både manus och regi skapa ett drama med mänskliga män i fokus och såna filmer dräller det inte av.

Storebrodern Joe Roberts (David Morse) är en god man, en polis med en fru (Valeria Golino) han tycker om och liten son han älskar att vara pappa till. Joe är helt enkelt en snubbe som uppskattar dom små värdena i livet, värdena som för människor som har vett att uppskatta dom faktiskt är dom stora. Han lever för sin familj och ställer upp för sina åldrade föräldrar. Lillebror Frank Roberts  (Viggo Mortensen) är motsatsen. Han är den mörka, missnöjda, aggressiva, instabila, han som alltid hamnar i trubbel.

Länge tyckte jag David Morse hade dom snällaste ögonen i världen och här har han verkligen det. En ömsint inkännande blick. Han är glad, trygg och orolig och han vill alla så väl. Joe och Frank har växt upp under samma tak och uppfostrats av samme man och det är pappa Roberts (Charles Bronson) som är anledningen till min promenad ut i snön. Att få se en gammal man på film som beter sig som fullt funktionell äldre man alltid borde göra, det är stort. Han är inte sur, inte grumpy, inte bitter och elak, inte peddo, inte äcklig, inte curlad, inte obegriplig, han är bara…fin. Det är hjärtskärande att se honom kommunicera med sitt lilla barnbarn, att se en farfars stolthet i ögonen och samtidigt ledsenheten över att den yngsta sonen aldrig tycks få ordning på sitt liv.

Men lillebror Frank försöker. Han träffar Doris (Patricia Arquette) och tillsammans försöker dom skapa sig ett liv. Joe slutar aldrig hoppas på att Frank ska få samma trygga tillvaro som han själv och objektivt sett är han på god väg men jag förstår att det kommer gå åt helvete. Domedagskänslan sitter som en smäck i magen från första bildrutan och jag sitter bara och väntar. Hur illa kan det bli?

Det kan bli illa men illa på ett bra sätt, i alla fall för mig som tittar. Filmen har ett annorlunda tempo, en udda känsla, suggestiv musik och ett köttigt sätt att filma. Den har en Viggo Mortensen med nerverna utanpå kroppen, en David Morse nära att brista, en Patricia Arquette som älskar sin Frank så att hon nästan utplånar sig själv och den har Charles Bronson, farbror Charles som jag så jättegärna skulle vilja krama om och viska i hans öra: “Jag önskar jag kunde säga att allt blir bra, men jag är ledsen, jag kan inte ljuga“.

{ 10 comments… read them below or add one }

Movies - Noir januari 19, 2013 kl. 13:48

Fint skrivet, och man märker att filmen fångat dig. Det lyckades den med för egen del också. Själv framhäver jag Viggo Mortensen lite extra då han är riktigt bra här. Men jag gillar att du väljer att fokusera på Charles Bronson och det faktum att han är helt perfekt i rollen som äldre herre. Det är som du säger sällan man ser någon passa så bra och få spela en normal äldre man som han gör här.

The Indian Runner fick en svag fyra av mig när jag såg den, och det är helt klart en film jag vill återvända till en dag.

Svara

Fiffi januari 19, 2013 kl. 23:28

Movies-Noir:
Tack!
Det var – och är – en film som fastnat hos mig. Charles Bronsons ögon om inte annat. 🙂

Svara

Jojjenito januari 19, 2013 kl. 15:49

Penn har talang som regissör och det här var väl hans debut om jag minns rätt. Kul att du gillade filmen. Gick du ut i strumplästen i morse med? 😉 -18 eller vad var det?

Håller med om Morses ögon, de är så snälla (till skillnad från Jack Blacks). Jag gav filmen en stark trea och jag tror jag skickar upp en gammal recension på bloggen senare ikväll.

Svara

Fiffi januari 19, 2013 kl. 23:29

Jojjenito:
Imorse hade jag skor, tro´t eller ej 😉

Svara

Sofia januari 20, 2013 kl. 07:09

Återigen skiljas våra åsikter åt… Bra skådespeleri (särskilt Bronson och Viggo) men jag förblev oengagerad.

http://bilderord.wordpress.com/2011/06/01/the-indian-runner-1991/

Svara

Fiffi januari 20, 2013 kl. 12:18

Sofia:
Utan skådespelare som presterar av yppersta klass tror jag filmen hade fallit ganska platt. Historien i sig räcker inte för att hålla intresset uppe, i alla fall inte mitt. Och inte ditt heller 🙂

Svara

filmitch januari 20, 2013 kl. 22:08

Såg den när den kom och då gillade jag filmen mycket. Gillar även The Pledge av Penn, trots Nicholson 😉
Håller med om Morse snälla ögon men han kan spela skurk ganska bra trots sina ögon.

Svara

Fiffi januari 20, 2013 kl. 22:15

filmitch:
Det kanske är just därför han blir så väldigt otäck som skurk, för att han ser så snäll ut. Motsatsen måste ju vara Ray Liotta. Han ser banne mig ut som en skurk även när han är snäll.

Svara

svartnoir januari 21, 2013 kl. 20:03

En av mina favoritfilmer! Kul att du gillade den! Allt har en sån otrolig känsla, från skådespeleriet till musiken till fotot. En riktigt riktigt bra film!

Svara

Fiffi januari 21, 2013 kl. 22:27

svartnoir:
Håller med! Nu sitter jag och funderar på om det är en film som växer eller krymper av en omtitt. Vad tror du?

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: