THE SUMMIT

27 oktober, 2013

Det är nåt med äventyrare som provocerar mig.

Fel.

Det är nåt med PROFESSIONELLA äventyrare som provocerar mig.

Det är nåt med människor som har dessa extrema living-on-the-edge-egenskaper och som lyckas få andra människor att bekosta deras over-the-top-expeditioner som retar mig. Det som stör mig är inte att det finns människor som frivilligt väljer att dyka djupast, klättra högst, cykla längst eller skida mest galet, det som stör mig är att när dom pratar om sina idéer så gör dom det som om deras liv hängde på det. Som att dom inte kan andas, inte finnas, inte existera om dom inte får ge sig ut på dessa äventyr. Att äventyren ifråga kostar hundratusentals kronor och planering och träning omöjliggör egen försörjning och att kunna spara ihop till strapatserna verkar dom inte tänka på. Det finns ju sponsorer.

Det finns människor som går till vårdcentralen med lite halsont och dör ett halvår senare i lungcancer. Det finns människor som går till jobbet som vanligt på morgonen och blir påkörda av en buss på väg hem. Det finns människor som spelar fotboll och hux flux segnar ner på gräsmattan och dör. Sen finns det äventyrare som frivilligt väljer att klättra upp för världens högsta berg – eller näst högsta som K2 är – och som vet rent statistiskt att 25% av expeditionen inte kommer levande ner och när det visar sig att procenttalet vid denna klättring blir 46% så gör dom en film om det.

Ursäkta om jag låter sarkastisk, jag har bara så svårt att se det riktigt hemska i detta. Alla inblandade gjorde detta med öppna ögon, alla visste att det var superfarligt, jättesvårt och ett högriskbeteende att ens försöka. Visst är det sorgligt när människor dör men att folk dör på K2 är ingen direkt ögonbrynshöjare. Jag tycker att det är långt mycket hemskare att unga människor dör i joggingspår eller att barn får cancer.

Av denna anledning tycker jag att The Summit saknar existensberättigande. Att den dessutom är illa gjord gör inte saken bättre. Jag förstår inte vad själva dokumentären går ut på, om det är för att visa hur modig expeditionen var som ens försökte, om det var för att visa hur nära ett berg en helikopter kan flyga eller hur kaxiga teleobjektiv det finns, om det är för att utröna vem som är the bad guy och som vägrade hjälpa till och därigenom sätta sitt eget liv på spel. Jag förstår inte och jag ids inte ens försöka förstå. Hade jag inte suttit mitt på en rad mitt i salongen hade jag lämnat visningen, så krass är min verklighet.

Det här är en film som gjorde mig irriterad och även på nåt plan ledsen. Jag tittar på människor som frivilligt leker med döden och som är förvånade när döden vinner. Att utmana ödet är bara så dumt, döden vinner ändå alltid, det är liksom meningen med allt. Det är som att banken till slut alltid vinner när man spelar roulette.

Ger man sig in i leken får man banne mig leken tåla men det är inte självklart att det blir en intressant film av händelseförloppet.

Jojjenito och Fripps filmrevyer såg filmen samtidigt som jag.

{ 9 comments… read them below or add one }

filmitch oktober 27, 2013 kl. 11:33

Amen på det!
Dyker man bland farliga fiskar kan de bitas. Klättrar man i berg kan man trilla ned. När detta sker är det ingen tragedi det är ett bevis på att man sysslar med saker som är korkade. Sedan kan man iofs göra spännande filmer och böcker om händelsen men det är en annan historia.

Svara

Fiffi oktober 27, 2013 kl. 22:24

filmitch:
Det kan absolut bli spännande historier av dödsföraktande aktiviteter men det bör inte kallas tragedier. Tycker jag då.

Svara

Sofia oktober 28, 2013 kl. 09:52

Påminner om de där TV-programmen där folk gör korkade stunts — “Om Kalle inte släpper repen kan bilarna SLITA honom mitt ITU!!!” Jamen, så släpp repen då, ditt jävla pucko…

Svara

Fiffi oktober 28, 2013 kl. 18:43

Sofia:
Precis. Och OM Kalle INTE släpper repen och bilarna faktiskt sliter honom mitt itu så är det möjligtvis ledsamt för Kalles närmaste men knappast tragiskt. Känns inte ens som det kan kallas olycka.

Svara

Henke oktober 31, 2013 kl. 09:55

Jag håller inte alls med om era avvisande inställning mot äventyraren. I princip all utveckling i människan historia har skett på grund av just denna typ av människor. Om alla bara stannade hemma för att det är farligt skulle vi fortfarande… ja vadå? Vi skulle inte hittat Amerika. Farligt att segla ut på ett hav (man kan dö). Vi skulle inte upptäckt en massa inom fysiken eller kemi. Marie Curie skulle inte gjort sina upptäckter (farligt med kemi, man kan dö)…

Magnus Ugga Mitt liv:
http://www.lyricsfreak.com/m/magnus+uggla/mitt+liv_20265917.html

🙂

Svara

Sofia oktober 31, 2013 kl. 10:26

Jag håller inte med om att vi är avvisande mot själva äventyrandet eller äventyrarna. All heder åt dem om de vill riskera livet. Men de gör inte sällan just det, riskerar medvetet livet, och därför bör det kanske inte ses som en tragedi de gånger det händer något. Ungefär som att man kanske inte blir så förvånad när gamla boxare uppvisar tecken på hjärnskador.

Svara

Fiffi oktober 31, 2013 kl. 10:59

Henke:
Om dessa bergklättrare bestämde sig för att klättra uppför K2 för att det i en liten bergsskreva alldeles längst upp på toppen fanns en liten växt som var the cure for cancer, ja, DÅ kan jag förstå att klättringen har med mänsklighetens utveckling att göra. Men att bara klättra för att det lockar att vara högst, att bara simma för att simma längst, att cykla genom Asien bara för att göra det först, visst, jag kan förstå att det lockar vissa människor men jag kan inte känna att det är en tragedi när äventyret misslyckas.

Jag tror att dom flesta äventyrare är kloka och förnuftiga människor, dom har kalkylerat med risker och väljer att utföra dessa våghalsigheter trots farorna men shit happens, det gör ju det även för vanligt folk och jag tycker det är mer av en tragedi när intet ont anade människor blir påkörda av en skenande spårvagn i centrala Göteborg än när bergsbestigare på K2 dör.

Förstår du hur jag tänker? 🙂

Svara

Henke oktober 31, 2013 kl. 11:18

@Sofia, Fiffi. Jag förstår nog hur ni tänker. Och jag hör vad ni säger men ser en annan sida av samma mynt… Vad jag försökte få fram är att det är samma typ av människor som gör de stora framstegen som de som riskerar sina liv i onödan. De som riskerar “allt” för att lyckas med vad de nu än gör. Ibland är det att bevisa att jorden inte är platt, ibland är det klättra, ibland är det att sitta i ett rum och utföra teoretisk grundforskning tills ögonen blöder. Utan denna personlighetstyp stannar utvecklingen av. Vilka skulle annars riskera att åka med upp för att laga the Hubble Telescope. Allt möjligt kan ju gå fel… Rymdskrot, problem med re-entry osv. 🙂

Jag hoppas att ni kan förstå vad jag menar. 😀

Svara

Fiffi oktober 31, 2013 kl. 22:34

Henke:
Jag kan förstå hur du tänker men jag tänker också att jag hellre hade sett en film om den där teoretiska grundforskningen än en film som denna. Förstår du hur jag tänker nu? 😉

Svara

Leave a Comment

{ 1 trackback }

Previous post:

Next post: