THE SWEDISH THEORY OF LOVE

30 maj, 2016

Varje människa ska behandlas som en självständig individ och inte som ett bihang till en försörjare”, sa Olof Palme 1972.

Det var samma år som socialdemokraterna gav ut skriften ”Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik” som slog fast att alla relationer mellan vuxna skulle baseras enbart på kärlek, inte på ekonomiskt beroende.

Den här filmen tar avstamp i just detta, vad det blev av Familjen i Sverige, hur det kommer sig att vi toppar listan av ensamhushåll om man ser till hela världen. Vi är ett ensamt folk, det är vi. Men vi är också på många sätt oberoende, är vi inte? Finns det nån minsta gemensam nämnare mellan dessa tu? Måste man kanske tillåta sig att bli beroende för att inte vara ensam? Förlitar vi oss så mycket på staten att vi glömt bort att ta hand om varandra?

Dokumentärer som får mig att tänka efter och tänka nytt brukar jag oftast tycka om. Utmaningar är bra, nya infallsvinklar likaså. När jag tittar på den här filmen tänker jag en hel massa saker men den röda tråden i funderingsverksamheten handlar mest om vad filmens upphovsman Erik Gandini egentligen vill säga.

Jag tittar på en joggande kvinna. Hon joggar länge men kanske inte så långt eller fort. Hon tar sig dock framåt samtidigt som hennes röst berättar att hon inte längtat efter ett vanligt förhållande med en man men hon visste att hon ville ha barn. Då fixade hon det på egen hand. Bra kvinna reder sig själv. Sen får man se i klipp efter klipp efter klipp hur spermadonatorer gör i ögonblicket dom blir just spermadonatorer. Spännande i ETT klipp kanske, lite kaka på kaka efter flera minuter.

Filmen fortsätter sådär hoppigt. Regissörens (?) berättarröst talar vänligt men bestämt (på engelska) om hur Sverige är som land och jag vet inte om det är tänkt att låta hånfullt men det känns så. Det beskrivs att vi tycker om att göra saker i grupp. Gemensamma aktiviteter. Det förklaras noga att dom vuxna vi ser (med reflexvästar och pinnar i händerna) träffas med jämna mellanrum för att umgås och typ gå i skogen. Den grupp vuxna vi får se är ideellt arbetande människor som är en del av Missing People och som letar efter försvunna personer i skog och oskön mark.

Jag märker att jag blir lite grinig. Sen dyker en kreativ läkare som flyttat till Etiopien upp och beskriver vad man kan göra med en borrmaskin, en rörklämma och ett hårspänne. Då blir det en fröjd att titta på filmen. En man har blivit “pålad” med ett träspjut rätt genom kroppen och det börjar sågas och härjas och JAAAAA jag vill se en dokumentär om den här coole läkaren som har fattar grejen med livet och som opererar vidare fast strömmen går!

Det fanns uppenbarligen mer att skriva om filmen än det fanns att tänka. Jag skulle kunna skriva en hel massa till. Om männen och kvinnorna som flytt ut i skogen till exempel, bort från allt för att vara tillsammans, nära, för att ta på varandra och vara närvarande i stunden. Men jag slutar här.

Filmen finns att hyra på Itunes.

{ 4 comments… read them below or add one }

Magnus maj 30, 2016 kl. 08:25

Det lät ju ändå som en film man borde se, om inte annat så i utbildningssyfte. Samtidigt låter det som om regissören har misslyckats med grundbudskapet?

Svara

Fiffi maj 30, 2016 kl. 08:29

Magnus:
Jag vet inte riktigt om han misslyckats eller inte. Kanske var budskapet att visa ett smörgåsbord av “kärlek på det svenska sättet” och då har han ju lyckats. Det kan ju ha varit jag som trodde att filmen skulle vara något annat än den var. Inte omöjligt alls. 🙂

Svara

filmitch maj 30, 2016 kl. 20:51

Mjae tror nog jag tar och ser om mondon Sweden: Heaven and hell 😉

Svara

Fiffi maj 31, 2016 kl. 22:06

filmitch:
Bra idé 🙂

Svara

Cancel reply

Leave a Comment

Previous post:

Next post: