TILL DET SOM ÄR VACKERT

28 oktober, 2010

Jag står framför den där tavlan på bion på vilken man kan läsa filmtitlar och visningstider. Jag vill gå på bio kl 16 och jag har tre filmer jag inte sett att välja mellan: den kritikerrosade Hämnden, publikfavoriten Himlen är oskyldigt blå och det till synes pretentiösa dirigentdravlet Till det som är vackert.

Jag vet inte vad det är som får mig att välja den sistnämnda men nånting är det. Kanske hoppas jag på att få gå loss med en ordentlig tarmtömnings-recension när jag kommer hem? Kanske har jag inte tillräckligt höga tankar om dom övriga två filmerna? Kanske vill jag bara se nåt jag inte vet så mycket om?

Nåja. Hur som helst så går jag in i salongen och med ens sänks medelåldern med tjugo år. Vi är nio personer därinne, inte en chipspåse, inte en enda android mobil som pockar på uppmärksamhet, inte så mycket som ett viskande försnack eller nåt Samuel Fröler-skvaller bakom ryggen på mig. Det är bara knäpptyst och det är asskönt!

Filmen börjar och jag får lite dålig smak i munnen redan efter några minuter. Att klämma in nånting nytt (Youtube), nånting gammalt (Mozart) och två könsord (fitta och kuk) i dom första fem meningarna känns en anings…krystat…men jag bestämmer mig för att vara openminded och inte sparka på någon som mentalt redan ligger.

Till det som är vackert handlar om Katarina (Alicia Vikander), en 20-årig tjej som har levt ett hårt liv på många sätt, bland annat genom att ha vuxit upp med en alkoholiserad mamma. Hon bor med sin hantverkarsnubbe Mattias (Martin Wallström) och jobbar i skolbespisningen, men får ett utbrott, spöar på en elev som snackar skit om henne och får sparken. I samma veva får hon nys på Mozart och blir alldeles tagen av musiken.

Efter ett gäng turer lyckas hon få jobb i receptionen på Göteborgs konserthus och där kommer hon i kontakt med Den Store (och gifte) Dirigenten Adam (Samuel Fröler) och dom inleder en kärleksaffär.

Alicia Vikander är en unik skådespelerska, hon är av en sort vi inte är direkt bortskämda med i Sverige. Hon lyckas pendla i uttryck mellan en oskuldsfull trettonåring till en tärd fyrtio-plussare till en gammal gammal kvinna och hon tappar aldrig fokus, hon spelar aldrig över, inte en sekund.

Samuel Fröler däremot är både kung och president i riket Överspel men på nåt underligt sätt så köper jag det här. Jag antar att egocentriska dirigenter med narcissistiska drag beter sig just som han gör.

Däremot blir jag inte klok på FILMEN. Den drar åt en massa håll och just som jag tror jag får kläm på vad den vill säga så sliter den sig som en obstinat gammal hund. Lisa Langseth har både skrivit manus och regisserat och enligt det jag kan läsa mig till ska filmen handla om “nedärvda maktförhållanden i den högkulturella världen”, vilket för mig är ren mumbo-jumbo. Det är som att försöka göra Darin till Rachmaninov eller Marcus Birro till Ernest Hemingway.

Till det som är vackert är som att lägga Lilja 4-ever, Så som i himmelen, Skärgårdsdoktorn, I rymden finns inga känslor (bara för att Martin Wallström är med, ingen jämförelse för övrigt) och Hundtricket i en blender och trycka på On. Resultatet blir spretigt och halvdant och Alicia Vikander. Det är dessa tre ingredienser jag kommer minnas i alla fall.

{ 15 comments… read them below or add one }

Sofia oktober 28, 2010 kl. 07:13

Jag tror att det som drog inte var så mycket utsikten om en dålig recension (eller snarare bra recension av en dålig film) som chipsfritt filmtittande…

När det gäller maktförhållanden osv, fattade jag för att fokus i filmen skulle vara på det faktum att Katarina inte "får" gilla Mozart eftersom hon är low brow. Å andra sidan är ju Mozart populär på gränsen till low brow så egentligen borde inga problem föreligga.

Svara

Nemo oktober 28, 2010 kl. 07:39

Synd du inte valde Hämnden – bäst hittills i år, vid sidan om Det vita bandet. Och ja- jag hoppas på recension av båda i Sveriges bästa filmblogg inom kort 😉

Svara

BlueRoseCase oktober 28, 2010 kl. 08:47

Har bara sett Vikander i en fruktansvärd miniserie som gick på SVT för kanske tre år sen. Den var så usel att det inte gick att koncentrera sig på ev bra skådespeleri. Blir lite nyfiken på denna (som vanligt, men när fan ska man hinna se allt?). Nu finns förresten min filmslut-lista uppe!

Svara

DRL oktober 28, 2010 kl. 13:32

Aha, en sån därna "svensk" film… Vad förväntade du dig egentligen?

Svara

Sara oktober 28, 2010 kl. 14:13

Jag är både extremt osugen och samtidigt lite, lite nyfiken på att se den här filmen.

Svara

f i f f i oktober 28, 2010 kl. 17:21

Sofia:
Jag tror faktiskt att jag mest ville se nåt som inte var så uppenbart att jag SKULLE se. Ibland är det kul att förekomma sig själv liksom 🙂

Svara

f i f f i oktober 28, 2010 kl. 17:22

Nemo:
Det kommer, vad det lider, recension på båda dessa filmer 😀

Svara

f i f f i oktober 28, 2010 kl. 17:23

BlueRoseCase:
Då har hon hittat rätt dramapedagog sen dess för nu gör hon mycket rätt.

Har länkat till din lista från min 🙂

Svara

f i f f i oktober 28, 2010 kl. 17:24

DRL:
Jag förväntade mig något ännu sämre, helt ärligt. 🙂

Men idag såg jag en svensk film som levde upp till mina förväntningar. Recension kommer, den 12:e november 😉

Svara

f i f f i oktober 28, 2010 kl. 17:24

Sara:
Det var nog ungefär så jag kände mig när jag köpte biljetten 😉

Svara

Sofia oktober 29, 2010 kl. 04:18

Ja, det är bra när man kan överraska sig själv 🙂 Det kanske skulle vara något för biograferna att satsa på, biljett roulett? Man köper en "mörk" biljett och inte förrän filmen drar igång får man veta vad det är man ska se.

12 november, det var specifikt. Menar du att du har en kölista som sträcker sig två veckor fram i tiden?

Svara

f i f f i oktober 29, 2010 kl. 06:32

Sofia:
Nejdå, ingen sån kölista, men det är då filmen har premiär 🙂

Svara

Jojjenito februari 3, 2016 kl. 11:28

Ja, visst var den spretig! För mig kändes det mest positivt, det spretiga. I vanliga fall brukar jag inte tycka så. Det är nåt med Langseths stil, hon blandar humor och allvar på lustigt sätt.

Minns du vad tyckte om slutet? För mig blev det medvetet overkligt det som hände. Ja, hela storyn kändes osannolik men ändå funkade den.

Svara

Fiffi februari 3, 2016 kl. 14:17

Jojjenito:
Jag minns att jag tyckte slutet var mycket…..märkligt. Det kändes inte alls verklighetstroget. Jag upplevde att resten av filmen skulle ha kunnat hända (mer eller mindre) på riktigt – men inte slutet. Alls.

Svara

Jojjenito februari 3, 2016 kl. 19:56

Visst är slutet märkligt och det känns inte verklighetstroget. Men när jag såg filmen tyckte jag liksom inte resten av filmen gjorde det heller, så för mig funkade det. Det var som en saga.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: