Veckans klassiker: BLOW-UP – FÖRSTORINGEN

2 april, 2012

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag rekade runt i min omgivning för att hitta tips på lämpliga filmer till det här temat var Michelangelo Antonionis Blow-up en av filmerna som kom upp flest gånger, lika många gånger som Casablanca. Jag fattade först ingenting men efter lite googlande kände jag igen filmen, ja, i alla fall affischen. Antonioni var för mig annars mest känd som filmregissören som dog samma dag som Ingmar Bergman, that´s it liksom. Nu, efter att ha sett Blow-up, är Antonioni mest känd som filmregissören som dog samma dag som Ingmar Bergman.

Blow-up utspelar sig på 60-talet i det som kallas Swinging London. Det är snygga människor i trendiga kläder, schyssta lägenheter, det är ganska ytligt och även om det inte alltid är glatt så präglas det inte av svårmod direkt. Thomas (David Hemmings) är en känd fotograf i vita lite för korta byxor som av en slump börjar fotografera ett par i en park. Den kvinnliga delen av paret (Vanessa Redgrave) kräver att få bilderna av Thomas och när han börjar framkalla dessa ser han – i en förstoring – något som kan vara ett mord.

Alltså, på pappret känns det här som en film för mig. Skönt retro, en konspiratorisk historia, Vanessa Redgrave som jag gillar och en orgie i designprylar men av detta blev det bara Vanessa Redgrave kvar. Hon är för skön i den här filmen. När hon sitter i en soffa, röker gräs och liksom fuldansar sittande till grammofonsk jazzfusion så blir jag blir alldeles lycklig. Hon är en skådis som genom alla tider fått alldeles för lite cred, hon är helt enkelt lysande!

Filmen då? Hur är den? Är det en klassiker? Ja, inte vet jag. Jag blir inte klok på den. Det tog mig tre kvällar att se filmen (nej, den är inte Ben-Hur-lång, den är bara 111 minuter) och det berodde enbart på uttråkning. Filmisk narkolepsi skulle man kunna säga. Antonioni må vara duktig på filmestetik men historien är alldeles för långsökt för att hålla. Spännande blir det aldrig och om filmen verkligen ska klassas som en klassiker så är det enbart på grund av ytan, inte innehållet.

Slutet är superkonstigt men är ändå det jag gillar bäst med hela filmen vilket säger en hel del om upplevelsen. För övrigt är jag skeptisk.

Här finns filmen att hyra.

{ 17 comments… read them below or add one }

Gustav april 2, 2012 kl. 10:43

Jag gillar Antonioni rätt mycket, men Blow Up är ingen av favoriterna. Måste dock säga att jag uppskattade den mer efter att ha sett den för tredje gången (ungefär, hade nog sett den typ 2,4 ggr på TCM, eller om kanalen hette TNT då), och var beredd på att mordhistorien inte skulle utvecklas och att huvudpersonen skulle vara sjukt otrevlig. Nu tycker jag den är en intressant skildring av storstans ytlighet och tomhet, typ. 🙂

Svara

Fiffi april 2, 2012 kl. 16:58

Gustav:
Om det är så att filmen kräver två-tre tittningar för att jag ska tycka att den är det minsta intressant så hoppar jag nog det. Jag vågar inte chansa, det kanske inte funkar 😉

Svara

Sofia april 2, 2012 kl. 12:24

Ouch, ytterligare en klassikerslakt (eller på gränsen till en sådan i alla fall). Din beskrivning bekräftar den uppfattning jag fått om filmen och har därför aldrig känt någon som helst vilja att se den. Även fast man borde…

Svara

Fiffi april 2, 2012 kl. 17:00

Sofia:
Jag kan trösta dig med att nästa vecka blir det ingen slakt, då blir det värsta stora rosbuketten, trombonorkester och pusskalas 🙂

Svara

Sofia april 3, 2012 kl. 04:40

Åh, jag har då inte det minsta emot varken slakt eller hyllning — oavsett vilket är det underhållande texter att läsa.

Svara

Fiffi april 3, 2012 kl. 21:20

Sofia:
Tack! 🙂
Det är nog tur i oturen att man sällan vet innan filmen är sedd vad det blir 😉

Svara

Movies - Noir april 2, 2012 kl. 15:48

Värt att nämna är att De Palmas Blow Out (1981) är en nyversion på denna och i mitt tycke klasserna bättre.

Jag har endast sett denna en gång och det tror jag får räcka. Jag gillade den verkligen inte och det var en solklar etta (och jag som sällan ger ettor). Alltså tycker jag du är alltför generös i detta fall 😀 Och slutet, ha det tar priset. Ett slut jag aldrig kommer glömma och det som cementerade ettan ordentligt.

Filmen skriker också 60-tal och jag har väldigt svårt för denna period när den är som här. Och värst var det brittiska 60-talet, horribelt på i princip alla sätt och vis.

Jag är faktiskt glad att du inte älskade den, haha 😉

Svara

Fiffi april 2, 2012 kl. 17:02

Movies-Noir:
Är du helt säker på att dessa filmer har med varandra att göra? Det finns ju inte en enda likhet, i alla fall inte enligt mitt sätt att se på saken. Handlingen är ju helt annorlunda, ja, allt är det.
Om Brian De Palma tycker att han gjort en nyversion av Blow-up med sin Blow-out då känns han aaaaningens tveksam som filmare 😉

Svara

Sofia april 3, 2012 kl. 04:42

Jag har fattat för att likheten enbart ligger i det där spela-in-en-grej-för-att-sedan-upptäcka-en-helt-annan. Lite som sådana här spök- eller aurafotograferingar.

Svara

Movies - Noir april 3, 2012 kl. 15:34

Ja, precis. Det är grundidéen man tagit, men gjort något helt annat (och bättre) med .

Svara

Joel Burman april 4, 2012 kl. 23:17

Instämmer Blow-Out av DePalma är klart sevärd!

Svara

Fiffi april 5, 2012 kl. 17:41

Joel:
Ja, den var inte så pjåkig.

Svara

Gustav april 2, 2012 kl. 18:44

Som jag förstått det är väl “Blow Out” bara inspirerad av den här. Och titeln är en passning, typ. Kan ju, som du säger, inte direkt kallas en regelrätt nyinspelning.

Istället för att se filmen fler gånger skulle jag hellre välja något annat av Antonioni. Dock är de ju alla ungefär lika långsamma och “händelselösa”. Men för den som inte har något emot det skulle jag glatt rekommendera “Yrke: reporter” med Jack Nicholson. 🙂

Svara

Fiffi april 2, 2012 kl. 22:17

Gustav:
Tack för tipset! 🙂 Jag tar till mig det då jag sannolikt har lämnat Blow-up bakom mig för att aldrig vända om eller ens titta tillbaka.

Svara

Movies - Noir april 2, 2012 kl. 22:37

Jag håller med Gustav och rekommenderar också Professione: reporter. Inte heller strålande, men mycket bättre än denna.

Svara

Fiffi april 3, 2012 kl. 21:19

Movies-Noir:
Då sparar jag den till en dag då jag inte känner mig så kritisk och heller inte har så många filmer kvar på min måste-se-lista. 😉

Svara

Joel Burman april 4, 2012 kl. 23:19

Håller med dig Fiffi om att det konstiga slutet är det absolut bästa med hela filmen!

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: