Veckans klassiker: MY FAIR LADY

22 april, 2013

Hon är ju bara det sötaste som finns på denna jord, Audrey Hepburn. Gosh alltså. Vilken helmysig skådespelare hon är och är det någongång hon bevisar just detta så är det när hon har huvudroll i en film som utan henne skulle vara den töntigaste och mest manschauvinistiska musikal som någonsin producerats.

Den irländske författaren George Bernard Shaw skrev pjäsen Pygmalion som uppfördes på scen första gången 1913. Pygmalion blev musikal 1956 när Frederick Loewe skrev musiken och Alan Jay Lerner texten till det som blev My fair lady. Professorn och aristokraten Henry Higgins slår vad om att han kan göra en ärbar och välartikulerad dam av den treckiga blomsterflickan Eliza Doolittle.

I filmen är det Audrey Hepburn som är Eliza och Rex Harrison är excentrikern Higgins och lika mycket som jag tycker om Audrey tycker jag illa om Rex. Jag tycker han är sjukt otrevlig och jag har svårt att köpa historien. Även om det är tankeväckande att se hur en människa blir annorlunda behandlad på grund av hur hon pratar så är det ganska ocharmigt berättat och framförallt ganska mossigt sjunget. För ja, det här är en musikal modell stenkaka. Visst är sångerna riktiga gamla örhängen men det hjälper liksom inte, jag smälter inte, jag sjunger inte med, jag är mest bara…gnällig.

Fan vad trist det är, jag vill ju tycka om det här. Jag tycker ju om Audrey. Det är färgglatt och tjommigt och fina blommor och så men gud, filmen är två timmar och fyrtiosex minuter lång. Smaka på den grejen. TVÅ timmar och FYRTIOSEX minuter.Man kan åka tur och retur Skövde-Göteborg – med lite tur – på samma tid och lyssna på Med en liten gnutta flax hundra gånger eller så. Låter det mysigt? Det tycker inte jag men jämfört med filmen så åker jag mycket hellre tåg.

{ 10 comments… read them below or add one }

Jessica april 22, 2013 kl. 08:41

Nej, jag tyckte inte heller det här var någon höjdare. Särskilt inte slutet, som jag retade mig på en hel del. Tydligen är det ändrat från den ursprungliga pjäsen för att behaga publiken. Själv blev jag riktigt förbannad.

Svara

Fiffi april 23, 2013 kl. 07:47

Jessica:
Jag blev också arg. Så jävla DUMT slut! Näe, den här historien känns väldigt daterad.

Svara

Sofia april 22, 2013 kl. 09:16

Shaw ska ha menat att Elizas emancipering inte blir trovärdig om hon gifter sig med Higgins. Men den ändringen av slutet gjordes tydligen redan under hans livstid.

Jag minns också filmen som ganska seg och _lång_, charmiga musikaliska örhängen till trots.

Svara

Fiffi april 23, 2013 kl. 07:48

Sofia:
Jättelåååååång. Tror faktiskt filmen funkar bättre som soundtrack enbart än som hel film. Och jag har svårt att förstå att detta är en musikal som fortfarande spelas.

Svara

filmitch april 25, 2013 kl. 23:23

Håller med – seg och inte speciellt upphetsande musikalnummer. Dumt nog såg jag musikalen i stockholm och belönades med Jan Malmsjö och Tommy Körberg som tävlade på scen i att vara uppblåsta – tror jag somnade 🙁

Svara

Fiffi april 26, 2013 kl. 07:28

filmitch:
Tror du att du somnade? Tror? 😉

Svara

filmitch april 28, 2013 kl. 10:28

Efter Malsjös pompösa entre var allt ett enda töcken 😉

Svara

Fiffi april 29, 2013 kl. 12:08

filmitch:
Hur funkade Helen Sjöjolm som Eliza?

Svara

filmitch maj 1, 2013 kl. 23:05

Jodå eller om jag säger så här – jag är inte speciellt insatt i H.S men hon skötte sitt jobb bra mellan mina snarkningar 😉

Svara

Fiffi maj 2, 2013 kl. 17:13

filmitch:
Haha 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: