WAZ

11 maj, 2012

Att se en film som Waz när man är halvdöd i huvudet är ingen lek.

Alldeles utmattad till kropp och själ trodde jag mig kunna se den här filmen i horisontellt och vaket tillstånd men det var en tanke dömd att misslyckas redan i sin linda. Jag hade lite pigghetshybris kan man väl säga.

Jag somnade. Många gånger. Och vaknade. Många gånger. Och varje gång jag vaknade var TV:n på, filmen snurrade vidare och det en otäck känsla som mötte min grusiga blick. Läskigt var ordet hjärnan registrerade men jag fick liksom inget sammanhang i läskigheterna, jag bara somnade om och sen sa det KABLOOOFFFS i skallen och hjärncellerna började jobba som hungriga pissmyror. Vilka JÄVLA mardrömmar jag drömde den natten. Herregudminskapare vad jag var rädd.

När jag vaknade morgonen efter med myrornas krig på TV:n, LP-skivor under armarna, flackande blick  och underlakanet surt som en gammal Wettextrasa så svor jag långa haranger över filmen Waz. Bläk. När jag kom till sans drog jag tillbaka en del av svordomarna och bestämde mig för att ge filmen en rättvis behandling och se om filmen – vaken.

Det har jag gjort nu.

Bortsett från en Stellan Skarsgård som spelar över men är bra ändå och en skönt mörk stämning så var filmen faktiskt ganska bläk (ja, jag menar bläk, inte blek). Inte apdålig men heller ingen skräckfilm som framkallar mardrömmar, i alla fall inte i normalfall.

 

 

 

Här finns filmen.

 

Leave a Comment

Previous post:

Next post: