COCO

31 januari, 2018

Jag började Stockholm Filmdagar med att se ett urtråkigt multieuropeiskt drama som gav mig svenskt rekord i att snabbsomna i en biofåtölj. Tyvärr sov jag inte så länge, jag tvingades genomlida säkert 90% av filmjäkeln och när jag såg vilken film jag prickat in som nummer två fick jag panik. Det var samma typ av film. Igen. Så jag löste problemet. Jag gick in i en annan salong, helt random alltså. Man kan göra så när det är filmdagar och hela biografen är abonnerad för visningar av ny film.

Jag satte mig ner och Coco började! Wow, tänkte jag! Härliga tider! Tecknat, glatt, mysigt och det handlar om en liten kille som vill spela gitarr, det såg jag ju på Kalle Ankas jul, det klippet var jättecharmigt. Och alla talar svenska också, jag behöver inte ens läsa texten! Det här kan knappast bli ledsamt, långsamt, tråkigt eller tragiskt.

En halvtimme in i filmen sitter jag där med stora ögon och bara….vafan, vadfan HÄNDE??? Den där gitarren är ju liksom…sekundär….kan man säga. Men, bortsett från vad jag trodde och tänkte om filmen och att den inte riktigt gav mig det jag trodde: HERREMINJÄVLAR VAD FINT ANIMERAT!! Har man någonsin sett nåt snyggare??? Lille Miguels ansikte till exempel, wrrrååååååhhhhhhh man vill ju bara peta in ett finger i hans lille kind, så sjukt rart alltså! Jag tycker jättemycket om alla scener från det ”vanliga” Mexico, från torget, gränderna, allt det där. Men sen kommer det, det där övernaturliga, andarna, skeletten, döden och då tappar filmen mig.

Det jag dock inte tror att den kommer göra är att tappa dom mindre barnen och jag hoppas att alla föräldrar som går och ser filmen med sina barn är beredda på horderna av följdfrågor som kan komma. Jag hoppas att dom orkar prata vidare för jag tror det kan snurra till sig ordentligt i knattarnas små huvuden. Några svar däremot är ju svårt att ge, ingen av oss vet vad som väntar efter döden även om denna film verkligen försöker få oss att tro det.

{ 2 comments… read them below or add one }

filmitch februari 9, 2018 kl. 17:57

Jodå gillade filmen och har väntat ett bra tag på den. Det var flera år sedan jag hörde talas om denna. Fantasifull och t.om lite blött i mitt annars så förhärdade öga mot slutet.

Svara

Fiffi februari 16, 2018 kl. 15:58

filmitch:
Kul att du gillade den. Jag ska se om den hemma sen, på originalspråk, i lugn och ro och utan att ha sett en sövande kulturmansfilm a la Haneke innan :)

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: