DOWNSIZING

15 november, 2017

Om jag vore en person som tittade på och recenserade filmer enbart med hjärnan skulle jag ha grava problem med Downsizing. Det finns nämligen så mycket som är tokigt med filmen.

Scener som är rent obehagligt dåliga, manusmässigt öppna dörrar som regissören och manusförfattaren Alexander Payne ändå missar att slå in, det är knepigt och ologiskt och ibland på gränsen till korkat men ändå, ändå är det en alldeles uuuuuunderbar filmupplevelse att titta på detta. Hjärnan och magen är helt enkelt lite osams igen.

Min magkänsla är dock med på noterna redan några minuter in i filmen och där sitter jag i över två timmar till och bara ler. Jajävlar, jag ler som en pårökt delfin större delen av speltiden, jag blir pirrig i magen, jag blir lycklig för filmen är så kreativt crazybananas nästan Terry Gilliam-style. Ja nästan. Som en vardagsvariant av Terry Gilliam. Som ett första utkast av en Gilliam-film. Möjligtvis.

Filmen är inte i Gilliam-nivå hela tiden, snarare sällan mer än sekunder här och där och det är där det skaver för mig. Det är där Herr Payne missar tio, hundra, TUSEN chanser att skruva till berättelsen ännu mer och gå all-in i allt det balla. Det är som att han kläckt en ascool idé och sen skrivit manuset runt själva grundidén men manuset är inte tillräckligt bra och storyn håller inte hela vägen men jag köper det ändå, jag gör det.

Film är känsla mer än förnuft och Downsizing är som en burk gjord av känslor med ett innehåll som är en blandning av vetenskaplig egensinnighet, religiös mumbo jumbo, humor, charm, fördomsfullhet och thailändskan Hong Chau som är den enda av filmens medarbetare som har i Oscarssammanhang att göra. Hennes skådespelarinsats är det svårt att värja sig mot. Svenska Margareta Petterssons insats däremot, den ids jag inte ens analysera. Jag skyller inte den hemska scenen på henne, jag skyller på Alexander Payne som okejat den. Obegripligt.

Rolf Lassgård har en relativt stor roll för att vara en bi-sådan men han gör det han ska utan att rocka någons värld. Matt Damon är föga förvånande felfri som huvudrollsinnehavaren Paul Safranek och Kristen Wiig är hans fru. Även hon bra, såklart. Christoph Waltz har för en gångs skull fått en lättsinnig och frejdig roll och han sköter sig.

Det är mycket som sticker ut som plus och ändå är det en hel del även på minuskontot men när jag summerar filmen i skallen – och magen – så känner jag fortfarande värmen från en rolig idé, en nyskapande film och flera scener som var sånt jag aaaaaldrig sett förut. Sånt MÅSTE premieras ÄVEN om filmen är spretig och doftar oklar på många plan.

 

 

 

Den här filmen är Filmspanarnas månadsfilm och ”storfilmen” av dom fyra filmerna vi såg på filmspanardagen på Stockholms Filmfestival i lördags. Här är mina bloggvänners tankar om filmen. Jag känner på mig att åsikterna kommer bli minst lika spretiga som filmen…
Henke
Sofia
Jojje

{ 10 comments… read them below or add one }

Henke november 15, 2017 kl. 08:49

Helt rätt att gå på magkänslan när det gäller filmbetyg! Det är ju liksom helt tokigt att föröka ”övertyga sig själv” genom någon slags analys som inte är förankrad i den känsla eller upplevelse man fick.

Jag gick också helt på magkänslan när jag satte mitt betyg!

Svara

Fiffi november 18, 2017 kl. 14:06

Henke:
:D Mmmm, våra magkänslor sa verkligen heeeelt olika men likväl, det är det enda man kan göra. Sätta betyg efter magen alltså. Bra för Mr Payne i mitt val, sämre i ditt ;)

Svara

M november 15, 2017 kl. 12:19

Intressant… lite nyfiken på denna film är man ju ändå. Det var tänkt att Reese Witherspoon skulle vara med, men hon var tvungen att backa ur för att spela in Big Little Lies. Så Kristen Wiig blev castad istället.

Hade såklart varit mycket mer taggad på filmen om Witherspoon varit med, då jag ser till att se alla hennes filmer, men jag kommer nog se till att se denna film ändå.

Svara

Fiffi november 18, 2017 kl. 14:08

M:
Den rollen som Kristen Wiig har (och som Reese skulle ha haft) är inte stor så jag tror inte din syn på filmen kommer bero på vem som spelar just den rollen. Men hon hade funkat bra i rollen hon med.

Svara

M november 20, 2017 kl. 14:05

Okej. Jag menade dock inte riktigt så. Jag menade att jag ser alla Witherspoons filmer även om jag tycker att den verkar dålig och hon var egentligen det enda som lockade mig till filmen i början. För det är inte riktigt min typ av genre, det var mest att det skulle vara roligt att se henne i något lite annorlunda.

Men nu funderar jag lite på om jag inte ska se filmen ändå. Trots att det inte är min genre och trailern inte lockade mig till filmen ett dugg. Den verkar ju väldigt skruvad och lite nyfiken är man ändå.

Svara

Fiffi november 27, 2017 kl. 16:50

M:
Dessa trailers, dom är sällan av godo….

Jag har sett båda filmerna du tipsade om nu. Recensioner kommer på bloggen under december (det är lite kö ;) )

Svara

Jojjenito november 15, 2017 kl. 15:46

Känns det inte lite som att både Hong Chau och Margareta gör varsin stereotyp? Skillnaden är väl att även om båda känns som tagna ur en fars så får Hong Chaus rollfigur faktiskt visa fler lager och ett djup. Den svenska (eller om ska vara norsk i filmen) tokan förblir bara den farsartade figuren.

Hmm. Terry Gilliam. Fick inte alls Gilliam-känsla. Mer Charlie Kaufman då.

Svara

Fiffi november 18, 2017 kl. 14:10

Jojjenito:
Absoluta stereotyper båda två. Det var bara enklare att ta till sig den ena och som du skriver, Hong Chaus rollfigur hade ett djup, hon kändes mänsklig. Margaretas rollfigur är som nån jäkla…maskot.

Jag fick inte Kaufman-vibbar för jag gillar oftast inte honom, det kan nog bero på det. Men vad gäller knasigheten så är jag med på vad du menar. :)

Svara

Sofia november 15, 2017 kl. 17:51

Jag som inte är riktigt lika svag för crazy bananas-filmer uppskattade Paynes försök att liksom spela upp det galna konceptet straight.

Svara

Fiffi november 18, 2017 kl. 14:11

Sofia:
Och det lyckades han ju med. Liiiiite för mycket straight för min smak men lagom för din? :D

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: