JAG, DANIEL BLAKE

21 december, 2016

Att använda sig av ordet angelägen i en filmrecension är ungefär lika smart som att stoppa in nio kulor i ett tiokulorsmagasin, snurra på det, sätta vapnet mot tinningen och trycka av.

I nio fall av tio har den som hittade texten redan slutat läsa. Men skulle du mot förmodan tillhöra den där tiondelen som faktiskt är lite nyfiken på varför jag trots bättre vetande använder ett stigmatiserat skitord redan i första meningen – tack! Tack för att du stannar! Du är så välkommen att umgås med mig här en stund så ska jag försöka förklara mig så gott jag kan.

När Sofia valde årets sista filmspanarfilm trodde jag att det var ett sörjigt glåmigt brittiskt diskbänksrealisms-elände jag skulle få se. Denna typ av film är inget som skrämmer mig men heller inget jag glider av stolen av men jag kan erkänna att jag med enkelhet kunde hålla mig för skratt när jag läste att filmen handlade om en lite-över-medelålders man vid namn Daniel Blake som efter en hjärtinfarkt blivit sjukskriven och är enligt kirurgen och övriga läkarteamet oförmögen att yrkesarbeta på ett tag men det brittiska sjukförsäkringssystemet tycker annorlunda och ger honom ingen sjukpenning.

Daniel Blake hamnar alltså mellan stolarna på det omänskliga tragikomiska vis som många i liknande situation kan känna igen sig i både i Storbrittanien och här hemma i Sverige. Han hamnar i den där vinkelvolten där sunt förnuft inte längre råder, där det inte spelar någon roll vad han gör så blir det fel, där medmänsklighet blir ett skällsord och där det går tolv paragrafryttare på ett dussin.

Det är många scener i filmen som lockar till skratt för det är så jävla dråpligt alltihop. Man måste helt enkelt garva, det blir nånslags överlevnadsmekanism för mig som tittar. Även om Daniel inte skrattar själv så försöker han ta sin situation med jämnmod och göra det bästa han kan.

I sin roll som köande socialförsäkringstagande på ett kontor med personal-till-synes-från-helvetet (med som säkert bara är ”vanligt fölk” som gör sitt jobb så som arbetsbeskrivningen föreskriver) träffar han på Katie, en ensamstående tvåbarnsmamma som även hon trillat mellan stolarna och ska dubbelbestraffas för det.

Jag satt där i biofåtöljen och var rätt lugn inombords. Filmen puttrade på, den var mysig, jag fnissade lite, förundrades en del, skruvade på mig åt dessa stackare som straffas fast dom egentligen inte hamnat så värst ”snett” i tillvaron alls, inte sådär med droger och annan skit. Men så kom Den Där Scenen, scenen som på ett så rörande och direkt sätt visar en människa i all sin sårbarhet, som är så ensam, utblottad, panikslagen och hungrig och jag är helt oförberedd på min egen reaktion. Hela kroppen fullständigt krackelerar. Det känns som jag blir genomskinlig, som att alla mina känslor ligger som ett tunt lager skumplast utanpå huden och jag vet inte var jag ska ta vägen.

Utan omskrivning nu, tårarna SPRUTAR ut från ögonen och jag blir så jävla jävla ledsen. Tankarna VIRVLAR runt i huvudet. Jag tänker på Katie, på Daniel, på Katies barn och deras start i livet, på hur blickarna blir tommare och tommare, på hur det måste vara att kämpa i en uppförsbacke som aldrig verkar ta slut. Sen tänker jag på julen, den där jävla julen med alla totalt onödiga julklappar som köps, papper som slits upp sekundsnabbt och presenter som glöms bort innan mottagaren ens registrerade vad den fick. Jag tänker på slit-och-släng, på all julmat jag kommer skicka i sopen, på alla föräldrar som kämpar för att göra den här storhelgen till något extraordinärt för sina barn fast dom egentligen inte har råd med så mycket som en kexchoklad.

Jag ser Katie skura sitt trasiga badrumskakel och trots att hon inte haft råd att betala elräkningen och det är kallt som ett helvete inomhus är hon nånstans genuint glad och tacksam för det hon ändå har. Jag sitter i fåtöljen och får dåligt samvete för min inneboende gnagande tanke att jag bor för litet fast jag egentligen älskar min lägenhet men ”borde” flytta för att det är nåt man ”ska”. Vafan håller jag på med? Jag är en sån jävla idiot! Jag VET ju att det är helt okej att känna sig nöjd, att det är något fint, nåt att sträva efter. Dessutom, jämfört med filmens Katie har jag ju allt. Jag har precis allt.

Katie paniköppnar en konservburk med krossade tomater och äter med händerna för hon är så utsvulten, för att hon prioriterar att ge sina barn mat när pengarna inte räcker till dom alla tre. Krossade tomater. Det är ju inte ens mat! Alltså jag dör inombords. Den Där Scenen är den starkaste scen jag sett på film sen Viggo Mortensen sköt av sin sons öra i The Road och jag stängde av för jag fick sån sjuk dödsångest och ögonen betedde sig som duschmunstycken med tårar istället för perfekt tempererat vatten.

Det är ungefär en timme kvar av filmen när jag bryter ihop och jag gråter hela den timmen. Tårarna bara rinner för samtidigt som allt jag ser på duken är så himla meningslöst så är det kärleksfullt jättefint. Det är människor som har allt som skapar lagar som i sin tur gör sitt bästa för att motarbeta sina medmänniskor och det är personer som inte har något alls men som gör allt i sin makt för att hjälpa varandra. Det är därför jag tycker den här filmen är angelägen. Den ÄR det. Den är sjukt jävla angelägen.

Filmen är viktig, inte minst i dessa bistra tider, för den visar att man bör vara rädd om sin självrespekt, att man måste vara frisk för att orka vara sjuk, att världen stannar utan medmänsklighet och att det aldrig någonsin får bli fult eller fel att hjälpa till om man har möjlighet.

Känner du att uppstötningen kommer nu? Tycker du jag är för PK och/eller för vänster, solidarisk, naiv eller dumsnäll i mina åsikter? Helt ärligt, skit ner dig! Fyll underbyxorna med din egen avföring och titta dig i spegeln. Menar du på fullt allvar att du tror att inget av livets elände någonsin kan drabba dig, att du är bombsäker på att du själv och alla dina nära och kära kommer fortsätta vara rika, friska, lyckade och lyckliga till tidens ände, då är du så jävla PUCKAD att jag hoppas att du inte läst ända hit.

Jag är nämligen rätt säker på att hör du till tiondelen som tog dig förbi den allra första meningen så fattar du grejen, så är du med på vad jag menar.
Om inte – se Jag, Daniel Blake så kommer polletten trilla ner.

 

 

 

.

Blev mina filmspanarvänner lika golvade som jag av Daniel Blake? Klicka dig vidare för att kolla läget.
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Movies-Noir
Har du inte sett den?

{ 9 comments… read them below or add one }

Jojjenito december 21, 2016 kl. 18:22

Ja, det är speciellt när en film berör så pass mycket som du beskriver. Ett häftigt medium, filmen.

Hade nästan kunnat platsa med en grön pepp-knytnäve. :)

Svara

Fiffi december 21, 2016 kl. 19:44

Jojjenito:
Det hade absolut platsat med en pepp-näve. Att jag inte tänkte på det? Det var väl så mycket annat spm snurrade kan jag tro :)

Svara

Jojjenito december 21, 2016 kl. 20:03

Nå, nu fick vi ju fem gröna filmspanarbetyg och det räcker väl gott.

Svara

Carl december 21, 2016 kl. 19:59

Inte skall man väl behöva ursäkta sig för att man gillar angelägna smultronställefilmer.

Mäktigt att reagera så kraftigt på en scen. Det är verkligen Katies film, med ständiga små hugg likt Rocky-jabbar innan den där scenen sitter som en uppercut på hakan. Antagligen lämpligt att ha blivit knockad där, för sedan tyckte jag att det gick utför.

Svara

Fiffi december 21, 2016 kl. 21:42

Carl:
Nej…man kanske inte ska ursäkta sig för det men det riskerar alltid att bli tok om man använder sig av ord som just ”angelägen” eller ”viktig” i text. Men att filmen är smultronställetmärkt stör mig. Jag tror åldersfördelningen på våran visning varit aningens annorlunda utan den märkningen. Eller så hade vi filmspanare varit helt ensamma i salongen…

Svara

filmitch december 21, 2016 kl. 23:43

Fint skrivet om en film jag vill se – å andra sidan ser jag dessa människor dagligen och känner en viss hopplöshet över hur vårt samhälle ser ut idag men det är en annan historia…..

Svara

Fiffi december 22, 2016 kl. 00:11

filmitch:
Hopplösheten är nog samma historia både här och där… Och man blir inte upplyft av filmen direkt, det smällde mer till för mig efteråt. Oj vad hjärnan går på högvarv. Fortfarande.

Svara

Sofia december 22, 2016 kl. 19:13

Jag kan inte direkt klappa mig på axeln för att ha valt en film som påverkade dig SÅ hårt men känner samtidigt som Jojje — film är ett häftigt medium när det kan framkalla så många känslor. Välbehövliga reality checks för de som kanske inte riktigt har orken att handskas med livets skit på närmare håll. Fint skrivet!

Svara

Fiffi december 22, 2016 kl. 23:27

Sofia:
Det fanns nån mening med att du hade svårt att välja och att det blev en ”hoppsan-film” i sista stund. Jag hade aldrig i mitt liv kommit på att gå och se den här filmen själv. Tanken med Filmspanarbio i sitt esse! :D

Svara

Leave a Comment

{ 2 trackbacks }

Previous post:

Next post: