MIDSOMMAR

Jag har läst att årets stora trend när det kommer till resmål och bussutflykter är Tjernobyl. Ja precis, den stackars eländiga radioaktiva plats på jorden som nu fått ett rejält uppsving tack vare TV-serien Chernobyl. Sug på den nu ni driftiga hälsinglänningar! Tanka bussarna, damma av våningssängarna för det kan utan tvekan bli turistinvasion i Hårga tack vare Ari Asters film Midsommar. Det kanske inte blir begåvningsreserven som kommer, kanske inte dom mest sansade och pålästa av människor men Midsommar kan – I SANNING – sätta igång tankar och funderingar mellan öronen som inte går att släppa.

Tänk att fira midsommar, alltså den riktiga svenska traditionen midsommar, i Hårga, Hanebo socken i Bollnäs kommun i södra Hälsingland. Det är nån liten bisarr gen i min kropp som inte skulle banga det och jag skulle SANNOLIKT fantisera ihop något likt manuset i Midsommar så fort jag ser en röd lada och fler än två personer i vita loose-fit-kläder. Jag känner mig själv alltför bra i det avseendet.

Midsommar är en film likt ingen annan. Nej, hur mycket film du än sett så har du inte sett en film som Midsommar, det kan jag LOVA. Man kan jämföra den med The Wicker Man, man kan få ihop vissa delar med The Village men jag vet inte om filmen verkligen behöver – eller ens KAN – jämföras med något annat i filmhistorien? Vill man göra det för att ge den en kontext, en hjälp på vägen till att förstå vad man faktiskt sett? Jag vet inte. Kanske. När jag, Steffo och Johan tittade på varandra i biosalongen och inte kunde sluta skratta kunde det likväl ha varit en Monty Python-sketch vi just bevittnat, eller varför inte en något ironiskt häcklande av något Galenskaparna skulle ha kunnat koka ihop. Nakna kvinnokroppar och ett par hjälpande händer har aldrig känts så skeva.

Okej, det finns inget att vänta på nu, jag drar av plåstret. Det finns så mycket med den här filmen som jag älskar! Den är OTROLIGT snygg rent visuellt, fotografen Pawel Pogorzelski har överträffat sig själv med att få ihop allt det übervackra med svenska sommaren och landsbygden med en underliggande creepy-het som ligger som en blöt trasmatta över hela filmen. Det är få riktigt vidriga scener men helheten känns som en käftsmäll i magen. Att kalla detta för en skräckfilm känns dock fel tycker jag. För mig är detta mer av ett obehagligt drama än någonting annat. Rent äckligt i sina stunder, hemskt och over-the-top ibland men hela tiden underhållande. Två timmar och tjugo minuter bara gled förbi och detta trots att filmen har ett och samma tempo från början till slut och detta tempo är verkligen allt annat än fartfyllt.

Skådespelarmässigt BRILJERAR Florence Pugh i huvudrollen och alla andra gör precis vad dom ska och mer därtill. Vilhelm Blomgren (som den svenske kompisen Pelle) är som klippt och skuren för sin roll (precis som han är i TV-serien Gösta) och Jack Reynor. Will Poulter och William Jacksom Harper gör det dom ska i dom engelskspråkiga rollerna. För övrigt ser vi en hel drös med svenska skådespelare – som pratar svenska – och det fungerade bra. Jag kan tänka mig att användandet av svenska språket är ett stort plus för utländska filmtittare (ungefär som en annan upplevde Hostel när den kom), det känns liksom ännu lite mer outback, knepigt och otäckt då.

Midsommar hade mig i ett hundraprocentigt grepp från första scenen till den sista. I min värld glider den (än så länge) upp på topplatsen över filmer från 2019. Otroligt bra och otroligt nära en fullpoängare, precis som Ari Asters förra film Hereditary.

Uppdaterat 20190717:
Jag var alldeles för snål. Jag vill inget annat än att se om filmen. Jag vill inget annat än att se Ari Asters förlängda version av filmen, jag skulle MER. ÄN. GÄRNA se en halvtimme till av filmen. Eller en timme. Eller vad det än blir. Midsommar ÄR 2019-års hittills bästa film och den förtjänar högsta betyg. Så det så.

 

Vilka har mer sett Midsommar? 
Steffo
Johan
Sofia
Vi pratar dessutom om filmen i avsnitt 201 av podcasten Snacka om film.

DEN SKYLDIGE

Asger Holm (Jakob Cedergren) är polis och jobbar som telefonist på larmcentralen. När filmen börjar förstår jag att något hänt och att han är borttagen från yttre tjänst av en anledning han inte själv styr över.

Detta är allt du behöver veta innan du köper en biobiljett till Den skyldige och faktiskt, du behöver inte ens ha den här informationen. Du behöver bara lita på mig nu, lita på mig och känn efter om du är redo för en film av en typ du aldrig sett förut.

Svenske Gustav Möller har regisserat filmen och tillsammans med Emil Nygaard Albertsen har han skrivit manus. Den Skyldige var Danmarks bidrag till Oscarsracet i år och om du någon enda gång ska lita på megamassa superlativer och jättemassa stjärnor och symboler på en filmaffisch så är det nu.

När jag gick från biografen efter att ha sett den här filmen på Stockholm Filmdagar kändes det som en 4,5:a men nu när det gått någon vecka och den inte släpper taget tänker jag gå all in. Jag tänker ge den här filmen mitt allra högsta betyg då den lyckas med något som vääääääldigt få filmer kan – eller ens VÅGAR göra. Det vill säga förlita sig på publikens förmåga till inlevelse för att nå fram med historien.

Jag är golvad. Det här är definitivt en av 2018-års absolut bästa filmer.

ISN´T IT ROMANTIC

Rebel Wilson är Nathalie, en kvinna som som ung växte upp med en kärlek till romcoms och en dröm att Richard Gere ska komma och rädda henne, precis sådär som han gjorde med Julia Roberts i Pretty Woman när det begav sig. Nu är hon vuxen och betydligt mer cynisk. Klart som faen att hon vet att livet inte är som i en romcom! Det är väl bara att jobba och ha sig, kämpa på och fortsätta vara osynlig för killarna.

Nathalie jobbar som arkitekt, har en assistent på kontoret, bor i en vanlig lägenhet ihop med sin uppfostrade hund. En dag blir hon påkörd och hamnar på sjukhuset och när hon vaknar till liv märker hon att allt runtomkring henne är förändrat. Det är liksom renare, snyggare, härligare på alla sätt. Fåglarna flyger i hjärtformationer, det är kliniskt rent på New Yorks gator, det är blombuketter överallt, det är lyckliga par i vartenda gathörn, romantisk musik spelas, snyggingar kollar in henne, hennes lägenhet är numera en fashionabel våning och hennes gräsrökande sure granne Danny är numera sådär underbart sprittande….gay!

Vad fan har hänt? Är Nathalie mitt i en….ROMCOM???!!!!?????

Jadu, vem kunde ana att en film som denna skulle knocka mig så ända in i benmärgen. Jag älskar den! Älskar den I tell you! Den är klockren från början till slut i allt från fiffigt manus till otippade musikalnummer till en humor som är både subtil OCH lagom under bältet (för att vara en PG 13 film). Rebel Wilson är sjukt bra och det gör mig superglad att se att hon har fått den här komiska rollen utan att för den skullen behöva dras med trötta tjockisskämt var och varannan minut (som i Pitch Perfect-filmerna till exempel).

Det här är nittio minuter må-bra-film, nedkokad i en film som stannar kvar och som funkar även för en omtitt. Tro mig. Jag har redan sett om den TVÅ gånger och fler kommer det bli!

FIMPEN

Kan det här vara Sveriges bästa bidrag till sportfilmsgenren – ever? Ja. Jag tror det.

Regissören Bo Widerberg såg av en slump en liten fotbollstokig kille vid namn Johan Bergman spela och bestämde sig för att göra en film om honom. Johan Bergman – aka Fimpen – spelas i filmen av Johan Bergman och Johans föräldrar och syster spelas av hans riktiga föräldrar och syster.

I filmen är Johan sex år och besitter en sån otrolig talang att han inte bara blir värvad till Hammarbys A-lag, förbundskapten Georg Åby Ericson ringer upp honom och erbjuder en plats i fotbollslandslaget. Han tackar givetvis ja men är samtidigt lite orolig, han har ju ingen tröja. Men allt sånt fixar sig, även fotbollsskor i storlek 23.

Jag blir lycklig av den här filmen. Det är hjärtvärmande att se alla scener med fullvuxna fotbollsspelare – Ralf Edström, Ronnie Hellström, Benno Magnusson, Ove Kindvall, Kenta Olsson, Roland Sandberg – spela och interagera med Fimpen som om han är en jämlike. Det hade varit så väldigt lätt att göra detta till en knasbollskomedi, att spela på det humoristiska i att Johan är ett barn men filmen väljer en annan väg. Visst blir det vardagskomik när Johan faktiskt inte kan knyta sina skor eller skriva autografer då han inte lärt sig skriva än eller att landslagskompisar får läsa gonattsaga för honom på hotellrummet men annars är filmen befriad från skriven komik, det som gör att jag sitter och fnissar och skrattar framför TV:n är att filmen – och Fimpen – är så jävla skön!

Filmen är gjord 1974 och är ett strålande tidsdokument när det kommer till folkhemssverige anno 70-tal. Kläder, ”snack”, tidsanda, reklam på bussar, löpsedlar, kvinnor som ser ut som tanter men som kanske är 35, vida byxor, Arne Hegerfors, skolbänkar, Monica Zetterlund som lärarinna, Magnus Härenstam som fotbollsspelaren ”Mackan” med den otroligt jobbiga skånska flickvännen med det balla nattlinnet (det är broderat TACK över bröstet på framsidan och VÄLKOMMEN ÅTER på ryggen) och Fimpens snabba ben. Filmens OSANNOLIKT snabba små ben. Jag fullkomligt njuter av att se detta, underbart är vad det är!

Fimpen går att se på SVTPlay fram till 20 februari 2019. Ta chansen att se den. Gör det.

LIFE ITSELF

Livet. Alltså detta ord. Livet. Alla måste vi försöka relatera till det, alla kämpar vi för att hitta nån slags mening med det och må så bra som möjligt. Det finns dock ingen av oss som kan leva ett helt liv utan att bli omskakad, ledsen och sårad, trassla till det och behöva andas i papp-påse.

Jag är rätt bra på att lösa problem. Jag gillar inte att lägga locket på, jag vill gärna hitta nån slags lösning – så snabbt som möjligt – för att kunna gå vidare i livet. Det är sällan jag har öppna sår, jag läker rätt fort när nåt gör ont och skaver. Med det sagt satte jag mig i en biosalong i Malmö i mitten på september och mådde bra. Jag kände mig psykiskt stabil, glad och nöjd med det mesta i livet. Trodde jag.

Två timmar senare rullar eftertexterna och jag har för länge sedan gett upp. Det svarta sminket ligger som smala racerbanor längs kinderna och jag försöker svälja hulkningarna men det går inte så bra. Jag gråter som ett barn. Ett barn som blivit hackad på av en fiskmås och lämnad hungrig och snorig i en blöt sandlåda. Utan vantar. Och mamma.

Filmen Life itself har lyckats trycka på alla mina knappar, samtidigt. Den har som en vass skalpell ristat bort alla mina sårskorpor, även alla dom jag trodde var läkta sedan länge, men uppenbarligen är det lätt att lura sig själv.

Filmen handlar om allt väsentligt i livet, om allt stort som kan hända – och händer. Varje dag. Hela tiden. Det händer dig, det händer mig, det händer även om man håller händerna för öronen och sjunger ”Lalalalala”. Ja, precis, det händer även om man vägrar. Livet bestämmer och tar dig dit den vill ÄVEN om du tror att du har kontroll på det mesta.

Abby (Olivia Wilde) och Will (Oscar Isaac) kan nog skriva under på det. I filmens början är dom unga studenter med sprudlande framtidstro, superkära och med en tro på att detta är allt dom behöver för att livet ska bli bra. Redan där kände jag klumpen i magen, redan där mindes jag hur det var, hur fantastiskt skönt det var när man var ung och naiv och trodde att det här med att leva faktiskt var enkelt. Abby och Will kommer också inse att livet inte är enkelt men det är en annan historia, en av en handfull du får se i den här filmen.

Gillar du filmer som Magnolia, För kärleken, Paris je t’aime, Tic Tac,  Dumpa honom och Crash? Alltså filmer som innehåller olika episoder med en mer eller mindre stark röd tråd? Då kommer du sannolikt och troligtvis tycka om Life itself. Kanske kommer du till och med älska filmen, sådär som jag gör. För ja, jag gör verkligen det. Jag ÄLSKAR Life itself lika mycket som livet självt.

Life itself är skriven och regisserad av Dan Fogelman, mannen som gjorde Danny Collins 2015 (även den en film jag tycker VÄLDIGT mycket om!) och förutom Olivia Wilde och Oscar Isaac dyker det upp andra kända ansikten, Annette Bening, Antonio Banderas och Mandy Patinkin till exempel. Jag vill inte skriva mer nu. Jag vill bara att du ska se filmen. Och gråta ögonen ur dig. Eller inte gråta. Vilket som.

Jag tycker om den här filmen men jag vet att många tycker precis motsatsen. Life itself verkar vara en riktig vattendelare och som sådan tycker jag nästan filmen blir ännu mer intressant. När jag såg filmen kunde jag verkligen inte ana att det fanns personer i salongen som avskydde filmen lika mycket som jag älskade den. För det var självklart för mig. Min åsikt var solklar för mig, precis lika solklar som antagonisternas diton för dom. Så är det. Vi tycker inte alltid lika i livet men hallå, kan vi åtminstone enas om att Antonio Banderas klär i skägg?

CREED II

Det är 33 år sedan jag – och resten av publiken i den fullsatta stora biosalongen mitt i vår huvudstad – stod upp till eftertexterna och klappade händerna åt Rocky Balboa och hans vinnartal till den ryska publiken i Rocky IV. 1985 alltså. Jag var tretton år då. Tretton år och hade precis varit med om en bioupplevelse som skulle sätta sig allra allra längst in i mitt filmhjärta.

Rocky Balboa alltså, han är på nåt sätt essensen av vad en filmkaraktär kan vara. Hur han blev till, var han är nu. Stallones resa med den fiktiva slagskämpen vid sin sida, honom han har att tacka för allt. Verkligen för allt.

När jag sitter i salong 5 på pissbiografen Filmstaden Heron och Creed II börjar sköljs allt över mig. Det är dags igen. Jag ska få se Rocky och Ivan Drago tillsammans på vita duken igen, en ”repris” av Rocky IV, filmen som i mångt och mycket definierar mig och definitivt min tonårstid. En 6-7-8-typ minuter in i filmen ska Adonis Creed (Michael B Jordan) fria till sin flickvän Bianca (Tessa Thompson) och han ber Rocky om råd och Rocky börjar beskriva hur det gick till när han friade till sin Adrian, Adrian som inte finns länge men som är är i allra högsta grad med i Rockys liv fortfarande. Sen den dagen det blev han och Adrian har det aldrig funnits någon annan kvinna och med den insikten i bakhuvudet känns Rockysagan som en av världens mest romantiska filmserier, hur macho den än låtsas vara på ytan.

Rocky symboliserar den eviga kärleken, både den till boxningen och kvinnan i hans liv. Så jävla fint. Och nu är det Adonis tur att ha träffat på en fantastisk kvinna som han älskar över allt annat och Creed II löser detta på ett otroligt modernt sätt. Den unga muskliga überkillen ber den gamle räven om råd. Två manly-mans pratar känslor och det blir dammigt i rummet, ja jävlar det blir det. Va fan händer?? Tårarna rinner och vad har det gått, tio minuter? Min kropp bara tar över och jag orkar inte hålla emot. Rocky minns sin Adrian och man riktigt ser kärleken i hans ögon samtidigt som sorgen tar över. Ensamheten. Underbara underbara människa.

Samtidigt i Kiev, Ukraina, tränar en viss Ivan Drago (Dolph Lundgren) sin jätte till son vid namn Viktor (Florian Munteanu). Han bultar skiten ur alla sina motståndare och har väl egentligen bara en sak i sikte: att åka till USA och göra detsamma med den nyblivna världsmästaren Adonis Creed. Att det är pappa Ivan som fick in det dödande slaget på Adonis pappa för 33 år sedan kryddar såklart dagens anrättning en hel del då Creed II är en orgie i hämnd, i att stå upp för sin far, i rädslan att tappa ansiktet och vara en liten lort.

Men. MEN. Creed II är SÅ mycket mer. Creed II är den ULTIMATA nutida BOXNINGSFILMEN då den väver in vardagliga händelser och allmän skit i berättelsen, sånt som händer vanligt folk och det gör filmen medmänsklig och ruff på ett sätt jag smälter inför. Det är dramatik på alla nivåer samtidigt och det är därför speltiden på 130 minuter bara rinner förbi. Rinner på samma sätt som mina tårar.

Rocky Balboa har funnits hos mig i princip hela mitt liv, han är gammal nu och åren går – men inte bara för honom. Filmen kommer åt mig på så många plan. Jag minns hur det var då, 1985, vem jag var då och jag känner att trots att jag är väldigt mycket äldre nu så är jag exakt samma person längst inne. Kärnan är densamma. Kan det vara så att jag ÄR Rocky? Han är också densamma. Han är samma Rocky som 1976 när han träffade Adrian och boxades för livet. Samma Rocky som när han enade öst och väst i Ryssland 1985. Samma Rocky som när han la dom röda rosorna vid Adrians grav i Rocky Balboa 2006.

Fyra Rockyfilmer landar på samma betyg hos mig. Det allra högsta. Ikoniska filmer alla fyra men på olika sätt. Med Creed II visar Sylvester Stallone att Rocky är kvar för att stanna en liten stund till och jag gör mig beredd för gråtfest i Creed III (också) vad det lider. Fram tills dess kommer jag njuta av en omtitt av Creed II men INTE på bio. Verkligen INTE på bio.

Den här filmen lyckades med något som jag trodde var heeeeeelt omöjligt. Den har tagit sig EXTREMT långt upp på The Ultimate Sylvester Stallone-topplista! Hur högt? Kolla efter får du se!

SUMMER OF 84

Filmen Summer of 84 är som en mix av ESSENSEN av allt som är 80-talsfilm. Fyra unga tonårskillar får för sig att en polis som bor i närheten är sen seriemördare som härjar i området. Det kan ju vara ett äventyr i sig att leka detektiv och ”göra saker tillsammans” men i det här fallet, när folk faktiskt blir mördade, kan det också vara livsfarligt. Summer of 84 är alltså inte någon lättsam Stand by me eller Super 8, det här är en film som är spännande och otäck på ett annat plan.

Samtidigt, musiken, gjord av Jean-Philippe Bernier och Jean-Nicolas Leupi och den kanadensiska gruppen Le Matos (åååååh dessa LJUD!! <3) gör i princip hela filmupplevelsen för mig. Den gör att jag hamnar I filmen, att jag njuter av varje sekund och att jag inte riktigt vill att filmen ska ta slut. Men slut tar den och vad händer? Filmen känns fortfarande bra i min hjärna men den bleknar och Spotify tar över. Jag lyssnar på soundtracket i bilen och fortsätter njuta.

Betygsfyran dalade lite men en mycket stark trea landar filmen på. Soundtracket däremot, det är VÄRLDSKLASS, i alla fall för en 80-tals-synth-fanatiker som jag.

Filmen:

Soundtracket:

Här kan du lyssna på soundtracket – om du vill.

BOHEMIAN RHAPSODY (IMAX)

Rami, Rami, Rami Malek, var har du gjort? Vad i hela friden HAR du gjort? Förstår du ens själv vad du åstadkommit?

Hur kan Rami Malek, denna lilla yngling, lyckas gestalta en av musikvärldens allra största med en sådan inlevelse och LIKHET att jag i vissa scener baxnar? Freddie Mercury med sitt udda utseende, sina överdådiga poser, sin magnetiska utstrålning, det känns smått överjordiskt att lyckas med det men Rami Malek gör det omöjliga möjligt.

Samtidigt som jag sitter här och raljerar över både ålder och storlek på nämnde Malek får jag banne mig slappa mig själv rätt i fejset för han är ju ingen yngling och han är inte liten heller. Rami Malek är blott två centimeter kortare än Freddie Mercury var och det förvånar mig då jag faktiskt trodde att Freddie var väldigt mycket längre. Åldersmässigt är inte Maleks 37 år heller helt fel. Freddie Mercury dog 1991 när han var 45 år vilket betyder att han var 39 år under Live Aid-konserten 1985, en konsert som fungerar som ett nav i hela filmen Bohemian Rhapsody. Filmen börjar och slutar där.

Jag tog med mig mina barn och såg filmen på IMAX-salongen på Filmstaden Scandinavia och det visade sig vara en ännu bättre idé än det kändes från början (och då tyckte jag ändå jag fick till det som tusan med en film vi borde kunna finna glädje i alla tre. Kidsen blev glada och jag fick hänga med dom en stund. 200 spänn/biljett förresten. Och då var det vare sig plusstol eller 3D, ”bara” vanlig 2D och IMAX. Det är rätt saftigt, eller hur? I alla fall om man ska betala för tre).

Jag har självklart koll på Queen som grupp men deras musik har aldrig varit något som klickat helt för mig. Radio GaGa är den enda låt jag köpt på skiva men det gick ändå inte att hålla sig ifrån resten av deras musikaliska katalog. Låtarna hördes ju överallt – både då och nu.

Vad gäller mina barn så hade dottern noll koll på både Queen och filmen – trodde hon. När låtarna radades upp i filmen kunde hon alla texterna fast hon fattade inte hur och även om hon trodde filmen skulle vara en dokumentär blev hon väldigt positivt överraskad när det visade sig vara en spelfilm. Detsamma gällde sonen. Han fick ”rys” flera gånger och när vi satt och pratade om filmen efteråt sa dottern samma sak. Hon fick ståpäls på armarna och det ”händer typ aldrig”. Jag bara nickade. Jag fick också det. Plus att jag blev tjock i halsen och nostalgi-gråtig, speciellt under filmens sista kvart. Då mindes jag så väl den där sommaren 1985 när jag satt som klistrad framför TV:n och tittade på Live Aid – och på Queen – och insåg att det jag upplevde då var TV-historia.

Ja, jag förstod att det var TV-historia redan då men när jag nu ser detta på stor duk (JÄTTESTORDUK) och får uppleva konserten från Wembley IGEN (ja, det är precis så det känns) så är det så mycket tankar och känslor som susar runt i hjärnan. Jag var tolv, skulle fylla tretton då, hela mitt liv låg framför mig, samtidigt hade Freddie Mercury precis fått reda på att hans dagar var räknade, att han hade AIDS och att det inte fanns tid för framtidsplaner.

Han var tvungen att utnyttja varje dag som att den vore den sista, han lyckades omfamna det liv han hade och vara tacksam för dom nära och kära som så länge agerat hans familj. För egen del var det ungefär i samma veva som jag blev ”Fröken Bråttom”, som ville göra ALLT NU, som om det fanns en känsla i mitt omedvetna att jag inte skulle hinna allt annars. Trettiotre år har gått och jag har fortfarande bråttom och tjugosju år har gått sen Freddie Mercury andades in och ut för sista gången och världen häpnade över sanningen när han väl dog. ÄR HAN GAY? NÄÄÄÄÄ, det är väl inte möjligt??  

Kanske borde jag skriva även några rader om filmens regissör Bryan Singer? I december förra året gav 20th Century Fox honom sparken från denna film (mer info om detta finns att läsa här och här) och ersatte honom med Dexter Fletcher men Singers namn står med i både för- och eftertexterna. Rykten gör gällande att han till och med var i slagsmål med Rami Malek på inspelningen (förutom alla andra osnygga anklagelser Singer behövt hantera det senaste året).

Vad som stämmer och inte har jag ingen aning om, jag vet bara att regissören av denna film har lyckats göra ett genuint, kärleksfullt och musikaliskt porträtt av en grupp vars musik kommer överleva apokalypsen. Att jag personligen kan tycka att filmen är alltför (och onödigt) slätstruken och ”barnvänlig” (läs: det-moraliska-Amerika-anpassad) är en annan fråga. Mercurys homosexualitet visas med luddiga silkesvantar trots att han känns mer som en ormgropskompatibel kind of guy. En man som förutom allt annat hade den mest episka av mustascher. EPISK I TELL YOU!

Tack för allt Freddie. Och tack Rami Malek. Rami, Rami, Rami! Vi ses på Oscarsgalan!

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Dotterns betyg:

Bloggkollegan Sofia håller inte alls med vad gäller betygen (här är hennes text). Tänk så olika det kan bli. Det är kul med film!

Skräckfilmssöndag: HALLOWEEN (2018)

Jag undrar om jag polletten ramlade ner precis just nu. Jag tror banne mig att jag kommit på svaret på frågan varför Halloween från 1978 aldrig kommit upp i toppbetyg hos mig. Jag har sett den på fel sätt. Jag har sett den hemma, båda gångerna i vuxen ålder såg jag den ensam. När jag var liten såg jag den visserligen på VHS men hemma hos en kompis. Bara vi två. Jag har aldrig sett original-Halloween på bio och DET min vän och bekant, DET är det stora felet.

När jag bokade biljett till 17.40-visningen av nya Halloween på Filmstaden Sergel dagen efter premiären var det endast två bokade biljetter i hela salongen. Jag kände mig lugn, tänkte att det här kommer nog fan gå vägen TROTS värstingbiograf och TROTS lördagsvisning. Jag satte mig i den tomma salongen en halvtimme innan filmen började, drack mitt kaffe och insöp atmosfären. Den här filmen har jag verkligen sett fram emot ända sedan jag såg Jame Lee Curtis droppa på Instagram att hon skulle vara med. Det var länge sedan nu.

Jag satt och pillade lite med mobilen och lyckades fippla upp SF-appen (numera Filmstaden). Det var dumt. Jag fick nämligen för mig att kolla upp hur många biljetter som var sålda till denna visning och chockades svårt när jag såg att det endast fanns 21 ströplatser kvar i hela stora salongen. Fi fan. Andas i påse. Det här var inte, verkligen INTE, bra nyheter.

*klipp till 19.30*

Hela salongen applåderar. Jag med. Herreminjävlar vilken visning! Folk skrek, visslade, äcklades, gick skytteltrafik för att gå på muggen/köpa mer godis, hoppade till, skrattade, skrek svordomar, alltså folk var så jävla RÄDDA att det gick att ta på stämningen i salongen. Det gick att skära i den med en förskärare. Som en förskärare genom halsen. På en människa. Och kniven går genom halsen så människan hänger mot väggen så blodet droppar ner på golvet. SÅ maffigt var det. Stämningen.

Jag satt med vidöppna torra ögon redan innen filmen började, kunde knappt blunda när mamma efter mamma knatade in i salongen med små söner strax efter som bar på sittkuddar. WHAT THE FUCK, liksom?! Hur tänker man där? Okej, rent lagligt är det ju och även om kiddot gillar skräckfilm så finns det ju skräckfilmer och så finns det….SKRÄCKFILMER. Och säga vad man vill om Halloween 2018 – det ÄR en SKRÄCKFILM!

55 år har gått sedan Mike Myers dödade sina första offer – som sexåring. 40 år sedan han försökte ta Laurie Strode av daga i Haddonfield. Han är inlåst for life och ska flyttas till ett annat helveteshål än det fängelse han nu sitter i. En podcastduo besöker fängelset för att försöka få Myers att prata, vilket han inte gjort på alla dessa år. Det är inte som att han inte KAN prata, han vill bara inte. Mannen i podcastduon tar upp en medhavd attiralj ur väskan för att försöka lirka ur Myers ett ord eller två. Masken. Den vita masken.

Så börjar filmen och introducerar därmed också fängelseläkaren Dr Sartain (Haluk Bilginer). När Sartain pratar påminner han om en blandning av Hannibal Lecter i Anthony Hopkins skepnad och Daniel Day-Lewis som oljemannen Daniel Plainview i There will be blood. Han använder frasen ”you seeeeeee” frekvent och jag kan inte låta bli att se Daniel D-L framför mig fräsandes ”I´m an oil man you seeeeeee” samtidigt som han äter lite lever, fava beans och sippar på en Chianti*.

Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) har byggt sig ett fort och beter sig som en annan knäppgök. Hon har uppfostrat dottern Karen (Judy Greer) och barnbarnet Allyson (Andi Matichak) i nån form av grundrädsla över vad som ska ske när Mike Myers återvänder. Inte om utan när. För det är klart att hon är beredd på strid, klar för hämnd och hon tänker inte banga för att döda. Uppfostrat och uppfostrat förresten, hon var i sån psykisk obalans att hon ansågs vara en ”helknäpp foliehatt” och dottern blev omplacerad. Michael Myers har verkligen sabbat HELA hennes vuxna liv.

Halloween 2018 har precis ALLT en bra skräckfilm ska ha och smart nog återanvänder filmen allt som gjort den allra första filmen till den klassiker den är. Introt, typsnittet, pumpan, musiken som John Carpenter komponerade. Den här gången är hans son med som kompositör, Cody Carpenter, samt Daniel A. Davies men det som är nytt i den här filmen är egentligen bara varianter på det som redan gjorts. Bra tänkt tycker jag och om inte annat kom den tanken i bevis när jag mitt under filmen hörde en väldigt ung röst som sa högt: ”MAMMA, TILL OCH MED MUSIKEN ÄR ÄCKLIG!” Och ja, den ÄR ju det. Bästa sortens skräckfilmsmusik!

Den gamle John Carpenter är med som producent och en del andra som var inblandade i första filmen men regissören David Gordon Green är ny. Inte ny som regissör men ny som skräckfilmsregissör måste man ändå säga att han är och till min stora glädje är han precis lika bra på att regissera skräckfilm som han är på indiefilmer eller…Joe.

Det finns faktiskt ingenting att klaga på med den här filmen annat än en del val som vissa av karaktärerna gör (men hey, det är ju skräck, klart man flyr in i skogen om man har möjlighet, istället för på den upplysta vägen…..Grrrrrr!). Betygsmässigt är den uppe och nosar på fullpoängaren, jag är fan både golvad och kär – OCH livrädd för den där vidrige fan med vita masken! Och om den fanns en Oscar för Bästa Barnskådespelare skulle Jibrail Nantambu vara given. Vilken begåvning! Snacka om att kunna leverera repliker med flow. Fem plus till honom. Lätt!

.

Uppdatering några dagar efter att denna recension är skriven:

Jag kan inte sluta tänka på filmen. Jag vill inget annat än att se om den. Jag vill hellre se om den än dricka varm choklad med vispgrädde. Jag vill hellre se om den än gå en långpromenad och sparka i löv. I Central Park.
Jag kan inte göra annat än såhär. Jag älskar den här filmen. Den är bland som allra bästa skräckfilmer jag sett i mitt liv, trots att jag inte köper sista minuterna i filmen så är den så fulländad som det bara är möjligt. Jag rättar således mig själv. Jag jackar upp den. Halloween. I love you!

.

Uppdatering en vecka efter att jag såg den första gången:

Uppjackningen av betyget var helt korrekt. VILKEN. JÄVLA. KÄFTSMÄLL. TILL. FILM. DET. HÄR. ÄR. Nu när jag har sett om den kan jag säga att vid omtitten kunde jag se saker jag missade första gången och den var precis lika otäck den här gången (konstigt nog). Scenen i bilen (med Myers i baksätet) var ÄNNU värre nu och den suggestiva stämningen i filmens öppningsscen tog sig in i kroppen på ett annat sätt (nu när jag visste vad som komma skulle). Det jag verkligen uppskattar i den här filmen (jämfört med originalet) är tempot, att Michael Myers är driftigare, snabbare, får ”mer” gjort. På det sättet känns filmen betydligt modernare än originalet och passar mitt action-not-words-lynne betydligt bättre. Och FI FAN alltså, vilka välgjorda effekter filmen visar upp. I sammanhanget är dom väldigt, väldigt….bra.

 

Den här filmen är en del i mitt tema Skräckfilmssöndagar som pågår hela 2018. Vill du läsa mer om filmerna i temat kan du klicka här. Och kan du inte få nog av skräckfilmer? Då kan du titta in på den här bloggen VARJE DAG HELA NÄSTA VECKA för nu vankas den tiden på året då det är dags för SKRÄCKFILMSVECKA i samarbete med Filmitch-Johan och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia. Måndag till söndag nästa vecka blir det alltså skräckfilmsrecensioner och jag passar på att ha ett minitema denna vecka med skräckfilmer som alla har en röd tråd: KVINNOR.

(*Kollar man upp vad Chianti passar till – enligt Wikipedia – får man detta svar ”Chianti anses passa till rätter på kalv och kyckling, örtkryddiga pastarätter och rätter baserade på lever och bondbönor.” Nån har sett När lammen tystnar lite FÖR många gånger)

.

Får du (liksom jag) inte nog av den här filmen kan du lyssna på Steffo och mig när vi diskuterar filmen i avsnitt 162 av podcasten Snacka om film.

Återtitten: STRAIGHT OUTTA COMPTON (inklusive THE DEFIANT ONES)

Okej, jag erkänner, jag såg om Straight Outta Compton redan för länge sedan, faktiskt med bara ett par veckors mellanrum hösten 2015 när den hade premiär. Först otextad på Malmö Filmdagar, sedan gangstavisningen från helvetet på Filmstaden Sergel. Ingen av visningarna var direkt perfekta men det hindrade inte mig från att totalt kära ner mig i filmen.

På Netflix finns en mycket sevärd dokumentär att dyka ner i, en fyra-avsnitts-miniserie som handlar om Dr. Dre och skivproducenten Jimmy Iovine och hur dom två fann varandra och började samarbeta. Dokumentären heter The Defiant Ones och är man det minsta intresserad av musik och artister över lag är det julafton att kolla in den. Den korsklipper mellan Dr. Dres och Jimmy Iovines liv och karriärer för att avslutas avslutas i The 3 Billion Dollar Deal, dvs försäljningen av märket Beats by Dr. Dre till Apple 2014 och det är fyra timmar som försvinner i ett nafs!

När dokumentären var sedd kom ett redigt sug efter att se om Straight Outta Compton, det kändes liksom som en naturlig fortsättning. Min pojkvän hade inte sett den så vi satte oss ner en onsdagkväll och njöt av två timmar och tjugosju minuter musikhistoria i spelfilmsformat.

Att ha sett The Defiant Ones INNAN visade sig vara ett genidrag! Många av scenerna i filmen som passerade mig vid första tittningarna som ”typ ingenting” fick plötsligt en kontext, en helt annan bakgrund och kanske speciellt den mycket korta scenen när Jimmy Iovine kommer in i filmen och presenteras som ägaren av skivbolaget Interscope. Nu när jag vet mer blir den skådespelarprestationen (av Mark Sherman) plötsligt både viktig och mitt i prick. Det gäller förresten många av filmens biroller, att det slår mig hur ofantligt porträttlika verklighetens personer ALLA är. Allt från Dr.Dres mamma till Suge Knight till Jerry Heller, dom ser precis likadana ut i verkligheten som på film. Så imponerande!

Vi tittade klart på filmen och jag satt i soffan med gåshud på 95% av kroppen! En sån JÄVLA bra film det är! Trots att den handlar om tre huvudrollspersoner, Eazy-E (Jason Mitchell), Ice Cube (O´Shea Jackson, Jr) och Dr.Dre (Corey Hawkins), berättar historien över flera flera år och inkluderar två handfulla (minst) viktiga biroller blir filmen aldrig gyttrig eller ytlig. Regissören F. Gary Gray har verkligen lyckats där!

Som riktigt grädde på moset, att se Director´s cut-versionen med F. Gary Grays egna ord som kommentatorsspår gav verkligen ÄNNU ett djup till filmen. Han förklarar hur han tänkt med scenerna, hur han med små smarta tricks försökt visa hur Los Angeles/Compton såg ut där i slutet på 80-talet och 90-talet utan att göra filmen som en ”ordinary period piece”. Snyggt jobbat, bra gjort, på ALLA plan! Att han dessutom sitter där ensam och pratar, skrattar till, fnissar, verkar njuta av att berätta anekdoter, det gör det hela ännu mysigare. Han är själv svart och född 1969 och har en del personligt att berätta om den tiden.

Det känns som att jag vänt ut och in på den här filmen och tittat på den med LUPP och ÄNDÅ är jag inte trött på den. Det säger en hel del va? Det säger ALLT om att filmen nu äntligen MÅSTE jackas upp till det enda rimliga betyget.

När jag såg Straight Outta Compton 2015 (båda gångerna)

När jag såg Straight Outta Compton 2018

Straight Outta Compton – Director´s Cut

Straight Outta Compton – Director´s Cut inkl kommentatorsspår

The Defiant Ones

JULIET, NAKED

Du vet när man börjar titta på en film och man redan efter några minuter känner att ”FY FAAAAN VA BRA DET HÄR ÄR, LÅT DET ALDRIG TA SLUT!” SÅ bra är Juliet, Naked.

Jag visste ingenting om filmen när jag satte mig i biosalongen på Malmö Filmdagar, inget mer än att den är baserad på en roman av Nick Hornby men då även High Fidelity är det och den filmen aldrig klickat för mig så spelade det liksom ingen roll. Jag var alltså – i princip – helt nollställd.

En huvudcast bestående av härliga Rose Byrne, magiska Ethan Hawke och charmtrollet Chris O´Dowd gör att jag skulle vilja ge en casting-Oscar till teamet som satte ihop denna trio. Sällan har man väl skådat ett gäng skådespelare som är mer självklara tillsammans – trots att dom på pappret kanske inte borde vara det?

Det här är en film för alla oss nördar, det är en film för alla icke-nördar som någon gång varit tillsammans med en, det är en film för alla vuxna som satt barn till världen, för alla som känner sin biologiska klocka ticka, för alla som varit fast i ett förhållande som kanske inte känts hundra, för alla som jobbar med något för att ens föräldrar gjort det, för alla som någon gång drömt för stort, för alla som inte drömt alls, för alla som önskat få till en super-jävla-klockren hämnd på någon som gjort dom illa och för alla som helt enkelt bara gillar en bra film.

Juliet, Naked är mer än en bra film. Det är en ända in i sömmarna perfekt film. Så jävla mysig, rolig, skön, knäpp, fin och på alla sätt underbar film att jag inte kan göra annat än att säga: köp en biobiljett. Gå själv. Umgås med dig själv och dina tankar allena. Ha ett par mysiga timmar i biomörkret, stäng ute vardagen en liten stund. Bege dig in i den här filmen och jag kan LOVA att den ger tillbaka till dig med hull och hår!

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar. När mina filmbloggarkompisar lägger upp sina texter kan du klicka på länkarna här. Jag törs gissa att jag inte var ensam om att tycka om filmen.
Henke
Jojje

FIRST MAN

Om man gjort musikfilmer som La la land, Whiplash och Grand Piano  och sedan bestämmer sig för att göra en biopic om Neil Armstrong, det är klart man blir förvånad. Samtidigt, regissören Damien Chazelle har en position i Hollywood som är i det närmaste WonderMan. Allt han tar i blir guld så det är klart att inga producenter i världen skulle neka honom dollars till vilken film som helst ÄVEN om det är en film som handlar om världens (vad det verkar) tristaste man och vägen till hans första steg på månen.

Det finns ingenting – och då menar jag INGENTING – att klaga på rent produktionsmässigt i filmen. Den är så flawless som en film kan bli och jag sitter många många gånger och undrar hur FAN dom gjort. Just den här ”mekanikporren” inbillar jag mig inte går att göra med CGI utan måste byggas på riktigt och DET mina damer och herrar är en YNNEST att få se på film.

Under många scener känner jag att jag ÄR DÄR, att jag får vara med och jag älskar det. Jag älskar ljuden av metall mot metall, av luftslussar, av skakningar i hopnitade rymdfarkoster och jag älskar användandet av ”icke-ljud” i rymden.

Justin Hurwitz har som vanligt skrivit musiken när det vankas en Damien Chazelle-film och den är underbar. Claire Foy spelar Neils fru Janet Armstrong och hon är ett uppfriskande inslag i filmen då hon är den enda som faktiskt visar några känslor eller ens någon form av…värme. Filmens fotograf är inte helt okända Linus Sandgren. Han vann en Oscar för La la land 2017 och det är inte omöjligt att han får gå fram och ta emot en guldstatyett även under nästa Oscarsgala. Majestätiskt foto skulle jag vilja benämna det som. Obeskrivligt häftigt.

Det finns dock en hel del även på minussidan (och nu handlar det inte om nitpicking, det är en alltför stor punkt för att jag ska kunna strunta i den). Det största problemet är filmens huvudperson, Neil Armstrong himself. Han är liksom ingen intressant person, han utstrålar ingenting, han är iskall, grå och helt obegriplig att tycka om. Bihistorien med honom och hans dotter, som går som en röd tråd genom hela filmen, är helt nödvändig för att han ska kännas det minsta mänsklig och även om Ryan Gosling säkerligen gör honom både rättvisa och korrekt så blir han dötråkig.

Blicken är liksom död mestadelen av tiden, han är tyst, han är noll procent yvig, han pratar beskedligt och entonigt och i mångt och mycket är Gosling helt perfekt i rollen då han inte heller känns som den varmaste och mysigaste av män. Filmen kan därför inte kräva av mig som tittar att jag ska bli känslomässigt investerad i någon som beter sig som en robot. Det är filmens absolut största minus. Att den inte känns, bara syns. Som biopic kan den alltså vara hur historiebeskrivande korrekt som helst men det hjälper inte, den ruskar inte om mig.

Det finns dock så pass många plus att filmen som helhet känns riktigt bra. Det är en Film-Film. Varenda nedplöjd dollar syns i bild och jag som varit – och  är – (men framförallt varit) väldigt intresserad av rymden och astronauter får både handsvett och andra fysiska ”åkommor” av filmen. Klaustrofobi till exempel. Svindel. Panik. Såna grejer. Det är värt nåt, det med.

Filmens snygghet:

Känslor filmen framkallar hos mig:

Helhetsbetyg:

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Sofia, Cecilia, Johan, Jojje, Carl, Henke och Jimmy. När deras recensioner är publicerade är namnen klickbara.

SUCCESSION SÄSONG 1

 

WOW! Alltså WOW! Det var länge sedan jag blev så fastkrokad framför en TV-serie som jag blev av Succession. Vanligtvis tycker jag att det brukar ta ett par avsnitt innan man är inne i bubblan och får en känsla för karaktärerna men den här gången räckte det med tio minuter och lite spyor från ögonen på en luden nöjesfälts-jättemaskot vid namn Doderick så fick jag en ”HELL YEAH!”-känsla i magen.

Det här är historien om den väldigt förmögna familjen Roy med mediamogulpappan Logan (Brian Cox) i spetsen för familjeföretaget. Han fyller 80 men är still going strong. Hans barn däremot, dom förstår att han inte kan vara kvar på VD-stolen för evigt och vill alla ha mer eller mindre del av kakan, mer eller mindre makt. Mest mer. Av båda. Sönerna Kendall (Jeremy Strong), Connor (Alan Ruck) och Roman (Kiernan Culkin) och dottern Siobhan även kallad ”Shiv” (Sarah Snook).

Precis som i Billions så kan man luras att tro att det här bara handlar om pengar och i viss mån gör det väl det, indirekt. Pengars inverkan på folk, hur man kan bete sig om man kan vifta med miljon-checkar  som om det vore post-it-lappar och hur lågt man kan sjunka när man inga pengar har.

Det här är förstklassigt drama på alla nivåer! Manuset är knivskarpt och skådespelarna agerar på toppen av sina förmågor (även om flera av dom normalt sett alltid är toppen. Sarah Snook till exempel. BRILJANT!). Mannen bakom serien heter Jesse Armstrong och är kanske mest känd för att ha skrivit manus till filmerna In the loop och Four Lions. Nu längtar jag efter nästa säsong och jublar inombords. Det är höst! Det är svalt! Det finns tid för TV-serier! Livet leker!

Succession kan ses i sin helhet på HBO (10 avsnitt) och en andra säsong verkar vara inplanerad till 2019.

Återtitten: MISSION: IMPOSSIBLE – ROUGE NATION

Jag såg filmen på bio två gånger sommaren 2015. En ultimat sommarblockbuster. Underbar från början till slut. Det var så jag tyckte då och så jag minns Mission: Impossible – Rouge Nation, den femte filmen om Ethan Hunt (Tom Cruise) och hans gäng som envisas med att utföra omöjliga uppdrag världen över.

Nu finns filmen på Netflix och jag passade på att se om den inför visningen av Mission: Impossible – Fallout som hade premiär förra veckan (min text om den filmen kommer imorgon).

Rogue Nation börjar med ett extraordinärt stuntjobb av Tom Cruise himself och hjärtfrekvensen ökar även om jag sitter i soffan och ser det. Ett paket. Ett flygplan. Paketet får inte lämna landet. Planet startar och då, DÅ kommer Tompa springande – såklart!

Rebecca Ferguson introduceras här som Ilsa Faust, en av filmvärldens vackraste och ballaste actionbrudar genom alla tider. Stora ord men jag står för dom. Hennes karaktär känns modern, kaxig och bara genomhärlig. Scenen i trappan när hon går uppför stegen med den gula klänningen är magisk.

Simon Pegg är kanske aningens överdriven som comic relief, något som egentligen inte behövs i denna typ av film men som samtidigt – i mina ögon – ökar på charmfaktorn en smula och Tom Cruise är Tom Cruise. Underbare underbare Tom Cruise! En filmstjärna uti fingerspetsarna, det är en ynnest att se honom på film!

Jag kan inte säga annat än att den här filmen är fulländad som actionfilm betraktad och jag njuter till fullo även denna tredje tittning. Imorgon får du se vad jag tyckte om Fallout.

När jag såg filmen första gången 2015:

När jag såg filmen andra gången 2015:

När jag såg filmen 2018:

BRIMSTONE

Det kom ett mejl från en podlyssnare vid namn Malin. ”Har just sett Brimstone. Måste ses. Sanslöst intensiv.”

Dagen efter läste jag Filmitch-Johans recension av samma film. ”Brimstone är verkligen inte någon fredagsmysfilm. Spädbarnsskallar krossas, folk stryps med sina egna tarmar och annat smått och gott. Det finns få ljuspunkter i detta drama om kvinnors utsatthet för Liz är inte enda kvinnan som råkar illa ut i den här filmen och varje försök till att hävda sig mot männen slås obönhörligen ned med våld och förtyck.”

Återigen dagen efter sätter jag mig i soffan och klickar på play och har egentligen ingen aning om vad som väntar annat än att jag hoppas att jag ska bli lika bortsvept som Malin och Johan. Exakt två och en halv timme senare är jag med i matchen igen. Vad fan var det jag just såg? Är det nån som skojar med mig? Får man göra såna här filmer, är det ens lagligt?

Jag har sån jävla puls att det blir svårt att somna och när jag väl gör det tar sig filmen in i mina drömmar och det min vän som läser detta, det är nåt som inte har hänt på över trettio år. Brimstone är nämligen så obeskrivligt obehaglig att jag märker att jag försöker klä på mig nån form av Iron Man-dräkt för att stå ut medans jag tittar men inte ens det hjälper. Filmen tar sig in.

Historien om den unga kvinnan (Dakota Fanning) berättas med fenomenal fingertoppskänsla av regissören och manusförfattaren Martin Koolhoven och han delar upp den i fyra delar som inte visas i kronologisk ordning. Detta är ett tilltag som kan kännas jobbig men endast på grund av att hjärnan behöver arbeta och lägga ett pussel som med facit i hand gör att jag ler och faktiskt – hur absurt det än låter – blir fullständigt förälskad i denna film.

Filmen är så genomvidrig på alla plan men samtidigt så genomarbetad, så smart berättad, så snyggt filmad och med så väldigt bra skådespelarprestationer att jag helt enkelt inte kan göra annat än att applådera Koolhoven och hans medarbetare. Det här är nämligen en Film-Film, det finns ingenting att klaga på och vore den inte holländsk skulle säkert hela världen känna till den på ett helt annat sätt än den gör nu.

Om det är någon som ifrågasatt Dakota Fanning och hennes skådespelartalang blir mitt tips att se den här filmen. Detsamma gäller Guy Pearce som aldrig varit en kille i min bok men här, här…..fy fan för i helvete vilken ond man han spelar! Emilia Jones (som spelar Dakota Fannings roll som ung) är en tjej vi definitivt kommer se mycket av framöver. Hon är helt förtrollande tycker jag och påminner  utstrålningsmässigt om en ung Cara Delevingne (och hon är faktiskt precis tio år yngre, Emilia är född 2002, Cara 1992).

Som självständig, tänkande, empatisk kvinna anno 2018 är det en ren plåga att se den här filmen MEN det är en plåga man inte ska varken förkasta eller förringa. Men filmen tar, det gör den och den tär, också. Samtidigt är det precis denna typ av film jag önskar springa på från tid till annan, en film som får en plats i mitt filmhjärta och som med en smärtsam hulling alltid kommer hålla sig kvar där.

Betyget är lika självklart som min genuina avsky för denna films manliga huvudkaraktär. Jag hatar honom verkligen. HATAR honom så jävla hårt.

Filmen finns att se på bland annat C More. Se den. GÖR DET BARA!!
Och som ett brev på posten måste jag givetvis uppdatera min topplista för 2016 efter att ha sett den här filmen. 2016 som redan innan var ett sjukt starkt filmår, det är trångt om platserna på listan och bubblarna är jättemånga men Brimstone tog sig bra långt upp. Bra långt. Här är en länk till Filmåret 2016 a la mig.