QUEEN OF EARTH

9 maj, 2018

Usch, ja. Usch så fel det kan bli ibland.

Jag läste nånstans på nätet någon som sammanställt dom bästa skräckfilmerna från 2015 och där hittade jag titeln Queen of earth. Lät ju sjukt intressant! En skräckfilm med Elisabeth Moss i ena huvudrollen och Katherine Waterston i den andra. Kanonskådisar båda två. Sa jag att det var en skräckfilm?

Alltså, den filuren som genrebestämde Queen of earth som en skräckfilm borde flås levande. Ja nu är jag hård, jag vet det men ibland behöver man drämma till med storsläggan för det är inte okej att ljuga på det här viset. När eftertexterna rullat klart hittade jag en annan text på nätet där filmen jämfördes med ”en mix av Woody Allen när han inte gör komedi och Ingmar Bergman”. Och DÄR slog nån ett helt rätt huvud på spiken! Fi fan! DET förklarade att det tog mig dryga fem timmar att se 90 minuter!

Att Elisabeth Moss är en av film- och TV-världens kanske mest intressanta skådespelare skriver nog många under på. Hon har ett otroligt öppet och uttrycksfullt ansikte och i en film som denna när stora delar filmas i extrem närbild gör hon sig verkligen bra. Jag skulle kunna säga att den här filmen ÄR Elisabeth Moss. Synd bara att manuset är så undermåligt, annars hade filmen nog kunnat bli riktigt njutbar.

Catherine (Moss) och Virginia (Waterston) är bästa vänner sedan en hel massa år och filmen utspelar sig när dom båda befinner sig i Virginias föräldrars sommarstuga, fint belägen vid en sjö. Catherine vistas där för att hon mår dåligt. Virginia mår också dåligt men mest på grund av Catherines närvaro. Dom bråkar oavbrutet, tjafsar sådär fult, ger varandra hugg och verbala tjuvnyp på det där sättet så man inte alls förstår VARFÖR dom är vänner, än mindre umgås under samma tak hela tiden. Och varför är Catherine inte det minsta tacksam att hon får bo i huset? Jag fattar inte.

 

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia maj 9, 2018 kl. 17:48

Så…typ…Persona?

Svara

Fiffi maj 11, 2018 kl. 09:37

Sofia:
Ja. Typ. Eller Det sjunde inseglet om man ser till tempot. Eller brist på sådan.

Svara

Sofia maj 12, 2018 kl. 19:46

Nå, snackar vi brist på tempo är väl inte Persona någon direkt wild thrill ride heller? 😉

Svara

Fiffi maj 13, 2018 kl. 19:38

Sofia:
Hahaha, nej det är verkligen sant 🙂

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: