Skräckfilmssöndag: DARK WATERS (1993)

13 maj, 2018

Det finns en liten filmisk subgenre som kallas nunsploitation. Den hade nån slags peak i Europa på 70-talet men det sägs att den svenska filmen Häxan från 1922 är starten, eller föregångaren. Det här är heller ingen subgenre som verkar dö ut utan det pickar upp lite filmer här och där där se senaste (mig veterligen) är Robert Rodriques Machete (med Lindsay Lohan som nunna) och Nude nuns with big guns. Båda filmerna är från 2010.

Dark waters (eller Temnye vody som den heter i original) är en helgjuten nunsploitationfilm då den i var och varannan scen visar på nunnor både med och utan brinnande kors men i princip alltid MED kläder.

Jag kom över en recension av filmen på sajten DVDBeaver och där kan man läsa detta:

It has been acclaimed as ”visually amazing” (Videoscope), ”deeply disturbing” (BBC Radio One), ”a must see for serious horror buffs” (Film Review), and compared to the works of Bergman, Bava and Argento. Now experience the modern Nunsploitation masterpiece from co-writer/director Mariano Baino as you’ve never seen or heard it before: When a young Englishwoman attempts to discover her mysterious connection to a remote island convent, she will unlock an unholy communion of torment, blasphemy and graphic demonic depravity.  Louise Salter (INTERVIEW WITH THE VAMPIRE) stars in this ”stunning and horrifying debut” (Digitally Obsessed) filmed on location along the grim Ukraine coast now transferred in HD from the original 35mm negative and featuring over 4 hours of startling Special Features.

Ofta när recensenter jämför små och lite mer obskyra filmer, som till exempel Dark Waters, med filmer gjorda av stora regissörer, som till exempel Ingmar Bergman eller Dario Argento, sitter jag oftast och funderar på vad i hela fridens namn dessa recensenter rökte under filmens gång. Jag fattar liksom aldrig vad dom menar. MEN, just den här gången har jag inga problem med att se vare sig Det sjunge inseglet eller Suspiria i Dark Waters. Jag kan nog få in Jean-Jacques Annauds Rosens namn (från 1986) också faktiskt men det beror nog mest på omgivningarna. Det är mycket kloster här.  Mycket.

Stämningsmässigt funkar filmen och vissa scener är jättesnygga men mycket är väldigt lökigt. Sista tio minuterna gillade jag mycket MEN sen dyker det upp ett monster och då skrattar jag högt för mig själv. Så nej, nämen nej, jättebra är det verkligen inte och inte ”visually amazing” heller. Hade filmen gjorts 1922 så ja, men 1993, gud nej.

Här kan du se vilka andra skräckfilmer jag hittills skrivit om i mitt söndagstema.

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia maj 13, 2018 kl. 10:55

Det fanns så många varningssignaler i det där citatet att jag knappt vet var jag ska börja. Bergman, skräckregissör? Eh, nej. Och med tanke på att den enda ”kvinna” man minns från Interview… är Kirsten Dunst ger jag inte mycket för Louise Salters insats.

Men är den alltså Suspiria-snygg eller är det snarare historien som påminner?

Svara

Fiffi maj 13, 2018 kl. 19:40

Sofia:
Den är inte lika snygg som Suspiria men den påminner om den filmen i färger och kameravinklar och även i känslan och musiken ibland. Men Suspiria är 5/5 i min bok och DÄR är ju den här filmen inte riktigt 😉

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: