THE FALL

2 september, 2012

Googly,googly, googly. Nog önskar jag att jag själv hade kommit på ett ord som detta när jag var liten och rädd för typ allt som fanns.

Jag såg fantasifigurer i min blommiga tapet om kvällarna som skrämde mig, jag vaknade av att jag glömt radion på och Shakin Stevens spelade Oh Julie och sen kunde jag inte somna om och jag var ledsen för att Gottfrid, farfars bror och världens kanske äldste gubbe skulle vara död innan julafton och att jag inte skulle hinna ge honom julpyntet jag gjort av en rödmålad kotte. Jag var rädd för att cykla för fort i lösgrus, för att komma för sent till skolan, för att lukta häst. Jag var en sån rädd unge att hade jag kommit på googly-ordet hade jag sannorlikt inte sagt annat.

När Fripps filmrevyer (som för övrigt fyller år idag! Grattis Henke!) ger 5/5 till en film som The Fall är det inte utan att jag vill googly-gurgla lite långt bak i svalget, fast det är svårt att göra det och le samtidigt. Hans recension gjorde mig grymt sugen på att se filmen och den låg ovanpå min DVD-spelare i veckor och gottade till sig innan jag tittade på den. Jag ville vänta in rätt tidpunkt, jag sa liksom ”På edra platser, fääääärdiga……...” men sen tog det veckor av OS-tittande och solskenskvällar innan jag sa det magiska ordet ””.

Gå, sa jag och Tarsem svarade jaaaavisst. Den fantasifulla regissören Tarsem är på nåt sätt filmens motsvarighet till Johan Renck på Instagram. Hans svartvita foton får mig att dagligen drömma mig bort till världar jag inte visste fanns och Tarsems filmer fungerar på samma sätt. The Cell är läskig, knepig och sjukt vacker, The Fall är gripande, sagolik och sjukt vacker och Immortals har jag inte sett än, inte hela. Att se Tarsems filmer är som att resa jorden runt men utan att packa, ta sprutor, mecket med att missa solskyddsfaktor och behöva pilla på brännblåsor i två veckor, att få vatten bakom trumhinnan och bli ordinerad skitstora piller av en läkare utan tänder och att längta hem.

Alexandria (Catinca Untaru) befinner sig på sjukhus efter att ha brutit armen då hon plockade apelsiner. Hon har en armen-i-gips-och-vinkel-ställning men det hindrar henne inte från att knata runt i korridorerna och hålla koll. Bakom ett draperi hittar hon Roy (Lee Pace), olycklig av kärlek, förlamad och morfinberoende. Vänskapen mellan dessa två är lika otippad som hjärtskärande och lika beroende som Roy blir av Alexandrias dumdristighet (och mod?) att leta upp gömda morfinburkar lika beroende är Alexandria av att få höra fortsättningen på Roys saga, den han hittar på och berättar för bara henne – och den vi får se med hjälp av Tarsems bilder.

Fan vad jag gillar Catinca Untaru! Det är nästan lite googly över henne. I flera scener tror jag faktiskt inte att hon har tillstymmelse till manus att gå efter, jag tror bara att hon babblar på på barns oefterhärmeliga sätt, det låter och pyser och smackas och upprepas och hon är bara så jävla söt att jag dör. Blott nio år gammal bär hon filmen på sina axlar, ja, jag tycker hon gör det fast filmen egentligen är allt det andra, allt det där överdådiga och färgsprakande. Extra häftigt är vetskapen om att Catinca inte kunde ett enda ord engelska innan inspelningen utan lärde sig alla sina repliker fonetiskt.

The Fall är inspelad på 26 platser i 18 länder runt om i världen så den här resekänslan jag skrev om är inte helt gripen ur luften. Scenerna känns på riktigt, det märks att dom inte är inspelade i en studio i Burbank. Det skulle gå att pausa filmen varannan sekund, fota bilden och trycka upp på en jättecanvas, så vacker är filmen. Känslomässigt är filmen nästan för vacker, det blir en supercool yta men historiens tentakler når inte ner och kittlar mig under fötterna. Det är synd. Jag tänker att om jag hade känt av det minsta kittel så hade mitt betyg blivit detsamma som Fripps.

Gosh vad Alexandria hittade sin plats i mitt hjärta. Nu ska jag försöka öva in det där klonk-ljudet hon gör med munnen och sen ska jag aldrig sluta låta sådär. Alla ni som känner mig irl, ropar ni googly nu?

 

{ 11 comments… read them below or add one }

Henke september 2, 2012 kl. 11:03

Googly, googly, och dubbelt tack för båda hälsningarna, jag är ingen expert på att tolka drömmar… Allt är antagligen sant. Någon stans.

Svara

Fiffi september 2, 2012 kl. 12:38

Henke:
*klonkljud*
En finfin film var det i vilket fall :)

Svara

Sofia september 3, 2012 kl. 20:29

Jaha, två mot en i fallet Catinca med andra ord. Och The Fall också, vad det verkar…

http://bilderord.wordpress.com/2012/08/14/x2-tarsem-2000-och-2006/

Svara

Fiffi september 3, 2012 kl. 20:59

Sofia:
Hur kan man inte gilla den lilla bedårande Catinca? ;)

Svara

Sofia september 4, 2012 kl. 13:24

Söt var hon, men inte så bra skådespelerska tyckte jag…

Svara

Fiffi september 4, 2012 kl. 22:21

Sofia:
Men när hon sitter där på sängen och smackar och pratar och blörar sådär som barn kan göra när dom inte vet riktigt vad dom pratar om. Det kändes som en hundraprocentig improvisation, i alla fall i mina ögon. :)

Svara

Sofia september 5, 2012 kl. 12:47

Jag funderade faktiskt på det, det kanske snarare handlar om att jag är för ovan med hur barn verkligen beter sig.

Svara

filmitch september 6, 2012 kl. 11:08

Två mot två för visst är filmen snygg men speciellt engagerad blev jag inte. Tyvärr.

Svara

Fiffi september 6, 2012 kl. 20:19

filmitch:
Gillade inte du heller den lilla flickan?

Svara

filmitch september 6, 2012 kl. 22:58

Varken eller om jag ska vara ärlig. Ungefär som Biel lite småtrist ;)

Svara

Fiffi september 7, 2012 kl. 07:10

filmitch:
Där ser man ;)

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: