Månad: februari 2019

Publicerat

THE SPY WHO DUMPED ME


Känner du för att se en välskriven komedi med vassa skämt, bra drag i actionscenerna och två ascoola brudar i huvudrollerna? Här har du ett tips!
The spy who dumped me är den typen av film som borde ha gått för fulla hus på biograferna, typ en hel sommar, men som liksom bara försvann. Så. Dumt. Det här är nämligen en komisk pärla med världens sämsta titel och mer än så behöver du kanske inte veta. Se den, hyr den, ha kul i två timmar framför TV:n och njut av Mila Kunis och Kate McKinnon som fullständigt spelar skiten ur alla andra, JustinTheroux inkluderad.

Asrolig är den. En såndär film jag inte ville skulle ta slut.

Publicerat

BLACKKKLANSMAN

När Spike Lee var en ung regissör var han förbannad. Han ville berätta historier men var samtidigt tydligt frustrerad och arg och det gjorde att han fick ur sig en hel del riktigt bra filmer men också en del alster som var onödigt – och irriterande – spretiga. Nu är Spike Lee 62 och har kanske kommit till en plats i sin yrkesutövning där han kan kosta på sig att vara både irriterad OCH nyanserad, både nyskapande och konventionell, både flummig OCH ha en röd tråd.

I BlacKkKlansman lyckas han faktiskt faktiskt få ihop en sann historia med snyggt filmiskt handlag med politiska ståndpunkter och humor! Inte helt lätt men som sagt, han fixade det.

Denzel Washingtons begåvade son John David Washington spelar huvudrollen som Ron Stallworth, mannen vars memoarer filmen bygger på. En afroamerikansk polis i Colorado Springs som i slutet på 70-talet infiltrerar Ku Klux Klan med hjälp av sin judiske kollega Flip Zimmerman (Adam Driver). Låter för bra för att vara sant, va? Ja, verkligheten gör ibland det. Överträffar dikten alltså.

Filmen må utspela sig på 70-talet men Spike Lee stannar inte där. Filmens sista minuter knyter ihop historien med nutiden på ett sätt som gör ont i magen. En mycket sevärd film med en oscarsnominerad Adam Driver i högform. Kolla speciellt in honom när han inte är i fokus i bild, när han sitter på sidan om och pysslar med nånting. Otroligt snyggt skådespeleri i det lilla. John David Washington är mer dom stora gesternas man i den här filmen – eller Ron Stallworth är det snarare – men han är döskön, han gör det riktigt bra.

Publicerat

BACKTRACE

Här ska du få läsa en filmsynopsis som inte går av för hackor:

”“After suffering a brain injury from a bank heist gone wrong, MacDonald (Modine) develops amnesia and is put into a prison psychiatric ward. Following his seventh year in evaluation, he is coerced by an inmate and a ward doctor (Guzman and Williams) to break out of prison and injected with a serum that forces him to relive the life he’s forgotten. MacDonald must now elude a local detective (Stallone), a toughened FBI agent (McDonald) and the drug’s dangerous side effects in order to recover the stolen money all while confronting his past.”

Jag erkänner utan omsvep att TROTS att jag läst denna synopsis både en och två och tre gånger så valde jag att lägga 49 skattade kronor på att hyra filmen på Itunes. Sylvester Stallone är med, det räcker för mig och det är samtidigt DET som gör mig så irriterad. Det är ju därför Sylvester Stallone ÄR med i filmer som denna och Escape Plan 2.

Han är dragplåstret. Han är den goda desserten på sågspånsrestaurangen. Han är den maskrosen på den asfalterade kundparkeringen. Han är anledningen till att jag höjer på ögonbrynen och väljer att se en film som ingen kunnat få mig att se utan honom på omslaget. Det är så det funkar. Det är det som ger skådespelare som Sylvester Stallone mat på bordet mellan storfilmerna.

Den här filmen är dum som färgblind rasist och trots att Sylvester Stallone verkligen inte gör mig besviken dom minuter han är med i bild (den absoluta slutscenen är jättefin) men det hjälper inte, filmen är totalkass.

Glöm inte kolla in The Ultimate Sylvester Stallone Topplista för att se var på listan Backtrace hamnar. Här är länken dit.

Publicerat

Röd lördag: RED LIGHTS

Finurliga övernaturligheter med Robert De Niro, Sigourney Weaver, Cillian Murphy och Elizabeth Olsen. Låter rätt okej va? Intressant rollista och den spanske regissören som gjorde Buried (med Ryan Reynolds) bakom spakarna. Rodrigo Cortés heter han. Allt känns fine så långt. Att filmen bara har sju år på nacken och att jag inte hört så mycket som en ekorre viska om den kanske borde få mig på andra tankar men nej, jag tror gott om filmen tills motsatsen är bevisad.

39 kronor kostar det att hyra denna film på Itunes. Jag får ha filmen i 48 timmar. Kan se den hur många gånger jag vill under två dygn. Lyxigt va? Nu visade det sig att det enda som var lyxigt med dessa 48 timmar var att då jag somnade hela tiden tog det mig två dygn att ta mig igenom filmen. Måste ju jobba lite mellan varven också. Fast, ärligt talat. Hur jag än vrider och vänder på den här filmen så ÄR. DEN. INTE. BRA.

Tom Buckley (Cillian Murphy) är assistent till psykologen Margaret Matheson (Sigourney Weaver) och tillsammans utreder dom paranormala händelser, försöker sätta hittipåfolk som luras med att dom är synska men i själva verket har en massa kameror och bakgrundsfolk som hjälpredor i svindleriet. Matheson har nånslags antagonist i den blinde klärvoajanten Simon Silver (Robert De Niro) som nu, oförklarligt och efter 30 år, är på tapeten igen.

Det här är en film som har ett manus av servettstorlek (precis som Buried) men utger sig för att vara nåt slags smart skrivet mastodontberättelse i åtta IT-tjocka delar (och då menar jag åtta IT/Det-böcker där både del 1 och del 2 är komprimerade). Slutresultatet blir att någonting som lovar tjockt levererar lövtunt och luckorna i manus är Marianergravsdjupa. Jag blir nästan förbannad för att det är så uselt genomfört alltihop. En film som Sharknado 3 utger sig inte för att vara Oscarsmaterial, alltså blir man varken besviken eller arg när det är kass, men Red Lights är den totala motsatsen. Lägg. Inte. Ner. Något. Varken. I. Kronor. Eller. Minuter. På. Den. Här. Smörjan. Tack för mig. Hej.

 

 

.

Nästa lördag kommer en annan film med rött i titeln. Förhoppningsvis en bättre sådan.

Publicerat

IT BEALE STREET COULD TALK

Det är något oförklarligt med den här filmen, jag tänkte på det redan när jag såg den. Den försatte mig i nånstans ”bubbla” som är ytterst ovanlig. Kanske har det med musiken att göra, att den ligger som en invaggande hängmatta i bakgrunden, en hängmatta som hamnat i perfekt självsvängning och bara pågår.

Att se If Beale Street could talk blev – för mig – som att regissören Barry Jenkins gett mig en låst låda som han omsorgsfullt öppnar för mig och bjuder in mig till att klättra in. Jag klättrar in och jag är i lådan i 119 minuter och jag vill inte vara någon annanstans för jag är inte ens medveten om att verkligheten pågår utanför den där lådan. I lådan är det bara jag som betraktare och historien om ”Fonny” (Stephan James) och Tish (KiKi Layne). Ingenting annat finns. Och musiken sveper mig runt och jag är där och det är så jävla speciellt att jag inte riktigt kan urskilja DEN känslan från mina tankar om filmen i sig för allt blir ett och jag med. Som en manet i ljummet vatten, så kände jag mig.

När det kommer till Oscars har den här filmen fått tre nomineringar: Nicholas Britnell för musiken, Regina King för Bästa kvinnliga biroll och Barry Jenkins för Bästa manus baserad på annan förlaga. I mina ögon borde det bara vara musiken som kan ha en rimlig chans. Regina King är inte på något sätt den bästa skådespelaren i filmen, det är KiKi Layne i huvudrollen. Hennes uttrycksfulla ansikte och ljuvliga framtänder är absolut A och O för att filmen ska fungera så bra som den gör. Och kemin med Stephan James såklart.

If Beale Street could talk är en kärleksfull film. En bitterljuv film. En otroligt vacker film. En melankolisk film. En magisk film. Historien i sig är inte ny men hur den berättas är det. Kanske lyckades Barry Jenkins göra samma sak med Moonlight  men den tog sig aldrig riktigt in i mig, oscarsvinnare eller ej. I mina ögon är If Beale Street could talk en starkare film på alla plan. Den där lådan återvänder jag gärna till. Det var fint där.

Fler som sett filmen är:
Jojjenito
Movies-Noir
Fripps filmrevyer
Flmr

Publicerat

SNACKA OM FILM #178 – ”Film har inte med logik att göra!”

Avsnitten och veckorna tickar på, nu är vi framme vid det 178:e i Snacka om films historia. Vi listar filmer som innehåller människor som ramlar på cyklar, jag har sett den nya svenska filmen Eld & Lågor som har premiär på Alla hjärtans dag, Steffo har sett Nooli Rapace (igen!) i Netflixfilmen Close och tillsammans har vi sett två oscarsaktuella filmer: BlackKklansman och If Beale Street could talk.

Vi tävlar dessutom ut två ex av BlackKklansman på bluray och berättar vilka två som vann The Equalizer 2-tävlingen!

Avsnitt 178 är mastigt och mustigt och  trots att vissa av oss går på halvfart blev det rätt tjommigt. In å lyssna vettja.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

Publicerat

DOMAREN

Den ibland alltför snabbtänkta jag tänkte ”åh, den där filmen måste jag se, Stanley Tucci och Helen Mirren, härligt ju!”

Den oftast rätt framförhållande jag klickade därför i denna film på önskelistan på Itunes för att inte missa den när den fick premiär. Sen glömde jag bort den.

Någon månad senare dyker postern upp igen och jag tänkte ”åh, den där filmen måste jag se, Stanley Tucci och Helen Mirren!” och sen klickade jag på hyr. ”Men va? Varför står det Emma Thompson? Det är ju Helen Mirren…” men ja, det ÄR Emma Thompson som spelar huvudrollen i Domaren som domaren Fiona Maye, gift med Jack (Stanley Tucci) och med ett arbetstempo som är på gränsen till vad både hon och ett äktenskap klarar av. Det där med fritid, samliv, restaurangbesök eller bara somna samtidigt bredvid varandra är inget Fiona och Jack upplever mer än nån kväll om året och Jack har litegrann fått nog.

När en kollega börjar flirta med honom bestämmer han sig för att föreslå något för sin fru. Han föreslår att han ska få ha en affär och han kan inte riktigt förstå att hon blir ledsen över detta då hon ändå försummar honom 99% av tiden. Men han står på sig och packar en väska. Samtidigt ställs Fiona inför ett svårt fall, en 17-årig pojke med svår leukemi behöver blodtransfusion för att överleva men pojkens föräldrar och han själv motsäger sig detta då dom är Jehovas vittnen.

Jag undrar om jag någonsin sett Emma Thompson bättre än här? Det är Återstoden av dagen-klass tycker jag. Otroligt alltså. Så himla stram och korrekt och tydlig och skitsnygg med en otrolig pondus. Jag tror på att hon är domare alla dagar i veckan. Jag tror också på att Jack är precis lika kär i sin fru som han säger. Stanley Tucci har den auran. Man tror på honom. Vilken magnifik duo! Lägg därtill Fionn Whitehead som den leukemisjuke Adam Henry, han imponerar i det mesta han är med i, vilket inte är jättemycket än så länge med Dunkirk, Black Mirror: Bandersnatch och dagens film går inte av för hackor. Han är trots allt bara 21 år.

Gillar du filmer som utspelar sig i rättegångssalar är det här en film för dig. Gillar du smart skrivna manus som rör sig i personers gråzoner istället för att framställa världen som svart eller vit så är det också en film för dig. Och gillar du Emma T – eller Helen Mirren – se filmen! Det skulle nämligen lika gärna ha kunnat vara Helen Mirren. Det hade blivit bra det också.

Publicerat

VELVET BUZZSAW

Kombinationen Jake Gyllenhaal, Rene Russo och Dan Gilroy var absolutely faboulus marvellous supersonic megafantastic 2014 i Nightcrawler. Nu är trion tillbaka i en film gjord direkt för Netflix med Dan Gilroy bakom manus och regi och Gyllenhaal och Russo som skådespelande dragplåster. Det räcker för mig. I´m in!

Det här är en satirisk blodig dramathriller i konstmiljö kan man säga. Kulturmän och kvinnor i Los Angeles mot en bakgrund av modern konst.  Jake Gyllenhaal spelar konstkritikern Morf Wanderwalt med härlig gayaura och Rene Russo är galleriägarinnan Rhodora. Den avlidna konstnären Ventril Deases tavlor hittas ”av en slump” av Josephina (Zawe Ashton),  Rhodoras inte-så-omtyckta-assistent och denna konst blir the talk of the town. Tavlorna har dock en egenhet ingen riktigt räknat med, dom liksom…lever. Och dödar.

Jag ska inte gå in mer på historien och jag ska heller inte jämföra denna film mer än nödvändigt med Nightcrawler, det är nämligen orättvist mot båda filmerna. Nightcrawler är ett mästerverk (och i mina ögon den allra bästa filmen från hela 2014!), Velvet Buzzsaw är det inte. Däremot är det en snygg och sevärd bagatell som inte bör missas om man gillar någon av dom inblandade – eller har Netflix.

Publicerat

FIMPEN

Kan det här vara Sveriges bästa bidrag till sportfilmsgenren – ever? Ja. Jag tror det.

Regissören Bo Widerberg såg av en slump en liten fotbollstokig kille vid namn Johan Bergman spela och bestämde sig för att göra en film om honom. Johan Bergman – aka Fimpen – spelas i filmen av Johan Bergman och Johans föräldrar och syster spelas av hans riktiga föräldrar och syster.

I filmen är Johan sex år och besitter en sån otrolig talang att han inte bara blir värvad till Hammarbys A-lag, förbundskapten Georg Åby Ericson ringer upp honom och erbjuder en plats i fotbollslandslaget. Han tackar givetvis ja men är samtidigt lite orolig, han har ju ingen tröja. Men allt sånt fixar sig, även fotbollsskor i storlek 23.

Jag blir lycklig av den här filmen. Det är hjärtvärmande att se alla scener med fullvuxna fotbollsspelare – Ralf Edström, Ronnie Hellström, Benno Magnusson, Ove Kindvall, Kenta Olsson, Roland Sandberg – spela och interagera med Fimpen som om han är en jämlike. Det hade varit så väldigt lätt att göra detta till en knasbollskomedi, att spela på det humoristiska i att Johan är ett barn men filmen väljer en annan väg. Visst blir det vardagskomik när Johan faktiskt inte kan knyta sina skor eller skriva autografer då han inte lärt sig skriva än eller att landslagskompisar får läsa gonattsaga för honom på hotellrummet men annars är filmen befriad från skriven komik, det som gör att jag sitter och fnissar och skrattar framför TV:n är att filmen – och Fimpen – är så jävla skön!

Filmen är gjord 1974 och är ett strålande tidsdokument när det kommer till folkhemssverige anno 70-tal. Kläder, ”snack”, tidsanda, reklam på bussar, löpsedlar, kvinnor som ser ut som tanter men som kanske är 35, vida byxor, Arne Hegerfors, skolbänkar, Monica Zetterlund som lärarinna, Magnus Härenstam som fotbollsspelaren ”Mackan” med den otroligt jobbiga skånska flickvännen med det balla nattlinnet (det är broderat TACK över bröstet på framsidan och VÄLKOMMEN ÅTER på ryggen) och Fimpens snabba ben. Filmens OSANNOLIKT snabba små ben. Jag fullkomligt njuter av att se detta, underbart är vad det är!

Fimpen går att se på SVTPlay fram till 20 februari 2019. Ta chansen att se den. Gör det.

Publicerat

RÖJAR-RALF KRASCHAR INTERNET

Första filmen om arkadspelsfiguren Röjar-Ralf var rätt frejdig och kul, välgjord (såklart) och med ett hisnande tempo. Uppföljaren lär inte göra någon besviken.

I den här filmen är den stora faran mor arkadspelen något som heter WI-FI. Internet är ingen fluga, den har kommit för att stanna och när dom ”riktiga” spelen går sönder är utbytesdelarna alltför dyra på ebay, det går bara inte. Spelen får kasseras och nya köpas. Nya spel som alltså spelas på något så diffust som INTERNET.

Jag gillar klurigheten i den här filmen, jag gillar att den försöker förklara det luddiga i hur saker överförs via ”luft”, hur internet fungerar. Kanske är det en film som många äldre borde se, den generation som inte kan förstå att du kan logga in på ditt mejlkonto från vilken dator som helst utan att datorn ”snor” din information – och mejlen.

Snyggt animerat, kul figurer, underhållande film. Absolut godkänt!

Publicerat

Röd lördag: RED HEAT

1988! Världens bästa filmår levererar även en film till detta tema. Såklart. 1988 har det mesta man behöver om man gillar film. Världsklass av det mesta. Frågan är om just Red Heat är en sådan film. Är det världsklass i actionfacket? Har den åldrats med värdighet eller är det en krasch rätt in i bergväggen i 180 knyck?

Filmen börjar med en orgie i HUD. På riktigt, en ORGIE I HUD. Ryska kroppsbyggarmän, helt nakna förutom en minimalt förkläde framför könsorganen, tränar med tunga TUNGA tyngder, stönar och tittar med mer lystna blickar på sina egna svällande biceps än på dom helnakna kvinnorna skrider omkring/som badar i poolen framför dom. Det här är helt enkelt en scen man aldrig skulle få se fyrtio år senare i en amerikanskproducerad actionrulle.

Arnold Schwarzenegger ser minst lika ball ut här som i Terminator, han är som karvad i cernitlera och levererar onliners med rysk accent som om hans liv hängde på det. Jim Belushi är Chicago-polisen med ett irriterande välsmort munläder och tillsammans blir dom det där omaka polis-buddy-duon som man så ofta såg på 80-talet.

Arnolds karaktär Ivan Danko reser alltså till USA för att leta upp en rysk knarkkung som dödat hans kollega och Jims figur Art Ridzik blir hans sidekick i det nya landet.

Jag tittade på den här filmen och skakade mest på huvudet. Walter Hill lyckades göra en film som jag gillade rejält när den kom men som inte riktigt har hängt med mig i min personliga filmutveckling. Jag tycker helt enkelt inte att det här är en BRA film även om den har sina underhållande stunder. Att, som i förtexterna, vända på vissa bokstäver (typ R och N) 180 grader för att det ska ”påminna” om det kyrilliska alfabetet känns som barnprogramsmanér men det ger en bra start till filmen. Det går nämligen inte att ta så värst mycket på allvar här.

Är man en Schwarzenegger-fan är det en film man självklart måste se (om inte annat för förklädet-scenerna och nakenmansbrottning i snö, typ) eller om man vill titta sig igenom storfilmerna från 1988 men annars kan man med fördel låta bli.

.

 

 

.

Här kan du läsa om övriga röda filmer som varit med i temat.

Publicerat

WHITE BOY RICK

Richard Wershe Jr (Richie Merritt) är femton år och en riktig hustler. Tillsammans med sin pappa Richard Wershe Sr (Matthew McConaughey) går dom på en vapenmässa och unge Rick känner igen en falsk AK47:a hos en av vapenförsäljarna. Det slutar med att dom lyckas ”lura av” säljaren tre vapen till riktigt underpris, vapen som kom väl till pass därhemma när dom ser att systern passar på att ha ”skoj” i soffan med pojkvännen när resten av familjen är borta. Pojkvännen jagas således ut ur huset. Vapen brukar ha en bra förmåga till att få folk att fly för sitt liv.

Mamman finns inte med i vardagen, det är pappa Rick och barnen och pappan gör i sanning det han kan för att familjen ska vara så vanlig som möjligt även om det inte räcker långt. Han drömmer om en egen videoaffär, en affär man känner redan från början inte kan vara annat än en dröm, ett luftslott. Unge Rick försöker hålla ihop alla trådar, han kämpar och försöker göra rätt men om den här historien är något så är den beviset för sägningen ”hur man än gör så blir det fel”.

Efter några turer fram och tillbaka blir Rick till slut mer eller mindre tvingad att bli undercoveragent åt FBI, en mullvad. Han är duktig på det sociala spelet, han lyckas passa in överallt och kan snacka för sig så han blir FBI´s ögon och öron i Detroits undre värd bland knarkhandlare och annat löst folk.

Det här är en sann historia och vad jag förstår är den sann hela vägen. Har du läst på, googlat eller kollat IMDb vet du hur den slutar men jag tänker inte skriva det här. Det är en sevärd film med bra skådespelarinsatser oavsett om du vet hur det slutar eller inte.