All good things

1 juli, 2011

Bara för att temat Veckans Gosling är slut betyder det inte att Ryan Gosling har slutat vara en intressant favorit för mig. Han har visat att han ensam besitter karisma nog att göra vilken film som helst intressant och det är få skådespelare förunnat.

All good things är ett verklighetsbaserat psykologiskt thrillerdrama om David Marks (Gosling), son till det store Sanford Marks (Frank Langella) som äger typ halva Times Square i början på 70-talet. Pappans personlighet inkluderar allt som andas en profithungrig magnat och David vill egentligen inte alls gå i hans fotspår. Han försöker bryta sig loss och bli någon annan när han träffar Katie (Kristen Dunst) men pengar är behövs och han vill ge dom båda ett bra och ekonomiskt stabilt liv fast Katie egentligen skiter i vilket. Hon gillar David precis som han är, innehållet i plånboken är inte så viktigt.

Att David inte är den man Katie tror att hon lovat älska ”tills döden skiljer oss åt” märker hon efter ett tag men det kommer smygande. Hon får reda på små små skärvor av hans liv som hon ska försöka hantera och trots att pusselbitarna blir fler och fler så förblir pusslet som helhet en suddig massa.

Filmen börjar 1971, slutar 2003 och ett polisförhör av en äldre David är den röda tråden filmen igenom. Om jag delar upp filmen i tre delar så är första delen en stark fyra, mittendelen en rätt stabil trea och sista tredjedelen känns som en dålig TV-film från Hallmark och får en svag tvåa.

Det är en klurig film att få ihop för utan Gosling och Dunst skulle den lätt ha kunnat bli en kacklande kalkon. Ryan Gosling spelar med små medel, det är en ryckning i ansiktet, en extra blinkning, en tom blick som gör att jag förstår att allt inte står rätt till med honom och han blir läskig på ett belevat vis. Men trots detta, trots att Gosling är bland det bästa som går att se på film just nu så är det här Kirsten Dunsts film. Hon är fanimej självlysande! Allt hon visar, alla känslor som ligger utanpå kroppen för hon över i mig som om vi hade hopkopplade Matrix-sladdar i bakhuvudet.

Hon är ensam men stark, hon är ett offer som vägrar behandlas som ett, hon vill så gärna att kärleken ska vinna men när hon säger ”du är den som kommit mig närmast någonsin och jag känner dig inte alls” så går det en liten stöt av igenkänning genom kroppen. Allt går inte att laga, sprickor i porslin kan inte gömmas och ett manus som går på tomgång är inget annat än det hur mycket Gosling och Dunst än kämpar.

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia juli 2, 2011 kl. 11:21

Kul att Dunst får visa vad hon går för, tyckte hon fick oförtjänt mycket skit för Spiderman.

Svara

Fiffi juli 3, 2011 kl. 22:23

Sofia:
Det tycker jag med. Tycker hon är riktigt bra i Spider-man och hon är en skådespelare med väldigt hög lägstanivå. Men här når hon om inte oanade så väl riktigt höga höjder.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: