Justin Bieber: Never say never

2 juli, 2011

”Justin Bieber är musikvärldens Macauley Culkin.”

Det är inte mina ord utan Biebers producents och efter att ha sett den här filmen (ja, ja…dokumentären) kan jag helt ärligt säga att jag inte håller med honom alls.

Bieber är den übermusikaliske killen från en håla i Kanada som blev känd med hjälp av Youtube och en enorm flax. Han växte upp med en ensamstående tonårsmamma och med morfar som största trygghet i livet och alla instrument som visades honom kunde han spela på (för att förstärka denna sanning visar man i filmen en mängd hemvideos från Justins yngre trummande och gitarrspelande år). Det är resan från extraordinär liten trumslagarpojke till världsstjärna som vi får följa och det är den utsålda konserten på Madison Square Garden som är målet. Bieber är, oavsett vad jag tycker om hans musik, en begåvad kille. Macauley Culkin var ensam hemma för länge sedan och gav Joe Pesci självförvållat stryk och är gudfar till Michael Jacksons barn. Jag kan och vill inte riktigt jämföra dessa två killar.

Det finns alltså youtubeklipp med killen som har mer än 500 MILJONER visningar. Jag fattar inte hypen det gör jag inte för jag tycker inte han sjunger speciellt bra, jag tycker hans låtar är mainstream på gränsen till urlakade och jag går inte alls igång på hans frisyr. Men hur mycket jag än stretar emot och hur banal Bieber än känns så skulle jag själv inte kunna leva utan att lyssna på musik, jag förstår vad viktig musik kan vara – och artisten för den delen – är för ALLA, inte bara ungdomar.

Justin Bieber är som en smoothie gjord på Ted Gärdestad, Benjamin Ingrosso och en Monchichi. Inte min kopp thé alltså men han måste ju få finnas ändå. Både jag och mina två ”målgruppsbarn” tyckte att filmen var en halvtimme för lång (den är 105 minuter) vilket för mig betyder två saker:

1. Det ÄR en ren dokumentär, en sån som gjort sig bättre i Dox på SVT än som långfilm och

2. Tack gode guuud för att jag inte betalade 130 spänn per biljett och såg den på bio i 3D!

 

{ 2 comments… read them below or add one }

Sofia juli 2, 2011 kl. 11:20

Men snälla nån, hur gammal är grabben?! Borde man inte vara åtminstone 30 innan det är dags för nostalgiska bakåtblickar? Det här börjar ju likna de där artisterna som släpper ”Best of”-skivor som är en bladning av deras hittills två utgivna skivor…

Svara

Fiffi juli 3, 2011 kl. 22:21

Sofia:
Hahahaha, jo minst!
Ungefär som när Carolina Gynning skrev sina memoarer. Vad var hon då? 27?

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: