Almodovar-helg: Begärets lag

26 november, 2011

I väntan på en av årets kanske mest intressanta filmer som har biopremär på fredag, Pedro Almdóvars The skin I live in, tänker jag hitta på en grej här på bloggen. Jag tänker ha en Almodovar-helg och fokusera på alla filmer i där Almodóvar och Antonio Banderas samarbetat.

Sex stycken har det blivit och en av dom har jag redan skrivit om här på bloggen: Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (1988). Dom andra fyra tänker jag avhandla här på bloggen under helgen.

Först ut är Begärets lag (La ley del deseo)  från 1987, en film som kallats för regissörens minst publikvänliga film och som har försvunnit lite i skuggan av dom större titlarna.

Pablo Quintero (Eusebio Poncela) är en manusförfattare, en känd sådan, lite av en jet-set-kille och öppet homosexuell. Han lever ett mycket premiskuöst leverne men även om han delar sin kropp med många så är hans själ en mans allena. Juan är hans stora kärlek och det är en hopplös kärlek hur passionerad den än är.

När Juan flyttar till en annan stad dyker Antonio (Antonio Banderas) upp som gubben i lådan. Han uppvaktar Pablo och är otroligt “på” trots att han enligt egen utsago inte ligger med män. Men visst gör han det för Pablo är en man och det är svettiga scener i sänghalmen och Antonio visar mer och mer bevis för att han inte är mentalt stabil på något sätt. Samtidigt handlar filmen om den transsexuella Tina (Carmen Maura) som föddes som Pablos bror men nu är hans syster.

Begärets lag är en köttig film. Den är fysisk, svettig, naken, det går nästan att känna lukten av både testosteron och sperma och som gayfilm betraktad är den skönt filmad helt utan omskrivande och förskönande filter. Jag köper historien mer lättvindligt än många av Almodóvars andra och kanske beror det på att den inte är fullt så skruvad som dom brukar vara. Filmen är dessutom inte riktigt samma färgchock som man är så vad vid när han står bakom kameran och det är faktiskt ganska skönt.

{ 4 comments… read them below or add one }

Sofia november 26, 2011 kl. 20:56

Jättekul minitema måste jag säga!

På många sätt är Almodovar lika kroppslig och gränsöverskridande som Cronenburg men ändå i ett heeelt annat perspektiv 😀

Svara

Fiffi november 27, 2011 kl. 10:04

Sofia:
Kul att du tycker det 🙂

Likheterna med Cronenberg är kanske inte så tydliga på ytan men båda regissörerna är verkligen enastående duktiga på att skapa egna och väldigt personliga världar.
Almodovar är dock liiiiiiite mer fixerad vid ett och samma tema. Sex.

Svara

Sofia november 28, 2011 kl. 07:05

Nää, tycker du?! 😉

Svara

Fiffi november 28, 2011 kl. 09:04

Sofia:
Ja, lite då ;D

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: