Almodovar-helg: BIND MIG, ÄLSKA MIG

27 november, 2011

Ricky (Antonio Banderas) är en nyligen utsläppt mentalpatient som inte känns direkt frisk nånstans. När han kommer ut i friheten kidnappar han din gamla kk, porrstjärnan Marina (Victoria Abril). Han låser in henne i lägenheten och binder fast henne, allt för att hon ska gifta sig med honom vilket är ett beprövat trick som väldigt sällan fungerar.

Bind mig, älska mig är ingen “normal” film. Jag kan knappt beskriva den. För mig är den mer som en massa uppradade scener som visserligen har en röd tråd men som fungerar både ensamma och i grupp.

Marina blir uppvaktad av en gammal man i rullstol som blir så till sig att han börjar åka runt-runt med rullstolen, Ricky ikläder sig hårdrocksperuk och headbangar alldeles oförhappandes, Marina onanerar i badkaret med hjälp av nån slags Scuba Steve, en barnleksak som man drar upp med ett vred i ryggen som plaskar runt med simfötter och cyklop, mannen i rullstol “dansar” med en kvinna på en fest men blir lämnad ensam på dansgolvet men verkar lika glad för det (han känns som en gammal spansk version av Torsk på Tallinn-Roland), Ricky klistar på sig en lösmustasch som gör att han i profil blir porträttlik Tom Selleck (alternativt pizzabagaren i Fruängens centrum 1993). Det finns hur många scener som helst att beskriva men dom gör sig bättre i bild än i text.

Kulörmässigt är denna lite annorlunda än Almodovars andra filmer som mest kretsar kring starka toner av rött och gult. Här är det istället orange som är basen men med många andra kulörer inblandade. Såklart, det är ju Almodovar vi snackar om här. Ennio Morricone har komponerat den fina, glada och ibland lite knäppa filmmusiken och den förhöjer hela filmen.

Jag tycker det här är en bra film, underhållande och mysigt underlig, utflippad men utan att bli alltför weird, vardaglig men färgglad och udda, lite som jag hoppas att livet är för alla.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: