AMERICAN PASTORAL

30 januari, 2017

Har alla kids som glider runt på stan på kvällar och nätter föräldrar som inte bryr sig? Kan ”perfekta” föräldrar få riktiga skitungar till barn? Jag vet inte om det är riktigt DEN frågeställningen American Pastoral vill trycka in i hjärnan på mig som tittar men det är där jag hamnar. Föds barn onda? Hur mycket ansvar har föräldrar för elände ens barn tillskansar andra och när det hemska händer, hur går man vidare, som en familj? Är det ens möjligt?

Swede Levov (Ewan McGregor) är så nära på en perfekt snubbe man kan komma. Duktig idrottsman, framgångsrik handsfabrikör, blond och snygg, kanske den vackraste juden i stan och sen gifter han sig med en skönhetsmiss också! Visserligen är Dawn (Jennifer Connelly) inte judinna men hon lyckas övertala Swedes principfasta far att få gifta sig med hans son ändå. Trots allt. Trots att hon krävde att deras eventuella framtida barn skulle döpas. Hon var alldeles för dock-lik för att den framtida svärfadern skulle kunna säga nej.

Dottern Merry (Dakota Fanning) blir inte så vacker som sin mor och heller inte lika smart som sin far, det känner hon. Hon griper efter halmstrån för att synas och glänsa, en psykolog tror till och med att Merrys grava stamning beror på en känsla av underlägsenhet. Att Merry vill få sina föräldrar att känna sig obekväma. Att hon inte kan tävla mot föräldrarna och därför tar till andra trick.

Merry är en arg tonåring, frustrerande förbannad, hela hela tiden. Hon är högljudd och politisk engagerad, starkt emot orättvisor och Vietnamkriget och hon är inte rädd för att säga sina åsikter. När det lokala postkontoret sprängs och en person dör i attentatet visar det sig att det är Merry som placerat bomben  – och sen försvinner hon.

Det är fem nominerade till Bästa kvinnliga biroll på Oscarsgalan om några veckor och Dakota Fanning är inte en av dessa. Det är jättekonstigt tycker jag. Hon gör något stort av den lilla roll hon har. Jennifer Connelly och Ewan McGregor sköter sig också, det är stabila skådespelare så jag är inte förvånad. Kanske är jag mest förvånad över att Ewan McGregor valt att göra just denna film som sin regidebut.

Filmen är exemplariska en timme och fyrtioåtta minuter men borde kanske ha varit lite längre och DET är det inte ofta jag tycker. Utan att ha läst boken som filmen är baserad på så känns det tydligt att många delar är bortplockade och jag tror filmen hade vunnit på att vara lite…mastigare. Mustigare. Lite MER helt enkelt. Nu är den mest fokuserad på pappa-rollen vilket kanske är naturligt med tanke på regissören men det finns fler karaktärer i historien som hade kunnat få ta mer plats. Men hur jag än vänder och vrider på allt så tycker jag det är en BRA film.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: