ÄNGLAR & DEMONER

19 november, 2009

Att gå på bio och se en Tom Hanks-film är som att hälsa på en gammal mysig släkting som uppklädd i stickad kofta och mjuka tofflor serverar inkokt lax med färskpotatis och eggnog. Sen har han bäddat sängen i extrarummet med mjukt täcke, gammaldags manglat överlakan med monogram och ställt en tickande väckarklocka på sängbordet.

Att höra Tom Hanks prata ger mig ett klädsamt delfinleende och jag känner att jag vill vinka sådär töntigt som bara Forrest Gump kan göra och ropa Hej! Hej! Hur går det för dig? Jag har saknat dig juu!
Jag har precis sett något som man antingen kan kalla “insidan av en bortglömd hundbajspåse” eller så kan man säga Änglar och demoner. Jag skulle kunna skriva massor om filmen. Jag skulle kunna skriva en hel del om min stolsgranne till höger också. Hon som filmen igenom försökte få den jävligt osympatiska pojkvännen att förklara varför han inte ville flytta ihop med henne. Jag skulle kunna skriva om mannen som torrhostade sig igenom filmen ungefär varannan minut eller han som skrek “TYST!” så fort en tredje snubbe lite längre upp i salongen vrålade “ÖH! MAAARCUUUUS, va ä du?”. Men jag gör det inte. Jag koncentrerar mig på Tom Hanks.

Att se Tom är ett varmt återseende oavsett om han sitter ensam på en öde ö med en volleyboll som heter Winston, om han är HIV-skorvig i fejset, om han får mina barn att gråta genom att hålla om sin son Forrest och luta huvudet på sned, om han är konduktör i Polarexpressen eller som vanligt bara kär i Meg Ryan.

Jag tycker om Tom Hanks. Om Änglar och demoner tycker jag mycket, men inte om.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: