YESMAN

19 november, 2009

I hela mitt liv har jag sagt ja.

Jag har sagt ja för att jag vill, för att det verkar kul och för att övervinna mina rädslor när första tanken blir att egentligen VRÅLA nej. Jag har i några enstaka fall sagt ja fast hjärtat sagt nej och ett gäng gånger sagt ja till att hjälpa andra när tiden eller orken kanske borde ha stönat fram åtminstone ett litet litet nej.

Jag känner ibland att jag borde bli bättre på att säga nej. Jag HAR blivit bättre på det, även om min mamma tycker jag borde säga nej till det mesta som händer efter 21.30 då det ”faktiskt är kväll och du borde sova”. Till saken hör att jag inte ser någon anledning att säga nej bara för att säga nej. Om något verkar roligt och jag är jättetrött så är det bättre för mig att säga ja och sova mindre än att tacka nej och sova mer. För jag är inte piggare dagen efter en långsovning än jag är efter en riktigt rolig/blöt/sen kväll.

Jag såg ”Yes man” på bio idag. Den handlar om en man som först säger nej till ALLT och som sen blir omvänd i nåt väckelsemöte och får för sig att han måste säga ja – till allt. För att säga ja till allt är att säga ja till livet.

Vadå?

Säga ja till allt har ingenting med livet att göra. Säga ja till allt är att bli överkörd och utnyttjad och manipulerad, det har ingenting med att ”leva livet” att göra. Men det roliga är att nej-sägare har precis lika svårt att säga ja som ja-sägare har att säga nej.

För oavsett om vi har krulligt hår eller rakt, är långa eller korta, är singlar eller gifta så är vi aldrig nöjda. Det kanske är DET som är att säga ja till livet. Att bli nöjd. Att säga okej, såhär är mitt liv och jag gillar det och gillar jag det inte gör jag något åt det. Jag jämför mig inte med någon annan. Jag säger ja när jag vill och nej när jag vill och det är faktiskt okej. Okej?

Zooey Deschanel är för övrigt en pingla. Jättesöt och jättebra. Hon är filmens absoluta behållning.

Leave a Comment

Previous post:

Next post: