Återtitten: A STAR IS BORN

8 april, 2019

Kan en film ha allt men ändå falla platt? Det kanske är lite orättvist att kalla en 3/5-film för att falla platt men ser man till förväntningar och kärleken från stora delar av världen BORDE ändå A star is born landa på ett högre betyg än en mellanmjölkstrea tycker jag. Ändå var det precis vad filmen gjorde när jag såg den på bio strax efter premiären. Inte en enda cell i min kropp var det minsta gråtsugen trots att i stort sett hela salongen tokgrät. Vad är det för fel på mig? Jag måste ju ta reda på det, jag måste se om filmen!

Jag stoppar blu-rayen i spelaren och trycker på play. Nu är det dags. A star is born förtjänar en återitt om så bara för min fascination för personkemin mellan Bradley Cooper och Lady Gaga. Det är “NÅT” där som gör hela filmen. Dom är EPISKT bra ihop, varenda scen med dom båda i bild fullkomligt glöder. Ändå känner jag inte något, inte denna gång heller. Vad fan är problemet???

Jag försöker analysera det jag ser och när det händer, när vändningen kommer, när filmen tappar mig. För början är ju SÅ bra. Första scenen med Jackson Maine på scen, gaybaren, Gagas ögonbryn, dom första stapplande stegen mot varandra, ärtpåsen, blickarna, när dom gör Shallow tillsammans första gången. Otroligt fint alltihop, så otroligt fint. Sen kommer den där natten, den där första fyllenatten när sexet ligger i luften och vi tror på Den Magiska Natten precis lika mycket som Ally, när hon raggarduschar en snabbis på toan för att vara fräsch, för att duga och vara fin för Jackson och när hon kommer ut har han däckat i soffan som ett ocharmigt fyllesvin.

Jag tror det är där, jag tror det är samma precis nu som då. Jag reagerade starkt även när jag såg första titten, när Jackson vänder sig om i sängen på natten efter att ha blivit nedbäddad av storebror och börjar kyssa Ally. Det är nåt med stanken där som får det att vända sig i min mage. Den där kärleksscenen är verkligen inte kärlek för mig, den är bara äckel. Bakfull-alternativt-fortfarande-full svettig karl som stinker alkohol och otvättad kropp, alltså det är inte SÅ romantiskt direkt.

Samtidigt är det den andra sidan, jag kan verkligen förstå vad Ally ser i Jackson. Han är asfin. Den där uppknäppta skjortan och det håriga bröstet som anas i öppningen, värmen i den blå blicken, frisyren, han är ytligt sett urtypen av en MANLY MAN. Jag kan förstå vad Jackson ser i Ally också. Hon är så naturlig, så vanlig och i hans knasiga värld av slickepottar och ja-sägare är det klart att Ally är en frisk fläkt.

Det är mycket av filmen jag kan förstå rent objektivt men väldigt lite som når in i hjärtat. Kanske beror det på att jag inte har egna erfarenheter av alkoholism i nära relationer, inte på detta sätt. Jag kan bara anta att filmen tar sig betydligt närmare om man har det. Inte ens slutet knockar mig. Allys sista sångnummer är det finaste i hela filmen, speciellt med dom inklippta scenerna från pianot när Jackson sjunger sången själv, men ändå, ÄNDÅ är jag inte i närheten av att ens trilla en liten enstaka tår.

När filmen var slut klickade jag fram till deras framträdande på Oscarsgalan och dessa minuter ger mig betydligt mer rysningar än hela filmen. Det är kemin, den där episka kemin dom emellan, den är allt. Den håller filmen under sina armar precis som den håller i alla deras gemensamma uppträdanden. När dom tittar på varandra, det känns verkligen inte spelat. KAN man spela så bra? Jackson och Ally klår Jack och Rose alla dagar i veckan men klår dom Rocky och Adrian? Euhm…nääääeeeeej.

När jag såg filmen 2018:

När jag såg filmen 2019:

Leave a Comment

Previous post:

Next post: