Återtitten: MAMMA MIA!

25 juli, 2018

Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas“, stod det i Lukasevangeliets andra kapitel om jag inte missminner mig. På den här bloggen står det idag “Och det hände sig sommaren 2018 att Fiffi fick ett påbud av sig själv att se om första Mamma Mia-filmen som hon faktiskt inte sett sen det begav sig för tio år sedan“.

Vadan detta kanske du undrar? Ja, jag kan inte skylla på något annat än ren nyfikenhet. Hur håller sig filmen med uppföljaren i färskt minne? Hur lyckades manusförfattarna få ihop storyn? Jag har liksom aldrig tyckt att det behövdes en andra film, den första var alldeles tillräcklig.

Sophie (Amanda Seyfried) skulle gifta sig med sin Sky (Dominic Cooper) och hon vet vid 20-års ålder fortfarande inte vem som är hennes riktiga pappa. Mamma Donna (Meryl Streep) har tagit hand om henne alldeles själv och det har väl inte gått någon nöd på någon av dom men Sophie är nyfiken och nu har hon luskat ut namnen på dom tre män som skulle kunna vara hennes pappa och bjudit in dom till bröllopet utan att Donna vet nånting.

Alltså, jag vet inte vad det är, men filmjäveln sätter mig i nån slags lyckobubbla som är helt absurd. När Donna and the Dynamos kör igång Super Trouper och Bill (Stellan Skarsgård), Harry (Colin Firth) och Sam (Pierce Brosnan) dyker upp och dom alla ler från öra till öra när dom ser sin gamla kärlek så får jag en episk gåshud på armarna. Det är nåt så jävla SNÄLLT över hela filmen som gör mig alldeles lycklig. Den här grundgrejen att alla faktiskt gör sitt bästa, det här med förlåtande, förståelse, att kunna förenas i något större.

Colin Firth har lyckats charma all världens kvinnor med sin tafflighet i många filmer (Hej Love Actually, hej Bridget!) och här gör han “sin grej” med millimeterprecision. Han är ljuvlig fanimej! Och Meryl Streep är SÅ mycket bättre än jag mindes henne. Det som jag kanske såg som överspel när jag såg filmen första gången har fått en förklaring i och med andra filmen, när man fick se henne som ung och hur hon var då.

Egentligen är alla karaktärer mer intressanta nu vid en omtitt eftersom alla fanns med i uppföljaren på ett eller annat sätt. Storyn har knutits ihop på ett sätt som gör att man faktiskt lika gärna kan se den här filmen efter den andra. Att den här filmen är baserad på dom stora hittarna och uppföljaren på “B-sidorna” har verkligen ingen som helst betydelse. Musiken är otroligt bra i båda filmerna och för handlingen framåt på ett mycket smart sätt.

Som musikal är Mamma Mia i det närmaste perfekt med sin blandning av humor, allvar, mysighet och lökighet. Jag tycker inte filmen är riktigt lika sorglig som jag tyckte vid första tittningen men den allvarsamma biten i filmen funkar verkligen fint. Nu när jag inte blev så himla gråtig som sist (bara….hm….en del. Äh, kom igen, vem försöker jag lura?!?! Tack GUD för att jag såg filmen ensam den här gången, det är inte snyggt alltså att fulgråta på detta vis…) kommer jag dessutom att orka/vilja se om filmen fler gånger för det är verkligen en smällkaramell. Jättehärlig, precis som uppföljaren. Men…glöm inte näsduken. Näsdukarna. Grabba en hel förpackning!

När jag såg filmen 2008:

När jag såg filmen 2018:

Här är mina tankar om Mamma Mia! Here we go again.

{ 7 comments… read them below or add one }

Sofia juli 25, 2018 kl. 09:04

Kan man inte säga något snällt (om en film) ska man inte säga något alls. Så… 😀

Svara

Fiffi augusti 7, 2018 kl. 12:53

Sofia:
Såååå…..om det är på det sättet….kommer man att få läsa en text hos dig om uppföljaren eller avstår du från att skriva om den? 🙂

Svara

Sofia augusti 8, 2018 kl. 20:21

Den här har jag ju redan utgjutit mitt hat över 🙂

Svara

Fiffi augusti 8, 2018 kl. 20:25

Sofia:
Ja, jo, det har jag koll på men jag tänkte på 2:an 🙂

Svara

Sofia augusti 9, 2018 kl. 09:37

Den som väntar på något gott… Den är på ingång 🙂

Svara

filmitch juli 26, 2018 kl. 22:40

Jag som gillar musikaler är ljummen inför denna. Dels för att jag inte tål Amanda Seyfred – hon påminner mig om de där gråtande barntavlorna och dels för att jag har svårt för folk som skriker IRL och på film och i den här filmen slits det ut stämband på löpande band. Tyvärr för det görs alldeles för få musikaler 🙁

Svara

Fiffi augusti 7, 2018 kl. 12:54

filmitch:
Håller med om Seyfried, hon är filmens svagaste kort (även om hon sjunger fint). Det är “nåt” med henne som man antagligen antingen tokgillar eller verkligen stör sig på.

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: