THE ONLY LIVING BOY IN NEW YORK

Tycker du postern andas nån obskyr Michael Haneke-film med Isabelle Huppert i huvudrollen? Jag kan säga att ingenting kunde vara mer fel.

Det här är höst-mys-i-pys med ALLT du kan tänka dig att du vill se i ett höst-mys-i-pysigt New York. Central Park i höstfärger, vyer, inzoomade entréer, lugn pianomusik och låtar med Lou Reed, Herbie Hancock, Bob Dylan och – givetvis – Simon&Garfunkel.

Det är en mysig Pierce Brosnan, det trevliga Cynthia Nixon (aka Sex and the City-Miranda som tidigare i år försökte bli guvernör i New York), det är Jeff Bridges med bra hår, Kate Beckinsale som love interest och nykomlingen Callum Turner i huvudrollen som Thomas Webb, hipsterkillen med korta byxor, strumplösa skor, bångstyrigt hår och Clark Kent-glasögon.

Filmen är regisserad av Marc Webb, mannen bakom The Amazing Spider-man-filmerna och (500)Days of summer och jag måste ju erkänna att dagens film har mer gemensamt med den sistnämnda än dom första två. För egen del blev filmen en välbehövlig låtsas-semester i den där staden som är så jäkla trevlig men som ger alldeles för mycket jetlag för att jag ska orka åka dit så ofta. Tänk vad nittio minuter film ändå kan uträtta! Häftigt ju! New York om hösten, är det inte bland det mysigpysigaste man kan tänka sig? Ungefär som Fargo på vintern och Varberg på sommaren.

Filmen finns att hyra på Itunes.

Återtitten: MAMMA MIA!

Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas”, stod det i Lukasevangeliets andra kapitel om jag inte missminner mig. På den här bloggen står det idag ”Och det hände sig sommaren 2018 att Fiffi fick ett påbud av sig själv att se om första Mamma Mia-filmen som hon faktiskt inte sett sen det begav sig för tio år sedan”.

Vadan detta kanske du undrar? Ja, jag kan inte skylla på något annat än ren nyfikenhet. Hur håller sig filmen med uppföljaren i färskt minne? Hur lyckades manusförfattarna få ihop storyn? Jag har liksom aldrig tyckt att det behövdes en andra film, den första var alldeles tillräcklig.

Sophie (Amanda Seyfried) skulle gifta sig med sin Sky (Dominic Cooper) och hon vet vid 20-års ålder fortfarande inte vem som är hennes riktiga pappa. Mamma Donna (Meryl Streep) har tagit hand om henne alldeles själv och det har väl inte gått någon nöd på någon av dom men Sophie är nyfiken och nu har hon luskat ut namnen på dom tre män som skulle kunna vara hennes pappa och bjudit in dom till bröllopet utan att Donna vet nånting.

Alltså, jag vet inte vad det är, men filmjäveln sätter mig i nån slags lyckobubbla som är helt absurd. När Donna and the Dynamos kör igång Super Trouper och Bill (Stellan Skarsgård), Harry (Colin Firth) och Sam (Pierce Brosnan) dyker upp och dom alla ler från öra till öra när dom ser sin gamla kärlek så får jag en episk gåshud på armarna. Det är nåt så jävla SNÄLLT över hela filmen som gör mig alldeles lycklig. Den här grundgrejen att alla faktiskt gör sitt bästa, det här med förlåtande, förståelse, att kunna förenas i något större.

Colin Firth har lyckats charma all världens kvinnor med sin tafflighet i många filmer (Hej Love Actually, hej Bridget!) och här gör han ”sin grej” med millimeterprecision. Han är ljuvlig fanimej! Och Meryl Streep är SÅ mycket bättre än jag mindes henne. Det som jag kanske såg som överspel när jag såg filmen första gången har fått en förklaring i och med andra filmen, när man fick se henne som ung och hur hon var då.

Egentligen är alla karaktärer mer intressanta nu vid en omtitt eftersom alla fanns med i uppföljaren på ett eller annat sätt. Storyn har knutits ihop på ett sätt som gör att man faktiskt lika gärna kan se den här filmen efter den andra. Att den här filmen är baserad på dom stora hittarna och uppföljaren på ”B-sidorna” har verkligen ingen som helst betydelse. Musiken är otroligt bra i båda filmerna och för handlingen framåt på ett mycket smart sätt.

Som musikal är Mamma Mia i det närmaste perfekt med sin blandning av humor, allvar, mysighet och lökighet. Jag tycker inte filmen är riktigt lika sorglig som jag tyckte vid första tittningen men den allvarsamma biten i filmen funkar verkligen fint. Nu när jag inte blev så himla gråtig som sist (bara….hm….en del. Äh, kom igen, vem försöker jag lura?!?! Tack GUD för att jag såg filmen ensam den här gången, det är inte snyggt alltså att fulgråta på detta vis…) kommer jag dessutom att orka/vilja se om filmen fler gånger för det är verkligen en smällkaramell. Jättehärlig, precis som uppföljaren. Men…glöm inte näsduken. Näsdukarna. Grabba en hel förpackning!

När jag såg filmen 2008:

När jag såg filmen 2018:

Här är mina tankar om Mamma Mia! Here we go again.

MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN

Okej. För att ta det från början. Jag trodde aldrig att jag skulle gilla första Mamma Mia lika mycket som jag gjorde. Första tjugo kändes mest som dålig karaoke och jag har inget nära förhållande till ABBA och deras musik så jag var liksom…skeptisk. När filmen sen var slut var jag i det närmaste golvad. Golvad av positiv energi och känslor. Galet va? Spooky nästan. Men filmen lyckades ta mig till en värld som jag fattar inte finns men som jag gillade att vara i. Jag ville vara en Dancing Queen på bryggan, jag ville sjunga Slipping through my fingers till min dotter och framförallt ville jag ha tre pappor som var som Harry (Colin Firth), Sam (Perce Brosnan) och Bill (Stellan Skarsgård). Lyllos Sophie (Amanda Seyfried)!

Hur mycket jag än gillade Mamma Mia när den kom 2008 så har jag inte haft en enda tanke på att det behövs en uppföljare. Peppen på Mamma Mia Here we go again har därför inte varit så stor från mitt håll och inte blev den starkare när jag såg trailern som var och är rent bedrövlig. Hur som helst, det är klart jag tassade iväg och såg filmen. Och det är klart att jag hade läst recensioner. Det gick inte att undgå att höra hejaropen och applåderna, att folk som sett den var som tossiga för att den var SÅ BRA.

Så det är klart jag var inställd på att jag skulle gilla filmen, därför blev jag förvånad när jag satt där och minuterna gick och det kröp i kroppen. Alltså, såååå lökigt! Usla versioner av låtarna, överspel. Återigen kom känslan av att det är dålig karaoke jag sitter och tittar på, att det här verkligen inte är en bra gjord film. MEN, det är som att filmjäkeln återigen har en liten liten glasskopa och med den gröper den sig in i min kropp och sen sitter jag där med tårar på kinden och ler som en tok och känner mig helt jävla ABBA-frälst.

Sophie (Seyfried) har vuxnat på sig, mamma Donna (Meryl Streep) har dött och Sophie har renoverat det grekiska hotellet till hennes ära. Hon har inga andra planer än att stanna på ön men killen hon skulle gifta sig med i förra filmen, Sky (Dominic Cooper), är inte lika säker på att det är det han vill. Dom gör slut, Sophie blir hjärtekrossad men det är en invigning som ska genomföras, en pappa är på plats (Brosnan) och den grekiske ”platschefen” (Andy Garcia) gör sitt bästa för att logistiken ska funka.

Detta är själva upptakten till en film som i många stycken faktiskt ÄR bättre än originalet. Storymässigt tycker jag att dom fått till det riktigt klämkäckt faktiskt, speciellt med återblickarna med Donna (Lily James) och männen som blev ”papporna”.

Amanda Seyfried sjunger fint men annars är hon filmens svagaste kort, ingen av papporna kan sjunga alls men är ändå charmigast, Lily James är som ett sprudlande kärnkraftverk och Andy Garcia är som alltid härlig. Cher ser ut som om hon är gjord av sminkad kexchoklad och Christine Baranski skulle man vilja ha som partypolare. Det är helt enkelt ett mysigt gäng man får hänga med och två timmar gick så HIMLA fort.

Direkt när filmen var slut kände jag att den var uppe på samma betyg som ettan och nosade men då jag ”slapp” fulgråta den här gången tänkte jag att en trea blir ett alldeles lagom betyg. Men, efter någon dag eller två vill jag inget annat än att SE OM FILMEN. Hela tiden! Och då är det ingen trea banne mig! Hej fyran! Den här filmen ÄR lika bra som ettan. Minst!

Jag såg filmen i Salong 1 på Filmstaden Linköping och det kan ha varit den gråaste och tristaste biograf jag någonsin befunnit mig i. I alla fall om man ser till foajen. Salongen i sig var okej, man satt liksom lågt ner i fåtöljerna och det var mysigt. Bra ljud och bild för övrigt. Inget ”biljud” från publiken annat än nynnande till sånger samt snyftande och sånt gillar man ju.

PS. När jag kom hem hade jag såg craving efter att se om filmen att jag köpte första filmen på Itunes och såg om den istället. Hur DET gick får du läsa om imorgon. DS.

MARRIED LIFE

Om man skulle visa den här filmen för ungdomar som är på väg in i vuxenlivet så tror jag alla skulle spy. Eller bli ledsna. Eller uppgivna. Eller en kombo av alla tre.

Alla vi vuxna som ser filmen kan nog ändå köpa det faktum att gnider man lite på ytan på alla gifta par så hittar hemligheter av alla de slag. Att Married Life är en film som liksom kokat ner alla äktenskapliga problem till en buljongtärning, det är på nåt vänster ganska…behagligt. Behagligt både för att man själv inte är en av personerna i filmen och behagligt för att skådespelarna i filmen gör sitt jobb så hemskt bra.

Chris Cooper är magisk här, fan alltså vad bra han är. Hans fru spelas av Patricia Clarkson och det är alltid en ynnest att se henne agera. Pierce Brosnan och Rachel McAdams har inte riktigt lika mycket att jobba med men dom gör sina roller mycket bra.

Married Life är ett litet sevärt svart otrohetsdrama med en Chris Cooper i absolut högform.

DEN ENGELSKA ROMANTIKERN

How to make love like an Englishman. Some kind of beautiful. Den engelska romantikern. Teach me love. Kärt barn har många namn men gäller detsamma på filmer som begåvats med ett pärlband av titlar. Är detta en ”kär” film?

Efter att ha sett busskrocken Urge med Pierce Brosnan i en ledande roll kände jag ett desperat behov av att se honom i en mer ”normal” roll i en ”vanligare” film för att få tillbaka lite av den grundrespekt jag ändå har för karln. Och se, min sluga baktanke gick hem!

Här spelar Pierce Brosnan Richard, en poesiprofessor på Camebridge med förkärlek för romantiska författare och när han går igång och energiskt orerar om passion i skrift sitter salens alla kvinnliga studenter och trånar. Tänk lektionsscenen med Indiana Jones och tjejen som skrivit ett meddelande på ögonlocken. Ta det gånger hundra. Typ.

Kate (Jessica Alba) är en av dom trånande tjejerna men det hennes klasskamrater inte vet är att hon dejtat sin lärare ett halvår och att det börjar bli dags för honom att träffa resten av hennes familj. Som systern Olivia (Salma Hayek) till exempel, den undersköna kvinnan Richard precis flirtat med i en bar. Han kan liksom inte låta bli då han är en ”romantiker” ut i fingerspetsarna.

Det är såklart upplagt för komplikationer, för relationsbergochdalbanor MEN kanske inte på det sätt man först trott. Dialogen är riktigt fräck och det är härligt att se både Salma Hayek och Pierce gå loss ordentligt både verbalt och i fysiskt ”överspel” i vissa scener.

Jag skulle säga att filmen är VÄLDIGT sevärd trots det kanske låga betyget. Det blev en trea på grund av att det är en film jag glömde strax efteråt men under tiden jag såg den var jag mycket underhållen.

 

Stephen King-tisdag: GRÄSKLIPPARMANNEN (1992)

Den enda film jag fått önskemål om att ha med i detta tema är dagens, Gräsklipparmannen. Det var Sofia som till och med krävde en text om den och vem är jag att säga nej till detta?

Det visade sig dock vara svårare än jag trott att hitta filmen och att skriva en recension enbart baserad på mina minnen från biobesöket för 24 år sedan fanns inte på kartan. Det var bara att leta och att helt sonika beställa den på Import-bluray – på tyska!

Det stod i informationen om filmen att det gick att se den med engelskt tal men när jag skulle köra igång den visade det sig att det inte var fullt SÅ lätt. Hur många gånger jag än klickade på rätt inställning så började Pierce Brosnan snacka tyska. Okej, jag hade säkert förstått filmen tillräckligt bra även på ”fel” språk men det kändes inte riktigt rättvist, jag vill ju kunna bedöma den någorlunda korrekt ändå.

Men skam den som ger sig. Jag lyckades till slut få skivan att fatta vad jag ville och filmen startade och allt var frid och fröjd ända tills jag insåg att det var ETTHUNDRATJUGOFYRA år sedan filmen gjordes. Det ser så ut på effekterna i alla fall. Filmer som på nåt sätt handlar om TV-spelsgrafik blir jättefort våldsamt förlegna och Gräsklipparmannen är ett utmärkt exempel på det. Det är i långa stunder så lökigt att jag inte kan ta filmen på minsta allvar och det verkar som att jag inte är ensam om det, till och med Stephen King själv verkar hålla med.

Filmen hette nämligen till en början ”Stephen King’s The Lawnmower Man” men King stämde producenterna då han ansåg att filmen inte påminde om hans novell ens det allra minsta, förutom titeln och en enda scen. Och han verkade ha fått rätt eftersom titeln ändrades och all övrig info om vilken skrift filmen baserats på. Frågan är hur filmen hade tagits emot UTAN Stephen Kings namn i sammanhanget? Jag tror till exempel inte att jag sprungit benen av mig till biografen utan den tron och vetskapen. Filmen har ändå spelat in tre gånger sin budget och måste ändå ses som rätt lyckad rent ekonomiskt. Så lyckad som film är den dock inte.

Jaff Fahey lyckas transformera sig från efterbliven gräsklipparman till hunk med hjälp av mindre och mindre kläder samt balsam och en hårborste och Pierce Brosnans vetenskapsman gör sig allra bäst med bar överkropp.

En tanke där…. Pierce Brosnan utan tröja kan rädda nästan vilken film som helst va?

.

 

 

En liten parentes, jag tyckte inte filmen var särskilt bra även 1992… Nästa vecka dyker det upp en Stephen King-film där han är betyyyydligt mer inblandad än här.

 

BRÖLLOP I ITALIEN

På svenska heter dagens film Bröllop i Italien. Den engelska titeln är Love is all you need. Den danska originaltiteln är dock Den skaldede frisør, alltså – på svenska – Den skalliga frisören. Det intressanta är att alla dessa tre titlar tillsammans beskriver filmen alldeles på pricken rätt.

Filmen handlar nämligen om Ida (Trine Dyrholm) som är frisör och under sin fina peruk är hon skallig. Hennes cellgiftsbehandling av bröstcancern är avklarad, hon är för tillfället friskförklarad och hon tackar nej till att återskapa det borttagna bröstet då hennes man Leif (Kim Bodnia) ”mest ser till insidan och antagligen inte ens märker att det är nåt som saknas”.

Med dessa höga tankar om sin man är det klart Ida blir överraskad när hon kommer hem efter en koll på sjukhuset bara för att hitta mannen i doggystyle-position på soffan med sin blonda (typ) 22-åriga ekonomiassistent. Va fan! Dom skulle ju börja leva nu! Dom skulle börja blicka framåt och framförallt skulle dom ju åka till Italien tillsammans och se dottern Astrid (Molly Blixt Egelind) gifta sig med sin Patrick (Sebastian Jessen)!

Mitt i alla dessa kaosochpaniktankar ska Ida backa ut från en parkeringsplats och kör rakt in i sidan på en betydligt flådigare bil som precis skulle passera. Ut kommer en man i kostym, jäktande, skrikande, irriterad. Philip (Pierce Brosnan) är chef för ett stort frukt-och-grönsaksföretag och har annat att göra än att lösa försäkringsfrågor och parkeringsskador med en vimsig medelålders kvinna. Han ska ju till Italien. Han son ska ju gifta sig!

Hur jag hamnade framför Bröllop i Italien i förstaläget har jag ingen aning om, jag zappade väl på Itunes som vanligt och bytte från den skräckfilm jag tänkte hyra till den här. Bara sådär. Och ibland blir ”bara sådär” så himla bra! Det här var nämligen en otroligt fin film!

Visserligen är det JU en saga att en tiopoängare som Pierce Brosnans Philip skulle finnas i verkligheten – och än mer saga att han då skulle bete sig som han gör – men man kan väl drömma? Trine Dyrholms Ida är inte lika mycket av en sagofigur men hon är en komplex person och ingen ”vuxen Askunge” eller så. Det händer skit i alla rollfigurernas liv, ingen är perfekt, alla är lite trasiga, lite rassliga och samtidigt lite underbara.

Det här är en film som kan muntra upp den gråaste av dagar!

NO ESCAPE

I filmens början sitter Jack Dwyer (Owen Wilson) i ett flygplan tillsammans med frun Annie (Lake Bell) och deras två söta små döttrar. Ett nytt kapitel ska börja i familjen Dwyers liv när dom nu flyttar från Austin, Texas till ett icke namngivet land nånstans i Sydostasien (tror jag det är). Jack ska jobba och resten av familjen ska göra det resten av familjen alltid gör bäst när det är en i familjen som drar in stålarna: mest vara bihang.

Dwyers hinner knappt landa och checka in på hotellet innan otäckheterna börjar. Jack ger sig ut för att hitta en amerikansk dagstidning och han tycker på allvar att det är förvånande att den lilla kiosken inte har en färskare tidning än en tre dagar gammal dito. Jag tänker mer varför SKULLE dom ha dagens USA Today? Vore inte det MER konstigt?

Nåja. I sitt tidningsletande hamnar Jack bokstavligt talat MITT I ett upplopp mellan poliser och rebelliska  invånare, något som visar sig vara en statskupp som är både aggressiv och blodig. Dom aggressiva asiaterna har inga skrupler över huvud taget och speciellt inte när dom får korn på vita västerlänningar. Dom beter sig nästan som zombies som vädrar människomat, dödar iskallt och beter sig helt oresonligt.

Det är den här delen av filmen som är svårast för mig. Den drar igång funderingar och tveksamheter i min hjärna kring den helt onyanserade synen på dessa asiater som framställs som rätt igenom tok-onda. Samtidigt tänker jag att detta inte är den typen av film som ska (eller bör) vara argumenterande eller förklarande, det här är en spännande film som handlar om en familj som sitter i skiten i ett främmande land och mer än så är det faktiskt inte.

No Escape är en spännande actionfilm som känns väldigt verklig. Jag hade noll problem med att känna att jag ”var där” och paniken man skulle ha som förälder när man inte kan se till att ens barn är i säkerhet. En helt klart sevärd film – om man kan stänga av den ifrågasättande delen av hjärnan.

Vi snackar mer No Escape avsnitt 12 av Snacka om film. Steffo öser beröm över filmen kan man säga. Minst sagt.

Fredagsfemman #187

5. Sveriges Oscarsbidrag

Nu i veckan offentliggjordes vilken film som blev Sveriges Oscarsbidrag 2015. Det blev Roy Anderssons film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron . Jag har egentligen ingenting att tillägga annat än att säga grattis till Roy och hoppas att oscarsjuryn ids ta filmen till sig och rösta den vidare till en riktig nominering.

.

.

.

4. No Escape

Jag missade No Escape på Malmö Filmdagar men har hört himla mycket bra om den så jag hoppas hinna med ett biobesök i helgen. Owen Wilson, Pierce Brosnan, en familj som sitter i skiten och nagelbitarspänning. Peppen!

.

.

.

3. Tom Cruise kan inte känna sitt ansikte

Jag kan inte höra The Weknds hitlåt I can´t feel my face utan att tro att det är Tom Cruise som sjunger. Alltså, jag vet inte huuur många gånger jag sett det här klippet när Cruise och Jimmy Fallon har lyp sync battle. Har du inte sett det? Här är det! Enjoy!

.

.

.

2. Frida Hallgren

Man kan tycka och tänka en hel del om filmen Så ock på jorden (som har biopremiär idag) men jag tror alla kan enas om att Frida Hallgren är alldeles lysande som Lena.

.

.

.

1. Filmspanar-Fredrik och Hasse Ekman på MOMA

Det är en självklar etta på dagens lista, supergiven på alla sätt och vis. Den 9-15 september händer det nämligen något ytterst häftigt på Museum of Modern Arts i New York. Med anledning av Hasse Ekmans 100-årsdag (han skulle ha fyllt 100 den 10:e september) anordnas en utställning på muséet och hela tio filmer ska visas, flera av dom visas för allra första gången i USA. Vår eminente filmspanarvän och tillika Hasse Ekman-expert Fredrik har jobbat – och jobbar – med detta och kommer vara på plats i New York. Det är alldeles storslaget häftigt det här! Läs mer om utställningen här.

.

.

007-helg: VÄRLDEN RÄCKER INTE TILL

Det är nåt med Pierce Brosnan som James Bond som gör att jag köper rubb och stubb. Han funkar på mig. Det tar femton sekunder för mig att ställa in fokus på filmen, det säker bara badabiiiiiing och sen är jag där, kvar, filmen ut. Det är svårt att värja sig när båtjakten på Themsen drar igång, det där är Bond på riktigt tänker jag, sätter händerna under låren, lutar mig lite framåt och ser nöjd ut utan att blinka.

När filmen är slut tänker jag att det här faktiskt är en bra bondfilm – på riktigt. Storyn är bra, actionscenerna hisnande och välgjorda, Judi Dench är M (och bara DÄR hamnar filmen på plus jämfört med äldre filmer) och jag har inte mycket att klaga på gällande bondbrudarna med Sophie Marceau i spetsen. Denise Richards är väl ingen favorit direkt men jag retar mig betydligt mindre på henne nu än jag gjorde när jag såg filmen för fjorton år sedan. Kors i taket. Då tyckte jag hon var superbimbo i nån sorts läkar-disguise och nu tycker jag samma sak men orkar inte riktigt bli förbaskad. Det finns liksom så många bondbrudar som är tusen gånger värre.

Första filmen ut var alltså inte så pjåkig. Sex filmer kvar.

Mina filmbollarkollegor tyckte såhär: Filmitch 7/10, Fripps filmrevyer 4/5 och Movies-Noir 2,5/5. Klicka på namnet för att komma till respektive bloggares recensioner av filmen.

GOLDENEYE

Att se film tillsammans med ett gäng ungdomar kan vara klurigt. Att välja ut en Bondfilm att se tillsammans med ett gäng ungdomar som inte kan stava till Sean Connery är inte heller så lätt, eller att dom ser på filmer gjorda på nittonhundratalet som ”gamla” – Forrest Gump exkluderad.

Det som gjorde att jag kunde utröna ett liiitet jubel när Goldeneye hittades på hyllan var att Izabella Scorupco inte bara var Bond-brud utan även ”känd från TV” och att Pierce Brosnan var ”pappan i Remember me”. Således var hela gänget rätt när filmen började, en inställning som alltid hjälper en bra bit på traven.

För egen del minns jag Goldeneye som en perfekt Bondfilm, den första jag såg på bio som jag verkligen gillade och kanske berodde det på att Pierce Brosnan – för mig – var känd både från TV och som Remington Steele. Jag fick en riktig WOW-kick av filmen och trots att jag inte sett om den sen dess så håller jag den som nummer två i Bästa-Bondfilmer-genom-tiderna-listan (jag vet dock att många ser den som bottenskrap). Hur som helst, en spännande grej både att se om den och att se den med kids som tycker att Bond = Skyfall.

Jag får en liten svindelkänsla i magen när filmen börjar. Ja just ja! Bungyjumpet! Så härligt! Filmen tuggar sig vidare och presenterar Sean Bean. ”Där är ju han i Game of thrones! Han är skurk i ALLA filmer och han är en skurk som alltid DÖR i alla filmer”, säger en av tonåringarna och jag kan inte göra annat än att nicka förnöjsamt. Där är en som fattat grejen och som genomskådat baksidan av typecasting.

Det som förvånar mig med Goldeneye är att den inte åldrats så snyggt. Några av actionsekvenserna håller jättebra men flera känns väldigt mossiga, något som ungdomarna inte verkar känna av alls. Dom gillar det här och jag får nostalgiklump i magen och Xenia Onatopp (Famke Janssen) som har världens coolaste bondbrudsnamn imponerar inte på gänget alls. Inte Izabellas Natalya Simonova heller, hon som jag ser som den första på riktigt intelligenta bondbruden. Filmen däremot, den funkar. Hela gänget gillade den och så även jag även om den fräschör jag upplevde 1995 nu har transformerats till charm och inte mer än så.

Vi försökte enas om ett betyg och det gick förvånadsvärt lätt. Samtliga närvarande sa fyra och jag håller med men dom sa en annan sak som jag INTE håller med om. ”Goldeneye är bättre än Skyfall”. Inte en chans säger jag, men jag satt å andra sidan bredvid när dom sov sig igenom andra halvan av Skyfall. Här var dom übervakna hela filmen igenom. Bra betyg för en ”gammal” Bond.

Fripps filmrevyer håller som bäst på att metodiskt beta sig igenom hela Bondserien och här är hans tankar om Goldeneye. Movies-Noir är inte nådig mot filmen och Filmitch tycker såhär.

Tre om en: Grattis Patricia Clarkson!

Idag fyller Patricia Clarkson 53 år.

Jag tycker hon är en extraordinär skådespelare och en kvinna som får alldeles för lite uppmärksamhet för sitt arbete och det vill jag råda lite bot på nu.

Jag har förutom dom tre filmer jag skriver om idag skrivit om en hel radda andra filmer med denna fantastiska kvinna i rollistan. Klicka på filmtiteln om du vill läsa mer. En dag, Friends with benefits, Vicky Cristina Barcelona, Kärlek på menyn, Main Street, Easy A, Lars and the real girl, Shutter IslandLöftet, Den gröna milen och Blind Date.

CAIRO TIME (2009)

Juliette (Patricia Clarkson) reser till Kairo för att semestra med sin make Mark som redan är på plats. Han jobbar för FN (?) och har av nån anledning blivit försenad men Marks bästa vän (och fd kollega?) Tareq håller frugan Juliette sällskap under tiden. På dagarna upptäcker dom den gigantiska staden, på kvällarna upptäcker dom varandra.

Hur fint filmat det än är, hur många pyramider i motljus jag än får se, hur bra Patricia Clarkson än är å är denna ”passionerade kärlekshistoria” sjukt icketrovärdig och jag gäspar värre än Trötter i soffan trots att jag är pigg som en mört. Jag har varit i Kairo två gånger och ingen av dessa gånger har jag upplevt staden som något som gör sig på bild i resekataloger men här är det så vackert och så städat och så icke-kaotiskt att jag nästan – men bara nästan – blir förbannad.

Kairo är en av dom mest ocharmiga städer jag varit i. Det är skitigt, otäckt, stenhårt, fullkomligt galet, det luktar illa och verkar skötas lika dåligt som det luktar. Det är ingen stad jag skulle åka till på kärlekssemester till. Kanske är det mina åsikter som lägger sordin för det filmiska här eller så är filmen helt enkelt bara trist. Jag vet inte. Jag vet bara att Patricia Clarkson är en lysande stjärna på filmhimlen och att jag tycker om henne.

THE STATION AGENT (2003)

Finn (Peter Dinklage) är dvärg och älskar tåg. Olivia (Patricia Clarkson) sörjer sin skilsmässa och sin döde son. Joe (Bobby Cannavale) är ensam och säljer kaffe.

Ensamma och lite trasiga människor som gör saker tillsammans är precis lika intressanta i verkligheten som på film. Jag älskar att se dokumentärer om folk som många etiketterar som ”knasbollar” men som egentligen bara samlar på kissmyror eller gillar att sova i tält. När människor som är vana att vid ensamhet hamnar i ett sammanhang så händer nåt. Gruppdynamiken funkar inte som brukligt, det blir spännande att titta och det känns nästan lite fult.

The Station Agent är som ett tittskåp. Jag som åskådare ser och begrundar, känner med och känner för och i vissa fall känner jag ingenting. Till en början blir jag rätt irriterad på Finn som bara är liten och svår och jag måste säga att både Olivia och Joe ska ha cred för att dom orkar tjata sig in i hans liv. Många hade gett upp långt tidigare och frågan är hur många chanser en människa bör få i sitt liv innan han/hon gjort sig oförtjänt av nya vänner.

Filmen börjar torftigt och kanske lite segt men det tar sig, den tuffar liksom på (häpp!). Det är en fin film med fina skådespelarinsatser och jag blir varm i magen.

MARRIAGE / MARRIED LIFE (2007)

Det fanns – och finns kanske? – sammanhang där en skilsmässa är det mest förödmjukande som kan hända en familj. För Harry Allen (Chris Cooper) och hans fru Pat (Patricia Clarkson) är det så.

Harry har efter många års äktenskap fått nog av Pats oförmåga att visa andra känslor än dom sexuella, han vill helt enkelt ha ut mer av en relation, komma närmare kvinnan han lever med. När han träffar den mycket yngre superblondinen Kay (Rachel McAdams) upplever han en närhet han inte kan eller vill leva utan. Men han kan inte skilja sig, Pat skulle inte fixa det. Så vad gör Harry mer än att prata med sin bästa polare Richard (Pierce Brosnan)? Jo. Han planerar giftmord.

Marriage utspelar sig i USA på 40-talet med allt vad det innebär av floskler, lagda lockar och perfekt målade röda läppar och det kan ju vara gulligt – eller ganska tråkigt. Jag tycker det här blir rätt segt trots att Pierce Brosnan används som berättarröst.

I don´t know how she does it

Kate Reddy (Sarah Jessica Parker) har ett såntdär högavlönat och glassigt resa-runt-på-torra-möten-och-prata-med-gubbs-i-grå-kostym-jobb, ett sånt där jobb vars titel går att uttala med inte förstå.

Kate är gift med Richard (Greg Kinnear, här i en klädsam frisyr ungefär fem centimeter längre än brukligt). Dom bor stort och charmigt stökigt och har två barn, Emily och lille Ben som en barnvakt har hand om på dagarna. Kates första prio är barnen, alltså det är vad hon själv tror. Barnen håller inte med. Familjen hamnar alltid i skuggan av hennes viktiga arbete och hennes man har ett djuriskt stort tålamod vad gäller detta. Jag hade tagit fram päronbollen efter ett halvår med henne om jag var Richard men i den här filmen funkar det inte så ty detta är en film om kvinnor för kvinnor och den handlar om den verklighet som vi kvinnor upplever dagligen, åtminstone är det vad mannen som gjort filmen verkar tro.

I don´t know how she does it hade kunnat vara en energiboost för sönderstressade mammor världen över, den hade kunnat fungera som en hejjaspark i baken eller som en påminnelse om att vi alla faktiskt gör precis så gott vi kan trots att många av oss har sjukt fulltecknade kalendrar och att det är bra nog, allt behöver inte vara perfekt men istället för att bli en positiv vind i rätt riktigt så blir filmen ett MEEEN VA FAAAAAN DÅÅÅÅÅ, i alla fall för mig.

Tillåt mig småle. Jag springer inte runt med pumps i nysnö. Jag springer inte heller mellan ett möte på ena stan till ett möte på andra sidan stan – på kullersten – i pumps utan att få knallröda kinder och svettdrypande lugg. Det skulle aldrig falla mig in att låtsasbaka en paj (alltså köpa en fabriksgjord,  knöla ner den i en ungsfast form och hälla över lite vaniljsocker) till ungarnas bakdag i skolan bara för att blidka dom där perfekta klassmammorna som önskar att dom vore Leila Lindholm. Jag skiter väl i dom! Herregud så larvigt. Jag tror inte på att en äkta man har ork, tålamod, vilja och kärlek nog att alltid spela andra fiol (med tanke på att Kate pendlar till en finanshöjdare i New York som spelas av Pierce Brosnan), jag tror inte på att så många icke-hollywood-äktenskap fixar det vardagsliv (eller brist på) som filmen skildrar och framförallt – vad fan skaffade hon barn för?

Jag känner mig som vanligt sjukt kritisk till denna typ av film för den får svaga människor att må sämre även om intentionen är precis tvärtom. Sarah Jessica Parker kan inte på något sätt symbolisera en vanlig mamma i karriären men hon är mysig som fasiken att se på film för en Sex and the city-fan som jag. Och Greg Kinnear, Greg Kinnear är mysig och behaglig att titta på, liksom Pierce Brosnan som maxar sin karaktär på alla sätt han kan. Filmen klarar livhanken på dessa tre, plus Olivia Munn som spelar Kates snörpiga och iskalla assistent Momo Hahn.

Jag hade en trevlig stund i biomörkret när jag lyckades koppla bort stora delar av hjärnan. Jag köpte floskler, moralpredikningar och låtsasfeminism några minuter här och där och fnissade till och med ibland. Hon som satt intill mig däremot, hon skrattade hysteriskt och alldeles oavbrutet mellan förtexterna och när lamporna tändes 90 minuter senare så visst kan detta vara en film som passar bättre för andra än för mig, men va faaaaan, kom igen, det går att göra bättre än såhär, det gör faktiskt det.

Den larviga kontentan är nämligen att Kate inte alls är den där framgångsrika kvinnan med en jobbtitel och arbetsuppgifter som ingen kan förstå, hon är heller inte bara mamma eller fru eller väninna eller nånting sånt, nej, hennes man säger att hon egentligen är något mycket enkelt: hon är en jonglör.

Jaha. Jamendåså. En jonglör. Hon kan få ihop sitt liv för att hon är en jonglör. Att hon riskerar hjärnblödning i det tempo hon lever är en annan femma – och en helt annan, men sannorlikt mer intressant, film.