Återtitten: THE LOBSTER

22 februari, 2019

Jag visste det! Jag VISSTE det! Jag har vetat det hela tiden. Jag VAR för snål när jag betygssatte The Lobster förra gången.

När jag skrev om The Lobster i juli 2016 var jag i det närmaste i chock efter att ha sett en 1. engelskspråkig film av 2. Dogtooth-regissören Yorgos Lanthimos som jag 3. gillade. Jag fattade helt enkelt ingenting, inte av VAD det var i den här knepiga filmen som tilltalade mig eller hur det kom sig ATT den gjorde det.

Efter att ha sett The Favourite bestämde jag mig för att se om The Lobster och då kanske främst för Olivia Colmans skull. Hennes roll i filmen mindes jag inte alls, jag hade fullt sjå att hänga med i Colin Farrells och Rachel Weisz förehavanden.

Jag roade mig med att leta upp lite andra röster om den här filmen i den svenska filmrecensionsdjungeln nu när jag äntligen vet vad jag själv tycker och det som slår mig är alla krumbukter som skribenterna använder sig av för att beskriva filmen. Som om det är nåt slags VM i svåra ord att skriva om film.

Nöjesguiden:
“….klart är att Lanthimos simmar i lika surrealistiska vatten när han nu lämnat Grekland för den stjärnspäckade, paneuropeiska samproduktionen The Lobster vars premiss bär spår av Luis Buñuels ronder med borgerligheten i filmer som Den utrotande ängeln såväl som av kafkaeska byråkratier och metamorfoser.”

Expressen:
“Nyanländ på det bedagade lyxhotell där man förväntas hitta sin nya partner framstår han mest som en viljelös deg med kulmage på. Men han deltar i de krystade aktiviteterna: Föreläsningar om singelskapets faror och obekväma danstillställningar. — Som satir över dagens parfixerade samhälle är det fullkomligt briljant, och genreglidningen mellan skräck, komedi och ”Hunger games”-lek är galet kreativ på ett fullkomligt unikt sätt. Det går nästan inte att förklara. Man måste faktiskt titta.”

Norran:
“The lobster” ger också rysningar på grund av att den fungerar som en ögonblicksskildring av ett homogent samhällsbygge där inga avvikelser accepteras – lite som en kommentar till ett protektionistiskt Europa som vurmar efter trygghet bland likasinnade.”Pingviner och vargar går inte ihop”, varnar relationsklinikens föreståndare (Olivia Colman) inför Davids beslut. Efter det väljer han hummern, ett djur som visserligen blir mer fertilt med åldern, men samtidigt föredrar att leva i ensamhet. En bättre protest mot tvåsamhetsnormen är svår att föreställa sig.”

Jag nöjer mig med detta. Jag konstaterar att det här är en SKITUDDA film, tokigt egen och kanske lite svår att få grepp om till en början men häng kvar, fortsätt titta och du kommer få vara med om en helt otrolig resa in i en värld du sen inte kan släppa. The Lobster finns dessutom på Netflix om du blir nyfiken!

När jag såg den 2016:

När jag såg den 2019:

Leave a Comment

Previous post:

Next post: