THE LOBSTER

28 juli, 2016

Om jag har 45 dagar på mig att hitta en kärlek att leva tillsammans och jag inte skulle lyckas och då tvingas att förvandlas till ett djur i resten av mitt liv så skulle jag välja lemur.

Colin Farrells rollfigur i den här filmen, David, valde hummer. Jag fattar inte valet alls. Hummer? Stenhård och vass och knallröd när den är kokt. Lemurer är ju i alla fall söta. Och randiga.

Nej, det är inte jag som fått värmeslag, The Lobster handlar nämligen om precis just det här. David är ensamstående och det är inte okej, han måste hitta någon att leva med, han måste leta upp en Sann Kärlek – och det pronto! Det enklaste sättet är att checka in på ett särskilt hotell där det bara glider runt andra singlar, det är som Match.Com The Real Thing kan man säga. Men, MEN, med en liten asterisk efter “chansen att träffa rätt”, träffar man fel eller ingen alls förvandlas man alltså till ett djur, det djur man själv valt. 45 dagar. No more. No less. Och Davids hund har varit hans bror. Ja, du hörde rätt.

Den grekiske regissören Yorgos Lanthimos har verkligen inte blivit någon personlig favorit efter att jag sett filmen Dogtooth och jag ska erkänna att jag var jävligt skeptisk även till denna hummerfilm. MEN det visade sig vara helt i onödan! Filmen är – precis som Dogtooth – knepig så jag nästan smäller av men där Dogtooth BARA blev pretentiös och tillkrånglat jättesvår muntrar The Lobster upp mig med scener som faktiskt fastnar både på näthinnan och i skallen. Bra gjort måste jag säga!

Colin Farrell gör samma typ av man som Joaquin Phoenix gjorde i Her, en beigebrun man på jakt efter nån form av lycka. Men där Her var visuellt alldeles underbar är The Lobster mer lik det forna fiket Skitiga Bullen i Flen. Det är mer “Roy Anderssonskt” kan man säga, utan att skrämma bort eventuella läsare som eventuellt inte finner någon som helst glädje i Roy Andersson.

Mitt tips är att försöka se filmen. Det är den värd. Bara för att den är konstig betyder det inte att den är värdelös. Titta bara på mig. Nu har jag 44 dagar kvar sen skrivs denna blogg med lemurtassar.

{ 8 comments… read them below or add one }

filmitch juli 28, 2016 kl. 08:40

Ligger på listan sedan länge – klarar man av ungerska demonregissörer borde man kunna klara av hummermän.

Svara

Fiffi juli 29, 2016 kl. 09:18

filmitch:
Den här filmen kommer du klara hur bra som helst 🙂

Svara

Pappan juli 28, 2016 kl. 14:06

Det var mig en bisarr handling på en film. Låter som något man måste se, om för inget annat bara för att ha sett det.

Svara

Fiffi juli 29, 2016 kl. 09:19

Pappan:
Bisarr men man köper premisserna tämligen enkelt – tycker jag då 🙂

Svara

Sofia juli 28, 2016 kl. 16:18

Håller med din fråga — hummer?! Själv skulle jag nog satsa på någon form av val. Späckhuggare verkar ha det rätt soft… Och så kan de bolla med sjölejon.

Svara

Fiffi juli 29, 2016 kl. 09:19

Sofia:
Späckhuggare var ett bra val ju. Hehe.

Svara

Cecilia juli 29, 2016 kl. 09:34

Underbar film 🙂 Älskar pang på-kritiken mot tvåsamheten och tycker Colin Farrells hundögon kom väl till användning. Men mest lysande är dock Rachel Weisz och Léa Seydoux, och den “charmerande” poolkvinnan som Farell försöker få till det med. Så mycket ångest och så roligt på en och samma gång.

Svara

Fiffi juli 30, 2016 kl. 12:42

Cecilia:
Håller med dig om alltihop. Plus, slutet. Slutet!!

Svara

Leave a Comment

Previous post:

Next post: